Lära av yoga och mina fantastiska lärare

Jag har yogat till och från i cirka 10 år, och jag tycker att jag lär mig mer och mer av yogan. Det sista året har jag yogat med över 10 olika lärare, alla med olika inriktningar och bakgrund men en sak har de haft gemensamt – de har velat förmedla ett budskap som har handlat om livet utanför yogamattan.

För många är yoga enbart en träningsform, om det är det ju. Också. Men det finns så mycket mer att lära av yogan, sånt som inte handlar om att kunna sätta i händerna i golvet när man står upp eller kunna stå på huvudet i 5 minuter.

I Indien hade jag flera lärare, som oberoende av varandra, pratade om hur minnen och känslor sätter sig i kroppen och skapar blockeringar. T.ex. höftböjarna är ett sådant område. Tanken är att yogan ska hjälpa till att släppa blockeringarna – och släppa ut känslorna, traumor och annat som behöver komma upp till ytan och rensas bort. Lite som terapi!

Flera av mina lärare här hemma, t.ex. Fredrik Binette och Lou Åberg pratar mycket om att inte sträva, att i stället fokusera på där man är, här och nu. I stället för att som på mina ashtangayoga-klasser för 10 år sen, där vi fick lära oss att ”andas genom smärtan” för att nå längre och verkligen utsätta kroppen för påfrestningar, lär jag mig numera att acceptera och känna tacksamhet för min kropp och dess förmågor.

Shay Peretz är en annan fantastisk lärare, ganska ny för mig, som på klassen i lördags talade om hur yoga inte handlar om olika ställningar, utan att det handlar om att förena andning och kropp. Att vi lär oss andas helt enkelt, något vi tror vi kan men ofta inte gör på ett optimalt sätt. Känns själv hur hela kroppen och känslorna i den förändras om du i stället för att andas högt upp i lungorna drar djupa och lugna andetag ner i magen.

Shay pratade vidare om vikten av att vara tacksam för den kropp vi har, att känna tacksamhet för att vi har möjligheten att ta oss till yogamattan, till yogashalan, och att tacksamheten kan finnas där även om vi har ont i en axel eller har ett problematiskt knä som begränsar oss.

Lördagens klass var som alltid med Shay väldigt prestigelös ”jag lär mig av er också” och jag kände mig så närvarande i kroppen när jag gick därifrån och kände att jag börjar en ny yogaresa från och med nu. Det har väl varit på gång länge men det var som om något ”klickade till” i mig. Vad yogan kan ge mig mycket mer än bara det fysiska, vad jag kan vara snäll mot mig själv genom att yoga, att andas, att vila på min matta.

TACK till alla yogalärare som kommit min väg och som leder mig framåt, inåt, utåt och uppåt. Jag är säker på att jag blir en mer harmonisk och bättre människa tack vare er. Och tack vare mig själv! Namasté.träd på Gotland

En annorlunda vecka

Den här veckan har varit lite annorlunda. Dessutom har jag resfeber. Det gör jag att är rätt mycket uppe i varv och inte alls är på väg att gå och lägga mig som jag borde.

Jag har blivit kramad av 3 olika italienare för det första. En som jag hjälpt i jobbet och som gärna vill bjuda mig på lunch eller middag som tack för hjälpen. Vid vårt sista möte satt jag och tittade på honom mera som en man och mindre som en medlem. Inte så proffsigt. Får nog försöka avstyra den där tack-middagen. Han har sambo så han är kanske helt utan baktankar men ändå. Synd nog! Att han är upptagen alltså, inte att han inte har några baktankar. Borde jag väl skriva…

Sen fick jag kramar av två olika kypare på två olika kvällar när jag passerade restaurangen som jag bor på. De blev tydligen så glada av att se mig så de kramade om mig! Jag har bott i huset i 9 år och de har aldrig kramat om mig tidigare. Tydligen så är det ”Sandra-behöver-en-kram-veckan”. Inte mig emot! Undrar så klart vilka signaler jag sänder ut.

Och signaler skulle jag sända ut idag när jag blev fotograferad i en timme av proffs-fotograf, som har fotat många kändisar. Trevliga Margareta (som har en fin hemsida om ni klickar på hennes namn) var hos mig idag och fotade mig för en tidning där jag blivit intervjuad. Det var rätt häftigt att få posera och ta direktiv och försöka se både ”tuff” och ”seriös” ut, och att ha ”sug i blicken”. Ska bli spännande att se hur bilderna blev.

Lite nonsens om min vecka. Allt för att inte fokusera för mycket på annat mer seriöst kanske. Håller dessutom på att packa inför Indienresan. Provpackade och fick plats med typ 2/3 av det jag tänkt (C – jag ska försöka klara mig utan din ryggsäck!). Nu har jag sållat bland mina kläder och ryggsäcken är inte ens full! Resfebern känns i hela kroppen och nu är det dax att försöka komma till ro. Får se vad nästa vecka bär i sitt sköte, med julmiddagar och 24-timmarsresa till sydligare breddgrader!

Uppskatta sig själv ja…

Sitter stilla efter 12 timmars aktivitet. Dricker te och när jag nyfiket öppnade min yogi-tepåse för att se vad som stod där var jag beredd på något klokt. Men kanske inget som kändes så träffande som det faktiskt gjorde.IMG_4256Jo, jo, ibland får man det man förtjänar. Eller det man behöver!

Min stressiga tillvaro handlar ju mycket om en känsla av otillräcklighet. Att jag idag kan känna mig stressad och som om ”jag aldrig hinner med något” är ju inte riktigt sunt. Idag har jag – for the record – tvättat, bakat 4 timmar med syskonbarn, lagat förrätt, middag och förberett snittar inför morgondagens bokklubb, bakat saffransbullekaka (med mandelmassa, ser mycket gott ut!), röjt i köket i ungefär 100 omgångar, städat hela lägenheten, förberett en jobbförhandling, hämtat julsaker på vinden och pyntat lite. Phu. Jag borde kanske uppskatta mig själv lite mer och se vad jag faktiskt gör och inte det jag inte hinner med.

Om jag ska göra 100 saker på en dag, då finns det kanske inte så mycket tid över till att ”bara vara”. Min utmaning är att välja vad jag vill göra och sänka ambitionsnivån.

För att verkligen ta till vara på den avslappnade och ostressade sinnesstämningen jag tänker ta med mig hem från Indien har jag just bokat upp mig på en meditationskurs hos Fredrik på Buddha Spa, som börjar i januari. Jag kände mig först kluven: Ska jag verkligen boka upp mig mera? Men så insåg jag, det här är ju exakt vad jag behöver! Dessutom har en väninna bokat sig också, så det blir både aktivitet och lite social samvaro innan eller efter om vi vill. Det känns verkligen rätt.

Nu ska jag avsluta kvällen lugnt och försöka varva ner. God första advent!

Meningen med det som händer

Jag har en livsstrategi kan man kalla det, som jag nog ärvt från min mamma. Jag har ärvt många mindre bra saker av henne men detta är något riktigt bra.

Jag tror nämligen att det finns en ”mening” med mycket av det som händer i livet. Den här idén gör att det blir lättare att hantera motgångar och tråkiga händelser (givetvis inte alla och inte så ofta just när de händer) för jag kan se att det kan komma något positivt ut av det hela. Framförallt med lite perspektiv så kan jag se att saker och ting faktiskt blir rätt bra, även om det inte ser så ut till att börja med.

Det här är något jag har skrivit om tidigare men jag påminns om det igen och igen och tycker det är en bra strategi att ha. Jag tror många skulle må bra av att anamma den, i vart fall till en del. Kanske är det provocerande att tycka att det finns ”en mening med det som händer”, för visst finns det hemskheter där man verkligen inte kan se någon mening alls. Och jag menar inte att det kan appliceras på ALLT. Men på mycket. Nästan allt skulle jag vilja säga.

Exempel: Min första resa till Indien höll på att gå om intet pga bomber i Mumbai och bombhot av Goa. Min resekompis hoppade av och jag hade aldrig rest ensam. Resan blev av, till Kerala istället för Goa, en ensamresa istället för med sällskap. Efter det har det blivit många ensamresor som sannolikt aldrig skulle blivit av om det inte bombats i Mumbai och min kompis hoppat av!

Att hjälpa andra – om ett indiskt ordspråk

Pratade idag med min vän från Indien om hur vi svenskar kan vara hjälpsamma om vi blir tillfrågade om att hjälpa till, men väldigt sällan griper in oombedda. T.ex. hjälper någon som ramlat eller hjälper till med en barnvagn. Visst finns det undantag men nu generaliserar jag.

Så fick jag lära mig ett ordspråk som finns i Indien. För att förstå det måste man förstå മലയാളം (malayalam), så det som på malayalam sägs med en poetisk mening blir flera meningar på svenska. Vidare måste man känna till att det finns ett plagg som heter Lungi i Indien. Det ser ut så här och är ett tygstycke som de flesta män i södra Indien bär till vardags: (Bild från Backwaters i Kerala – helt fantastiskt!)

I mer formella sammanhang bär männen en mundu, eller dhoti, som ser ut så här:

Ordspråket blir ungefär så här: När man känner att knuten på ens lungi är på väg att knytas upp går händerna genast dit, automatiskt, och knyter till den. Lika snabbt ska man också ge andra hjälp – innan något har hunnit hända.

Jag tyckte det var så fint, och så klokt. Tänker på när jag – faktiskt – varit med om det. På tunnelbanan när jag lagt mina handskar i knät och sen bara reser mig upp, hur någon då ropat till och uppmärksammat att jag är på väg att tappa handskarna. Tänk om alla kunde vara så förutseende och se sina medmänniskor. Och se sig själva också kanske, för inte är vi alltid så duktiga på att knyta till knuten som är på väg att gå upp. Vi kanske hoppas att någon annan gör det, vi kanske inte bryr oss tillräckligt om oss själva för att se till att knyta den. Men vem vill stå där med rumpan bar… egentligen?

Sköt om er – och varandra!

Resa-till-en-ö-tankar

Jag vill resa till en ö. Omgiven av turkosblått hav, med kokospalmer som susar i vinden och ljud av vågor som sakta rullar upp på stranden. Kanske finns det färgglada papegojor med exotiska läten. Kanske är det sådär lagom varmt i skuggan så jag kan sitta med en bok och bara njuta.

Sri Lanka

Och när jag inte sitter i skuggan av en palm får jag kanske en underbar ayurvedisk massage som gör både kropp och sinne avslappnade och får mig att sova som ett barn hela natten. Och på morgonen kan jag ta en tidig yogaklass och låta kroppen vakna till de stillsamma rörelserna och andningsövningarna…

En dröm. Och jag vill resa dit. Det jag fantiserar om verkar vara Sri Lanka, ett land där jag aldrig varit men som jag bara hört gott om. Att landet påminner om mitt älskade Indien gör det bara bättre.

Jag funderar. Än så länge drömmer jag, men ju mer jag pratar om det desto mer verklig blir drömmen. Då infinner sig tvivlet – varför vill jag åka ”egentligen”. Är det för att fly min vardag och för att ducka för saker jag inte trivs med? För att glömma det jag saknar och bara drömma mig bort mot horisonten? För rätt är det väl inte om jag reser bort från något snarare än till något?

Det är som om jag inte riktigt vågar lite på mig själv och min vilja. Har lurat mig själv förr och gjort saker jag egentligen inte vill eller saker som jag gjort av fel anledning. Bäst att inte vara så impulsiv utan låta det ”gro” ett tag. Men jag vet att några veckor på ett och samma ställe, där man är i lugn och ro, är som balsam för själen. Efter min första Indienresa tog det flera månader (!) innan jag kände mig stressad över huvudtaget. Jag var bara lugn och grundad i mig själv och mådde så bra som jag inte gjort på många år.

Jag är medveten om att det här är lite av ett lyxproblem. Och som en kompis sa: ”Om det nu skulle vara ett beslut grundat på felaktiga premisser är resultatet inte så illa ändå. Det kunde vara mycket värre!”. Och ja, när jag ser min drömstrand och tänker mig dit håller jag med. Det hade kunnat vara så oändligt mycket värre…

Indiska, Indien och lyckan att få dela med sig

Vilken underbar dag!

Efter ett möte i Gamla stan gick jag in på favoritbutiken Indiska. Även om jag inte handlar där så ofta går jag gärna in och njuter av musiken, färgerna och dofterna. Tycker det mesta är vackert även om inte allt passar på mig eller i mitt hem.

Indiska Gamla stanHittade en trappa ner till ett källarplan och kom ner som till en annan värld. En kulturmärkt källare med en vägg som de tror är från 1200 -talet, fylld av gamla (inte lika gamla) möbler och träutsmyckningar från Indien. Det var tyst och stilla där och jag fick en känsla av att ha hamnat i en annan värld. En härlig värld där jag hade kunnat stanna hur länge som helst.

Rekommenderar er verkligen att gå ner dit om ni har vägarna förbi någon gång.

Efter Indiskabesöket träffade jag en vän på café. Vi har inte setts på länge och delade med oss av det som hänt i våra liv sedan vi sist sågs. Det var en hel del, både faktiskt händelser och mentala processer och jag fick träning i att öppna mig när jag satt och grät på cafét utan att kunna hejda tårarna som kom. Det blir så ibland. Det var ett härligt möte och jag inser hur viktigt det är att dela med sig av sig själv, att våga vara sårbar och våga prata om sånt som inte bara är kul. Tack för idag!

Kvällen avslutades passande nog med rådgivning till en bekants flickvän som ska åka till Kerala i Södra Indien, där jag har varit 3 gånger. Alltid lika härligt att få dela med sig av tips och råd om älskade Indien! En bra avslutning på en bra dag. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om idag, nu återstår att säga god natt!

 

Tankar om yoga och längtan till Indien

Även om jag hade utövat yoga i några år, då Ashtangyoga,  var det först när jag kom till Indien förstaVarkala strand gången som jag verkligen fastnade och började älska yoga. Att väcka kroppen med yoga samtidigt som solen gick upp över havet var verkligen en härlig start på dagen. Eller att yoga på eftermiddagen och som bakgrundsljud höra ljudet av palmblad blandat med vågorna. Det är något visst att få yoga i Indien men det går faktiskt bra hemma också!

Efter morgonyoga i Indien

Efter morgonyoga i Indien

På bilden syns en av de många vilda hundarna som gärna sökte sällskap på stranden efter min morgonyoga.

Under den andra resan till Indien fastnade jag ännu mer och kände att yoga var något jag verkligen mådde bra av, både fysiskt och psykiskt. Hade två riktigt bra yogalärare, båda Indier. Kommer ni till Kerala i Södra Indien kan jag rekommendera er att testa både Vasudevs yoga shala och till Santhosh yoga.

Efter ett års uppehåll från yogan, på grund av armbågsproblem, vill jag nu tillbaka. Tror det hjälper mig att varva ner, gör mig mer grundad och mindre lättstressad. Yoga är ju så mycket mer än bara den fysiska biten och det lärde jag mig mycket om i Indien, där de har ett mer holistiskt synsätt. Yoga och meditation tror jag kan förebygga mycket stressrelaterade problem. Jag har många vänner som vittnar om detta, inte minst de som varit utbrända och som hittat tillbaka mycket tack vare yogan.

Idag bokade jag en yogahelg i Bergslagen om en månad. Blev rekommendera av en kollega som var lyrisk över läraren hon haft. Det känns väldigt bra. Ambitionen är att få till en regelbunden yogapraktik, möjligtvis med daglig meditation. Det är förstås aldrig bra att ha för hög ambitionsnivå, risken är att man då ger upp eller slutar om man inte når upp till den. Så vi får se. Nu dags att stänga ner datorn snart, inte speciellt yogiskt att surfa kvällarna i ända tror jag… trevlig kväll!

Ayurveda, eller att hitta det man mår bra av

Min första semestervecka läste jag mycket. Jag varvade bra deckare med en bok om Ayurveda. Även om jag varit i Indien 3 gånger och både fått massagebehandlingar, Ayurvedisk medicin (inte alls gott!!) och  fått en snabbkonsultation med en Ayurvedisk läkare, så har jag haft en väldigt vag uppfattning om vad Ayurveda är.

Boken är skriven av en ayurvedisk läkare, Janesh Vaidya, och är otroligt bra och intressant. Förutom att han tar upp de olika doshorna (vata, pitta och kapha) och vad som passar dem bäst, skriver Janesh också om de svårigheter man stöter på när man är människa och kommer med tips på hur man kan må bättre och få bättre balans i livet. Det handlar om enkla övningar och boken kan också läsas som en introduktion till personlig utveckling, eller bara som en bok med värdefulla insikter.

Jag fastande t.ex. för att en oförmåga att släppa in någon hela vägen till sitt hjärta (om man som jag t.ex. drar sig ur relationer alltså) handlar om en obalans i halschackrat. Om man blir balanserad kanske man vågar mer? Det hade varit bra! Om man nu tror på det här. Jag vet ännu inte vad jag ska tro men mycket av det han skriver om hade kunnat vara skrivet av en psykolog eller läkare, och det skriver jag som något positivt.

Dhanvantari - den ayurvediska medicinens gud

Dhanvantari - den ayurvediska medicinens gud

Ayurveda betyder ”kunskap om livet” och innebär att man med insikt om vilken personlighetstyp man är kan skapa balans genom sömn, mat och motion. Men är du till exempel en vata ska du inte motionera så mycket, så det är inte riktigt samma råd du skulle få från en vanlig läkare!

Jag känner flera som konsulterat Ayurvediska läkare som kunnat ställa diagnoser om både fysiska och psykiska problem som kräver omfattade diagnostik i den västerländska vården. De har också fått mycket hjälp av att följa de råd de fått från läkaren. Det är spännande och jag har därför bokat en tid med Janesh i augusti, för att han ska fastställa min dosha och göra pulsdiagnostik m.m. på mig. Det ska bli väldigt intressant. Kanske kan han ge mig svar på varför min mage är så svullen? Jag tror ju att den kom efter min senaste resa till Indien så det passar ju bra!

Hittills har jag själv kommit fram till att jag mest är en pitta, en sån som inte gillar värme, som gillar men inte tål stark mat, som bränner sig i solen och som måste ha mat regelbundet. Känns riktigt bra att hitta ”förklaringar” till delar av min personlighet. Får nu se i augusti om jag har rätt, om även Janesh tycker att jag är en pitta… och så hoppas jag han kan hjälpa mig att balansera mitt halschakra så jag vågar öppna mig och kasta mig in i en relation. Det finns bara möjligheter och oavsett allt annat tror jag ju helt och fullt på placebo…

Ett ytterligare tips för er som vill ha sommarläsning: I det sista regnet skriver Janesh om sin uppväxt i en by i Kerala, södra Indien. Den största behållningen av boken är inte handlingen utan språket. Han skriver otroligt vackert och målande och hans farmors kloka ord borde alla läsa och ta till sig. Rekommenderas verkligen! Man behöver inte vara en ”indiofil” som jag för att tycka om den.

Att våga det man inte vågar och lite blåbärspaj

Packar inför resa till Spanien. Semestern börjar snart, vilket kommer innebär färre blogginlägg är jag rädd. Men ambitionen är att försöka blogga då och då ändå.

Min chef frågade när jag berättade att jag skulle åka dit – åker du ensam? Först tyckte jag det var en konstig fråga. Varför skulle jag åka dit ensam? Men sen insåg jag: jag har ju rest ensam 4 av de 5 senaste resorna jag gjort, så det var inte alls en konstig fråga.

Att resa ensam är något jag uppskattar. Det började med Indien, vilket innebar omedelbar kärlek – både i resandet och i landet. Kanske också i känslan av att jag faktiskt klarar mig själv. Det tog verkligen emot att resa ensam den första gången. Mitt resesällskap ställde in pga rädsla för terrorattacker, direkt efter bombningarna i Mumbai (och nu har det hänt igen. Hemskt!!) Jag gick från att säga ”det är helt omöjligt”, och var helt beredd att förlora alla biljettpengar, till att nån vecka innan avresa inse att jag måste övervinna min rädsla.

När jag sedan landade i Indien efter nästan 35 timmars resa kunde jag inte förstå vem den där Sandra var, som hade varit så rädd. Förstod inte vad jag varit rädd för. Det var som om jag ömsat skinn, och kom ut ur det gamla med en större tro på mig själv.

Nu stöter jag ibland på liknande hinder men jag försöker ändå att ”aldrig säga aldrig”. För även om resandet inte längre skrämmer mig finns det ju annat som gör det. Med risk för att vara tjatig: relationer till exempel…

Det är häftigt att våga!! Kan verkligen rekommendera det. Jag, och många med mig, behöver ta sig ur sin ”comfort-zone”. Det gör nästan aldrig ont, men kan ge ett beroende. Som mina resor till Indien…

Typ blåbärspaj med lite grädde!

Att packa är trist och jag är otroligt ineffektiv. Det finns så mycket annat jag gör istället. Som att blogga. Eller som att till varje pris hitta något att laga så jag får äta upp den sista grädden i kylskåpet… Är galet förtjust i grädde! Gjorde därför en ”nästan-blåbärs-paj”. Recept:  i min mixer malde jag cirka 10 hasselnötter tillsammans med 2 dadlar. La ner frysta blåbär i en liten efterrättsform, la nötblandningen över och toppade med några tunna skivor smör. In i ugnen i 125 grader i cirka en halvtimme. MUMS!