Vågor

Vilken tur att livet går i vågor, att känslorna guppar både upp och ner.

Efter några veckors svacka kände jag i slutet av den här veckan att det ju finns mycket jag kan glädja mig åt! Inget har förändrats i mitt liv men plötsligt märkte jag att jag bara fokuserade på det positiva.

Det är kanske så man fungerar generellt. Om man har något man funderar på och oroar sig för men inte riktigt kan påverka (i stunden i alla fall), så tappar det till slut sitt grepp om en och påverkar mindre. Det är som om hjärnan lite tappar intresset och blir mer tillgänglig för andra intryck.

Det här kan vara skönt att tänka på, att det faktiskt går både upp och ner. Jag har också alltid känt att jag kan ha väldigt höga ”toppar” i mitt humör och i min glädje till livet. Då har jag också känt att svackorna varit värt det (oftast, men inte alltid) eftersom jag har förmågan att känna så stark glädje. Hellre upplever jag svackor än lever ett liv med känslor och glädje som en stilla sjö. Bra men inte mer än så.

 

Annonser

Om att lura (styra) hjärnan och bli lyckligare!

Var på en intressant och inspirerande föreläsning idag, med Jana Söderlund. Hon berättade om hur våra (ofta omedvetna) värderingar påverkar oss och hur vi faktiskt kan påverka det vi känner. För även om de flesta säkert VET att tankar påverkar känslor (som i sin tur påverkar vårt beteende) så gör vi generellt väldigt lite för att ändra på det vi tänker, även om vi inte mår bra av det.

Vi fick lära oss att det undermedvetna, där värderingar och attityder ligger och skvalpar, påverkar oss mycket. Värderingar som leder till t.ex. följande:

– Man ska inte ta ut någon glädje i förskott (Är det alltså fel att vara glad?!).
– Fredagar är bättre än tisdagar (Kan man inte få ha tisdagsmys om man behöver det?)
– Man ska klara sig själv utan att få hjälp av andra (= vi har svårt att be om hjälp)
– Smärta på grund av träningsvärk får oss att le, samma smärta på grund av en vurpa får oss inte att le (samma smärta, annan tanke = värdering)

75 % av hjärnan är programmerad att hålla utkik för faror, så att vi överlevde i den farliga verkligheten för 1000 tals år sen. I vår skyddade nutid blir hjärnan understimulerad och ”hittar på” problem som den försöker ta itu med. T.ex. genom att älta, och få oss att vakna klockan 4 på morgonen. För varför ältar vi bara negativa saker? Hör vi 10 positiva saker och 1 negativ sak om oss själva – vad är det vi minns? Vad är det som känns mest? Om man låter hjärnan styra kommer den styra in oss på det negativa. Hjärnan är tydligen en rätt lat muskel och det krävs träning för att styra om den till det positiva!

Men, det positiva med detta är att det går att ändra!

För att ändra våra värderingar, som styr oss i fel riktning, kan vi med bästa resultat försöka ändra vårt beteende (KBT mao). Nya beteenden skapar nya värderingar. Eller som någon sa: ”Move your ass and your mind will follow”. Du vet väl t.ex. att om du ler mot din spegelbild, (oavsett vad du egentligen vill göra för grimas just den dagen ;-)), uppfattar hjärnan att dina 47 ansiktsmuskler interagerar i ett leende och den belönar dig då med en glädjekänsla. Rent hormonellt. Det går alltså att lura hjärnan – och få en bättre känsla.

Jana beskrev vår strävan efter lycka. För att bli lyckligare måste vi sluta jämföra oss hela tiden. Vi skapar en ”ska-vara-linje” eller måttstock, som vi mäter vårt liv emot. Vår lycka blir då beroende av var vårt liv är i förhållande till linjen. Men vad skulle hända om vi flyttade på linjen…?! Om vi slutade använda ordet ”måste” och ”man” (i stället för ”jag”). Testa och se!

Slutligen: Dopamin är ett hormon som ger drivkraft. För att få dopamin måste vi få positiva stimuli (extacy ger ett påslag men hon rekommenderade det inte!) och vi måste få doshöjningar eller kontraster. Men – detta gäller inte när vi hjälper andra. Då får vi ALLTID ett dopaminpåslag. Och gör som de säger på flyget – hjälp dig själv innan du hjälper andra. Då har du något att ta av. Lycka till!

Generositet

Igår när jag var på kurs upptäckte jag efter någon timme att en söm på mina jeans höll på att gå upp. De hade inte gått sönder helt men de skulle behöva lagas inom kort.

Trots att jag var både trött och stressad tänkte jag efter kursen sticka in huvudet hos en sömmerska som jag visste finns på vägen till jobbet. Har lämnat in ett par plagg där och hon är väldigt duktig. Tänkte fråga vad det skulle kosta att fixa till. Alternativet var förstås att hitta en vän som har symaskin och fixa det själv.

Sömmerskan satt – så klart – och sydde och hon log mot mig när jag kom in. Jag visade henne och frågade vad hur mycket det skulle kosta att få jeansen lagade. Hon pekade på ett skynke och sa att ”Det kostar inget alls. Ta av dig där.”

3 minuter senare stod jag på gatan igen. Med hela byxor, och med ett leende på läpparna. Tänk att det finns människor som hon, och att man kan få uppleva såna här små saker som förgyller vardagen.

Visst ”tjänar hon” på att ge gratis-service som detta. Nästa gång jag behöver en sömmerska – eller om någon annan behöver en – kommer jag att gå till och rekommendera henne. Men ändå. Tjänar vi inte alla på att vara generösa och bjuda till? Är inte glädjen att glädja andra ibland helt tillräckligt?!

Att sluta värdera & vara lite snäll mot sig själv

Ett stort gäng kloka människor (t.ex. Buddha, min terapeut och Anna Kåver) säger att man ska försöka sluta värdera. Inom Buddhismen kallas det ett icke-dömande förhållningssätt och detta är också en stor del av det som kallas Mindfulness.

Först när jag hörde det här tänkte jag att så håller inte jag på. Väl? Jag är ju snäll och fördomsfri? Jo, jo… när jag började lyssna, verkligen lyssna, till vilka tankar jag har blev jag rädd. Dels så värderar jag ner mig själv väldigt mycket. Om jag t.ex. inte lyckas med något börjar min hjärna (som jag tyvärr inte kan skylla på för den är ju på nåt konstigt sätt också jag) säga ”det är så typiskt mig, jag kan verkligen inte såna här grejer”. Eller tankar/värderingar som: ”inte kan jag göra det här”, ”vad dum jag är så gjorde så och så”, ”jag är inte tillräckligt snygg / smart / rolig” och ”inte kan väl nån VERKLIGEN älska mig för jag är ju sån och sån”. Sorgligt! Och jag tror tyvärr inte jag är ensam om det här…

Och värderar jag andra då? Jodå. Hela tiden visar det sig. Jag tittar på andra och tänker ”snygg, ful, tjock, fult klädd, grå, ser trist ut…” osv. Varför? Kanske för att jag tror att andra värderar mig och då känns det bra att värdera andra? Helst så att jag kommer ut lite bättre?

Dålig självkänsla kallas det för. Och medicinen? En sak kan vara att just försöka sluta värdera. Jag provade en vecka, och attans vad jag blev uppmärksam på mitt värderande av mig själv. Men jag sa till mig själv att sluta, och det kändes… bättre! Mina tankar är ju inte sanningar. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag är bra och förtjänar det bästa! Synd bara att mina tankar inte alltid går åt det håller. Men jag kämpar på och tycker jag är på god väg.

Fast här om dagen satt jag i Vasaparken och sa till min kompis: ”Titta, där kommer två blekfisar!” (t.o.m. blekare än jag är) Då undrade han hur det gick med det där icke-värderande förhållningssättet… Det var väl inte så farligt men jag har nog en bit kvar. Både när det gäller mig själv och andra.

Anna Kåver skriver väldigt bra om detta. Hon har skrivit en bok som handlar om att lära känna och acceptera sina känslor, se här, för att begripa sig själv och andra lite bättre. En lite tunnare och mer lättläst bok av Anna heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” som jag & många jag känner har läst och uppskattat. De här böckerna handlar om acceptans, som jag skrivit tidigare om här, men också om att inte värdera.

Och när jag ändå håller på att tipsa så vill jag tipsa om boken med den lite fåniga titeln: att välja Glädje, av Kay Pollak. som handlar om att bli modigare, tryggare och att känna mer glädje i livet.

Kämpa på!