Mitt 2016

Jag har haft ett rätt dåligt år i år, även om det sjäkvklart också innehållit sina ljusa stunder. Brukar ofta ha lätt att fokusera på det positiva, känna styrkan i det som är bra utan att bagatellisera det mindre bra – som oftast är något att lära sig av – men nu känner jag att det ändå är viktigt med en klarsynt tillbakablick.

Slutet av 2015 var tungt känslomässigt i kombination med hög stress, och 2016 började med kärlekssorg och utmattning, löpte på med sorgebearbetning, intressanta möten med nya människor, nya intressen (dans!), skakig tillvaro med ifrågasättande av jobb, yrke, vänner och relationer, tankar kring en pappas sviktande hälsa och en allmän känsla av att stå på en mycket skakig och instabil grund. Nu närmar sig årets slut och jag sörjer förlusten av min pappa, kämpar med känslor av ensamhet efter de senaste relationerna, efter pappas död och i stort, trötthet, känslan av att vara otillräcklig och annorlunda. Ja allt dras upp med de ledsamma känslorna.

Men, trots allt detta, pirrar det lite i magen när jag tänker att det snart är ett nytt år.  Sekundsnabbt men ändå kännbart. Väljer att tro att det inte bara är något jag ”vill” känna, utan att det faktiskt finns något där. Ett spirande hopp och en förnimbar känsla av förväntan. Förväntan om något stort, positivt och glädjefyllt.

Det är som att jag i år verkligen har fått ”smaka på livet”. Har känt så otroligt mycket, mest sorg förvisso men jag har ibland tänkt ”det här är ju livet”. Det är som att jag länge gått runt och mått ”okej” och nu har jag slagits omkull, fått jord i munnen, fått kippa efter andan som en fisk utan vatten och verkligen fått känna att jag lever. Det är som att jag behövt skakas om. Vet inte varit från den tanke kommer men känslan är att allt har en mening och att det jag varit med om, alla tankar och känslor, leder mig framåt i en hög hastighet. Har många gånger, utan att riktigt förstå vad jag riktigt menar, sagt att ”jag utvecklas väldigt snabbt just nu, det är som att ingen förstår mig längre”. Det har varit smärtsamt till viss del, och jag har känt mig väldigt vilsen. Vad vill jag och vart är jag på väg? Jag hoppas det visar sig snart. En sak är säker, det är inget jag kan tänka fram!

För er som känner mig och som läser detta, kan kanske något av detta ge svar på era frågor. Eller kanske inte. Det är trots allt rätt virrigt fortfarande. Har dragit mig undan från gamla sammanhang och de flesta av mina vänner har sett väldigt lite av mig i år. Har valt ensamhet och ibland nya och för mig tidigare okända sammanhang, med mycket själ, hjärta, beröring och autencitet. Har varit ett sökande år och jag är nog inte klar med den resan än. 2017 blir en nystart känns det som. Tänker på hur jag naken och smutsig av jord kröp ur en svetthydda i somras. Andades frisk, sval luft, fick dricka vatten och äta ett äpple. Pånyttfödd. Snart. Hoppas. Längtar. Vi klarar så mycket mer än vi tror!! Du med!

Annonser

Livet snurrar för fort

Just nu känns det som att livet snurrar för fort. Det är för mycket att tänka på, att försöka ta ställning till och förhålla mig till. Mycket på jobbet, mycket socialt privat, en ambition att komma igång med träningen lite bättre och samtidigt funderingar på framtiden.

Vet inte om jag funderar på framtiden eller nutiden. Jag har ett bra jobb men ingen man, trivs i min lägenhet men vill inte vara ensam, har inga barn och närmar mig 40. Mitt liv är bra på många sätt men ibland är det inte så himla enkelt att ”fokusera på det jag har”, även om det givetvis är en bra strategi som räcker ganska långt.

Känns som om jag står inför flera val. Ska jag låta livet fortsätta och hoppas att det jag vill ska förändra sig kommer att göra det, eller ska jag ta tag i det och…? Vet ju knappt vad jag vill …

När jag så smått börjat dejta hittar jag fel på männen, de jag blir mest förtjust i hittar jag flest fel på. Jag kan stressa ihjäl mig över att dejta en man med barn, som kanske inte bor där jag kan tänka mig att bo. ”Tänk om jag faller för honom, då måste jag bo DÄR! Hemska tanke.” Är inte det lite knäppt att tänka så? Jag är så rädd men för vad? För förändringar? För att ge upp det liv jag har? För att någon ska ställa krav på mig? Tycker jag borde vara lugnare och tryggare vid det här laget.

Har inga svar att ge mig själv just nu. Måste ta hand om mig själv lite bättre, och ge mig själv tid att tänka efter, och känna efter.

I morse gick jag tidigt på morgonen till gymmet. Inställd på styrketräning men insåg när jag kom dit att F hade sin yogaklass. Så jag ställde om, och yogade i 80 minuter i stället. Det kändes så välbehövligt. Det var inte vad jag tänkt mig men det var vad jag behövde. Glad över att jag lyckades ställa om. När det blir för mycket behöver jag, du, alla, lite mer tid för sig själv tror jag. Både för att lugna kroppen och tankarna, och för att få tid att tänka efter. Yoga och meditation gör gott på många sätt. Viktigt att prioritera det jag mår bra av, även om det är som svårast när livet snurrar lite för fort…