Alla hjärtans-funderingar

Vi skriver den 14 februari 2013 och det är alla hjärtans dag. Började dagen med en hjärtöppnande yoga som kändes helt rätt där jag är nu, inte bara för att det är alla hjärtans dag utan för att jag hela tiden för höra detta från olika håll. Fick uppmaningen från massören Julian i helgen, vid kortläsning (änglakort) och i de flesta böcker jag just nu öppnar. Budskapet är tydligt – jag ska skratta mer och släppa på kontrollen. Jag ska våga öppna min hjärta och slappna av och låta saker hända.

Igår skrev vi den 13 februari, och det innebär att det är 3 månader kvar till min 40-årsdag. En dag som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Men jag har skämtsamt satt som mål för mig själv att inte vara singel då. Därför planerar jag inte varken någon resa eller fest för jag väntar på att få göra detta med min ”nya kille”.

Jag läser i boken ”Be så ska du få” att man ska ställa in sig känslomässigt som om man redan har det man vill ha. Så jag anstränger mig för att känna mig glad, förälskad och tillfreds. Oavsett vad det leder till är det en bra träning, för det känns ju bra! Det handlar om attraktionslagen och vem vet, det kanske fungerar?

Glad alla hjärtans!!

Födelsedag och förälskelse

Så fyllde jag ännu ett år. Detta år utan ångest eller åldersnoja utan med fest, drinkar, tårta och många vänner omkring mig. Det var härligt och enkelt, och jag firade som om jag var 10 år yngre, om man nu firar olika i olika åldrar förstås?

Jo, jag firade faktiskt som när jag var yngre, fixade mig fin med paljettlinne och lockade håret som jag inte gjort sen jag var student. Födelsedagsfesten fortsatte ute på lokal där jag träffade någon som jag inte många timmar senare blev väldigt, väldigt förälskad i. Helt oväntat och olikt mig. Så förälskad att jag när vi träffades andra gången grät när vi kramades. Grät av rädsla för att det kändes så mycket och så bra, för att det vi kände var omöjligt att bygga vidare på.

Det blev en kort kärlekshistoria. Alltför kort men därmed mindre smärtsam än om vi dragit ut på den. Jag hann känna mig trygg med honom, bekräftad och förstådd. Med honom vågade jag vara skör och behövande. Allt som jag inte känt på så många år kände jag för denna främling, som snabbt blev något annat.

Han är inte gift. Bara från ett annat land där han lever ett liv som han inte kan lämna och där jag inte har någon plats. Hans familj skulle inte acceptera mig och jag ville inte att han efter mindre än en veckas romans ens skulle överväga att riskera att behöva bryta med sina föräldrar. Så vi har sagt ”goodbye”.

Och nu söker jag efter meningen. Mitt hjärta har öppnats. Vem ska det vara öppet för? Var är han? För visst måste det finnas en mening med detta… Visst måste smärtan bytas ut mot något annat?

Toppen-tips & terapi-tankar

Först ett litet tips: Klippte mig idag och är jättenöjd, kan rekommendera Ermina på Cupcake. Hittade dit via en hemsida där man via ”deals” kan göra saker och köpa saker mycket billigare, Let´s Deal. Genom sidan har jag nu gått till tandläkaren för 300 kr och klippt mig för 195 kronor, d.v.s. med mer än 50 % rabatt. Finemang!

Idag var det förutom hårklippning terapi på schemat. Har efter dagens terapitimme tagit uppehåll under sommaren och det känns… bra. Det är ju inte så att jag är beroende av den, jag behöver den mer för hela livet. Jag kommer inte hålla på så länge till tror han, och det känns ju också bra. Med mig i bagaget fick jag råden att tänka på och vara MIG SJÄLV, bekräfta MIG SJÄLV och uppfylla MINA behov, istället för att ständigt uppfylla andras (verkliga och tänkta) behov. Så jag har fått lite självfokusering som hemläxa kan man säga. Det låter säkert flummigt i mångas öron men jag är säker på att många lever som jag gör, eller åt det hållet i alla fall. Sätter andra framför sig själv och tar ansvar för andras liv. Och om jag får gissa så är det ett rätt kvinnligt fenomen… tyvärr.

Såg förresten en f.d. pojkvän på internet idag (dumt nog googlade jag på honom). Han är fortfarande väldigt snygg och nu är han framgångsrik också. Med honom var jag sällan mig själv, jag var hela tiden till lags och hade aldrig några avvikande åsikter och blev därmed en rätt ytlig och tråkig person. Förutom när vi var ute på Stureplan, DÅ var jag i mitt esse! Okej då, jag var 19 år då och vi festade mest hela tiden, men ändå. Nu tycker jag ändå att jag HAR en personlighet, att jag kan säga ifrån och kan vara mig själv. Men kanske inte fullt ut och målet är att göra det. För oj vad det känns när hjärtat krossas…så det jag skrev i ett tidigare inlägg stämmer inte riktigt. Jag HAR fått mitt hjärta krossat…

…men man måste ändå våga låta någon ta plats i ens hjärta, och våga tro att det tål att krossas igen om vägen skulle leda dit. Det gäller att skaffa sig lite mod helt enkelt! Mod och självbekräftelse är melodin för min sommar.

Och så ska jag försöka tänka lite mer innan jag pratar, för ibland kan jag säga saker som jag senare inser var okänsligt av mig att säga. Jag kan råka såra människor i min närhet utan att jag riktigt förstår det. Förrän efteråt. Förlåt.

Mycket hoppiga tankar idag men så får det vara. Det var en sån dag idag, en helt vanlig måndag som börjar lida mot sitt slut. God natt!