Livet och immunförsvaret

Eftersom jag plötsligt, efter några år med väldigt bra immunförsvar, helt verkar ha satt det ur spel, googlade jag lite om vad som påverkar detta:

  • – Motion är bra (måttlig!)
  • – Stress (hjärnstress) och svåra livshändelser påverkar immunförsvaret negativ
  • – Lök & vitlök bättrar på immunförsvaret

Se där, det ser ut som om det finns några naturliga förklaringar till detta, för jag har ju utsatt mig lika mycket – eller lite – för ev smitta som annars. Men, jag har tränat mindre inget alls på 3 veckor – grund av halsont och stress! Jag har ätit mer onyttigt och mycket mindre av det gröna som jag brukar äta, har haft ovanligt hög jobbstress, relationsstress (en begynnande relation som gett mycket och samtidigt har varit energikrävande) och lite födelsedags-firande-stress (ingen åldersstress tack och lov!).

Nu när all stress börjar försvinna har min sedan 2 veckor tillbaka svagt onda hals utvecklats till ett monster. Jag har ingen ork, en halsinfektion, förkylning och ögoninfektion och är hemma från jobbet sen i fredags. Idag känns det fortfarande inte bättre, bara annorlunda – halsontet börjar ge mig sig till förmån för huvudvärken som är ny. Jag får väl vara glad att allt inte kom på en gång?

Vilket gnällande! Finns det inget ände på eländet? Jodå, jag hoppas ju det. Kanske imorgon? För till råga på allt gick relationen i stöpet (den hade dåliga odds men jag var ack så förälskad) och den energi jag trodde skulle rycka upp mig ur sjukträsket försvann. Mina tårar har knappast gjort ögoninfektionen bättre och jag tror jag behöver vätskeersättning efter gårdagens flöde.

Det känns verkligen påtagligt efter allt detta, att känslorna hänger ihop med det fysiska. Att det psykiska påverkar det fysiska. För denna energibrist känns inte bara fysisk, och att jag just nu drabbats av så mycket på en gång är kanske inte så konstigt.

Min napratpat sa när jag var där sist, att man kan se på röntgen om man har ett ”brustet hjärta”, för det påverkar verkligen hjärtat fysiskt. Han verkar ha koll på vetenskapen och är väldigt oflummig så varför inte? Tur då att det som finns inne i kroppen läker snabbt, så jag hoppas jag snart är på banan igen. Då ska jag banne mig äta lök och spenat, träna och meditera. Då ska min kropp få vad den behöver – lovar att rapportera om mina framsteg. Men innan dess äter jag snälla och mjuka saker och sover mycket. Det är nog också bra för både kropp och själ.  meditation

Födelsedag och förälskelse

Så fyllde jag ännu ett år. Detta år utan ångest eller åldersnoja utan med fest, drinkar, tårta och många vänner omkring mig. Det var härligt och enkelt, och jag firade som om jag var 10 år yngre, om man nu firar olika i olika åldrar förstås?

Jo, jag firade faktiskt som när jag var yngre, fixade mig fin med paljettlinne och lockade håret som jag inte gjort sen jag var student. Födelsedagsfesten fortsatte ute på lokal där jag träffade någon som jag inte många timmar senare blev väldigt, väldigt förälskad i. Helt oväntat och olikt mig. Så förälskad att jag när vi träffades andra gången grät när vi kramades. Grät av rädsla för att det kändes så mycket och så bra, för att det vi kände var omöjligt att bygga vidare på.

Det blev en kort kärlekshistoria. Alltför kort men därmed mindre smärtsam än om vi dragit ut på den. Jag hann känna mig trygg med honom, bekräftad och förstådd. Med honom vågade jag vara skör och behövande. Allt som jag inte känt på så många år kände jag för denna främling, som snabbt blev något annat.

Han är inte gift. Bara från ett annat land där han lever ett liv som han inte kan lämna och där jag inte har någon plats. Hans familj skulle inte acceptera mig och jag ville inte att han efter mindre än en veckas romans ens skulle överväga att riskera att behöva bryta med sina föräldrar. Så vi har sagt ”goodbye”.

Och nu söker jag efter meningen. Mitt hjärta har öppnats. Vem ska det vara öppet för? Var är han? För visst måste det finnas en mening med detta… Visst måste smärtan bytas ut mot något annat?

Worrydolls – att sova gott utan oro

Jag tror inte jag är ensam om att oroa mig ibland. Fast kanske oroar jag mig mer än andra. Jag kan ligga vaken från 3.30 en natt om jag oroar mig för något. Anspänningen gör att jag inte kan sova. Det är samma sak om jag är förälskad, men då brukar det vara inte lika jobbigt…

Så vad gör man då? Det är ju inte alltid som man lyckas få sig själv att somna om. Nu har jag hittat en lösning. Eller kanske inte en lösning, men något symboliskt som kanske kan påverka detta med nattlig oro. ”Lösningen” heter Worry dolls:

Worry dolls

Worry dolls kommer i en fin träask med en lapp tillsammans med dockorna, med följande text:

”Here are som tiny people for you to keep, so you can have a good nights sleep, put them under your pillow when the day is through, and let them do all the worrying for you.”

Briljant tycker jag. Man ska viska det man oroar sig för till en av dockorna – ett bekymmer per docka. Sen lägger man dem under kudden så tar dockan hand om oron och man själv kan sova gott. Förutom att de fattiga människor i Guatemala som gjort dockorna tjänar pengar och att det en söt och billig present, så kanske de också kan göra en skillnad för nattsömnen! Ritualer är bra tror jag, och hon som sålde dem sa att de var väldigt bra för barn också. Jag tror det kan funka ännu bättre för barn – för de ifrågasätter inte så mycket.

Worry dolls kommer från Guatemala och just de jag har är inköpta på Stadsmissionen. Jag som har köpstopp motiverade inköpet med att det var presenter (ska ge bort flera askar med Worry dolls) samt att det är välgörenhet att köpa dessa dockor. Vilket det ju är, så det känns inte som shopping och är därför tillåtet!

Nu ska jag sova gott och mina Worry dolls ska få vila bredvid sängen, ikväll har de ingen oro att ta hand om. Sov gott!