Att inte hänga upp sig och att sikta högt

I många år har jag varit väldigt ”upphängd” på killar jag varit tillsammans med eller dejtat, sedan det tagit slut. Även om det har varit jag som har fattat det avgörande beslutet. Jag har funderat mycket på det och antar att det handlar om självvärde: Att jag alltså skulle vara mindre värd när killarna går vidare och träffar andra. Som om det vi haft inte längre är värt lika mycket. Självkänslan som spökar igen. För jag förstår att det är fel att känna så.

Även om jag måste fortsätta att jobba med detta så hade jag en väldigt bra upplevelse i helgen. Jag var ute och dansade med en nyvunnen väninna och på samma ställe var en rätt nyligen avslutad ”flirt”. Som jag aldrig varit kär i men som jag tänkt en del på och som jag tycker om, även om jag inser att vi inte kommer att bli ett par. Såg honom stå och prata med en tjej och jag kände… ingenting. Det var så skönt!! För han kan ju ha tyckt om mig och det försvinner ju inte för att han nu söker sig vidare. Det låter självklart men i min känslovärld har det alltså inte alltid varit så. Och jag tror det är viktigt att uppmärksamma ”felaktiga” känslor för att få dem att släppa sin makt över en.

Jag inser också när jag tittar på mannen i fråga att han ju inte gav mig det jag ville ha. Han var inte särskilt bekräftande, särskilt nyfiken på mig och vi hade faktiskt inte så mycket gemensamt. Ändå blev jag väldigt förtjusad av honom när vi träffades första gångerna och jag tänkte på honom som en potentiell pojkvän. Varför? Varför ställer jag inte högre krav och har högre förväntningar? Det här blev en väldigt nyttig insikt i helgen, för jag kan se ett mönster i detta.

Så, tur att jag var ute och dansade och träffade på den här mannen. Mötet ledde till mycket positivt och jag känner att jag tar flera steg framåt, på vägen mot… vi får väl se!

Annonser

Det ordnar sig – ”del 2”

Jag har tidigare skrivit om att ”det ordnar sig” men det är ett tema jag vill komma tillbaka till. Är nu tillbaka efter min dryga 3-veckorsresa till Sri Lanka där väldigt lite gick som det skulle, eller snarare – som jag hade planerat det. Det gick kanske precis som det ”skulle”, men jag förstod det inte förrän efteråt!

Det är som med självhjälpsböcker. Att läsa sig till ett nytt beteende eller nya förhållningssätt går egentligen inte. Det är först när man faktiskt ändrar på det man gör eller tänker, eller verkligen upplever förändringar, som något händer. Jag ”vet” ju att saker ordnar sig, jag har skrivit om det och jag vill tro det, men på resan fick jag, om och om igen, uppleva att det verkligen är så. Innan dess har det varit mest ord. Nu känns det som en insikt, och det är oändligt mycket starkare.

Självklart jag har – och alla andra – redan upplevt att ”saker ordnar sig”, men nu tog jag fasta på alla de tillfällen där jag först började misströsta och sen såg hur BRA det blev. Istället. Nu är jag tacksam för allt som gick ”fel” på min resa, för jag lärde mig så mycket som jag har glädje av nu och framåt i tiden.Det jag också har lärt mig är att inte planera så mycket och att låta saker komma när de ska.

Tänk, man blir faktiskt klokare – och kanske visare – med åren! Sri Lanka