Personligt årsbokslut 2016

Tänker att det är bra att göra bokslut, summera året som gått. Att ta mig tid att fundera över vad jag ska lämna bakom mig och inte ta med in i det nya året och vad som ska behållas, vad som ska ges mer näring. Men också att titta på hur mycket som hänt, hur jag faktiskt har utvecklats och gått igenom saker även om det kan kännas som att ”allt är som vanligt”. Med risk att detta inlägg blir väldigt personligt och kanske lite privat, väljer jag att publicera det ändå med förhoppningen att det ska kunna ge något till er som läser, kanske inspirera till en egen tillbakablick såväl som framåtblickande.

Året 2016 var året då:

Jag var riktigt kär. Och blev lämnad.

Med stor kärlekssorg som följd. Sorgen får inte följa med men däremot förmågan och modet att öppna mitt hjärta, det tar jag med mig in i det nya året.

– Jag kände mig oerhört ensam.

Har alltid (nästan) känt att ”jag klarar mig själv, jag behöver ingen annan” men nu visade sig en längtan och en saknad, en (sund) sårbarhet och stark önskan av att få dela, vara nära, tillhöra och få vara liten och bli guidad, snarare än att själv leda och ta hand om andra. Det jag lämnar kvar i 2016 är uppgivenheten och det jag tar med mig till 2017 är insikten om att ensamhet är något jag delar med många och att kärlek och sårbarhet är nycklar till mindre ensamhet. Vi behöver andra människor! Det är läskigt med sårbarhet men nödvändigt för kärleksfulla möten med andra.

Jag hittade dansen igen.

Började dansa (5 rytmer med Jonas Klingberg framförallt), åkte på dans- & yogafestival, träffade härliga människor men framförallt inser jag hur mycket jag och hela min kropp verkligen ääälskar att dansa. Dansen ska få följa med och ta ännu mer plats under 2017. Så njutningsfullt och helande att dansa. Allrahelst nykter och barfota!

– Jag insåg att min utveckling leder mig bort från det invanda och trygga. Jag kände att ”ingen förstår mig”.

Jag avslutade en relation med en mycket fin kille på grund av detta, och har i många relationer känt mig annorlunda och oförstådd. Som att jag inte längre är intresserad av att göra eller prata om samma saker som tidigare. Insåg att jag behöver en partner, såväl som nära vänner, som är intresserade av personlig utveckling eller som i vart fall har kommit långt i sina egna livsresor. Jag tar till 2017 med mig en längtan efter en man och även andra människor där vi i ömsesidiga relationer kan guida, lyssna, dela och där jag känner mig förstådd.

– Jag förlorade min pappa. 

Insåg hur viktig han varit. Hur han var den som alltid fanns där. Den jag ringde när något hänt, när något behövde fixas, när jag undrade över något praktiskt; något med matlagning, cykeln, odlingarna, tja han kunde väldigt mycket. Han engagerade sig. En stabil punkt i mitt liv är borta, marken känns svajig och jag vilsen. Tar med mig pappa in i 2017, han finns kvar på många sätt. Tillåter alla känslor och tänker även här- vi växer av kriser och säkert även av sorg.

– Jag började titta på andra jobb, på utbildningar och på alternativa vägar framöver. 

Har i nästan 15 år känt att jag varit på ”rätt plats”. Har älskat mina arbeten i stort och aldrig haft något emot att börja jobba igen efter jul eller sommarledighet. Förrän i år. Det gnisslar och skaver. Har varit i 5 nya-jobb-processer. Har tackat nej och blivit bortvald, vilket har känts helt okej. Det jag tar med mig in i 2017 är viljan att göra något mer, att utvecklas och hitta glädjen i det jag gör. Om det sen innebär karriär- eller jobb-byte eller utveckling och utbildning på fritiden, det vet jag inte än. Tillit även här och fokus är på människor och utveckling. Öppnar mig för nya möjligheter och litar på att jag vid rätt tidpunkt kommer veta vart jag ska.

Summering:  Jag tar till 2017 med mig öppenhet, ensamhet, mod att vara sårbar och en stark längtan efter mer kärlek, närhet, djup och utveckling – gärna med andra och helst även med en man. Jag tar med mig dans, yoga, Ängsbacka, tillit, sorg (som är för ny för att lämna kvar), meditation och kontakt med mig själv för att finna vad som är rätt för mig i varje given situation. Lämnar prestation, otillräcklighet, jämförande, upplevda förväntningar och måsten. Och säkert mycket annat som jag missat men just nu var det detta som ville komna fram. Väl så.

Om jag har något nyårslöfte? Nej sånt har jag nog aldrig haft, däremot tycker jag om att sätta en intention, eller flera. Så det jag nu skriver och känner att jag vill ta med mig in i 2017 får då stå för min intention. Något konkret mål känner jag inte att jag måste ha, eller så vågar jag inte det… får se vad jag kommer fram till lite längre fram.

Gott nytt 2017! Må ditt år fyllas av det som just DU längtar efter 💖.

Ensamhet

En för mig rätt så ovanlig känsla. Är ovan vid att känna så här, så starkt och tydligt. Ensam. Ensamhet. Jag som brukar nästan stoltsera med att jag ”inte brukar känna mig ensam”. Som singel större delen av mitt vuxna liv har det så klart varit en bra strategi. Sen tror jag också att jag ÄR bra på att vara ensam; kan söka ensamhet och även njuta av den. Men har kanske tagit den känslan för givet och även använt den som skydda mot jobbiga känslor.

Nu är det en dominerande och pockande känsla. En vecka till pappas begravning, har fortfarande inte landat i vad som hänt. Att sörja ensam, att somna ensam, ingen som frågar dagligen hur jag har det, och nu – ingen självklar person finns bredvid mig när jag ser mig på begravningen. Bävar för ceremonin som det är och tankarna på den förstärker känslan av sårbarhet och ensamhet. Förutom att min viktigaste nära (manliga) person försvunnit ur mitt liv.

Nu kommer det förhoppningsvis lösa sig med själva begravningen.  Har en nära släkting som jag förhoppningsvis kan luta mig mot. Det kommer gå. Men ensam är jag ju likväl. I vardagen.

Det slog mig att jag i perioder på fullaste allvar inte riktigt förstått alla fördelar med en partner. Nästan pinsamt att erkänna men ibland har jag inte riktigt vetat vad jag ”saknar” när jag inte haft en relation. Så. Jag gillar att se meningen med saker och ting, att titta på ”vad kan jag lära mig av det här?” eller ”vad är funktionen med det här?” Nu känner jag på ett mycket smärtsamt sätt vad jag saknar och ser därmed också vad jag behöver.  Vilket känns…fint, på ett konstigt sätt. Svårt att förmedla eftersom jag har en bild av att de flesta självklart vill ha en partner utan att behöva fundera på ”varför”. Men som ”undvikare” (googla på anknytningsmodeller för att förstå detta bättre) har jag lätt försvarat mig och fokuserat på fördelarna med att vara ensam / singel. Inte nu längre…

Är vi alla ensamma? I någon aspekt är vi kanske det. Vi kan inte dela allt med andra. Eller? Tycker om tanken att ”vi är alla ett” fast jag har svårt att få fatt på den just nu. Det är tyvärr lättare att vältra mig och känna mig som den mest ensamma människan just nu.

Livet. En dag i taget. Försöker tänka att ”this too shall pass”. Allt förändras.

Den svåra konsten att vara ensam

Det finns olika sorters ensamhet, t.ex. den självvalda och den icke valda, den upplevda och den verkliga. Det kan vara en konst att vara ensam och trivas med det. Jag har alltid haft lätt för ensamhet, har jag tyckt och trott. För mig är det viktigt att få vara ensam, jag månar om min ”egentid” och ser till att planera in sådan. Något som ju inte är särskilt svårt när man inte har barn förstås.

Många gånger tycker jag mig ha valt ensamhet på helgen. I veckorna är jag ofta uppbokad både dagtid med arbete och på kvällarna med kurser, bokklubb, kompisträffar och ibland dejter. Men när det inte längre är självvalt då, när det egentligen inte finns något behov av ensamheten – hur ska man då hantera den? Tror att det är viktigt att inse att man oftast har ett val. Frågan är bara vilket val man gör. Det finns kanske någon att ringa, något att göra men av någon anledning känns inte det så lockande. Är då ensamheten inte vald? Det kan också vara så att det finns en naturlig anledning – som t.ex. att jag inte har kontaktat någon och sagt att jag inte har något planerat. Även då finns det kanske möjlighet till umgänge men av någon anledning drar jag mig för att ta den där kontakten. För att inte verka ensam… för att inte någon ska känna ansvar för min ensamhet och känna att de borde umgås med mig. Hemska tanke. Hellre ensam än att bli hembjuden under de premisserna.

Mycket sitter i huvudet. Inte skulle nån känna sig ”tvungen”. Inte skulle det vara en belastning för någon? Det kanske är så att jag är lite lat och bekväm. Kanske är det så som min terpeut säger, att jag ibland väljer att inte behöva relatera till andra människor. För att det innebär ju att behöva göra som andra vill, äta när andra vill… vad komplicerad man kan vara. Jag är. Ibland.

Just idag är ensamheten kanske delvis självvald men inte särskilt angenäm. Beror säkert på dagsformen också. Kommer inte fram till ett ultimat förhållningssätt. Men jag vet ju, att den helgen då jag är uppbokad kan jag längta efter en helg som denna, utan planer…