Att inte hänga upp sig och att sikta högt

I många år har jag varit väldigt ”upphängd” på killar jag varit tillsammans med eller dejtat, sedan det tagit slut. Även om det har varit jag som har fattat det avgörande beslutet. Jag har funderat mycket på det och antar att det handlar om självvärde: Att jag alltså skulle vara mindre värd när killarna går vidare och träffar andra. Som om det vi haft inte längre är värt lika mycket. Självkänslan som spökar igen. För jag förstår att det är fel att känna så.

Även om jag måste fortsätta att jobba med detta så hade jag en väldigt bra upplevelse i helgen. Jag var ute och dansade med en nyvunnen väninna och på samma ställe var en rätt nyligen avslutad ”flirt”. Som jag aldrig varit kär i men som jag tänkt en del på och som jag tycker om, även om jag inser att vi inte kommer att bli ett par. Såg honom stå och prata med en tjej och jag kände… ingenting. Det var så skönt!! För han kan ju ha tyckt om mig och det försvinner ju inte för att han nu söker sig vidare. Det låter självklart men i min känslovärld har det alltså inte alltid varit så. Och jag tror det är viktigt att uppmärksamma ”felaktiga” känslor för att få dem att släppa sin makt över en.

Jag inser också när jag tittar på mannen i fråga att han ju inte gav mig det jag ville ha. Han var inte särskilt bekräftande, särskilt nyfiken på mig och vi hade faktiskt inte så mycket gemensamt. Ändå blev jag väldigt förtjusad av honom när vi träffades första gångerna och jag tänkte på honom som en potentiell pojkvän. Varför? Varför ställer jag inte högre krav och har högre förväntningar? Det här blev en väldigt nyttig insikt i helgen, för jag kan se ett mönster i detta.

Så, tur att jag var ute och dansade och träffade på den här mannen. Mötet ledde till mycket positivt och jag känner att jag tar flera steg framåt, på vägen mot… vi får väl se!

Vårkänslor

Var i Bryssel i helgen och mötte våren. Rosa blommor började slå ut på träden och krokusar blommade i rabatterna. Umgicks med min kära väninna som jag inte träffat på över ett år (!!!) och det kändes som om vi aldrig haft något paus, utan som om jag brukar besöka henne och hennes familj var och varannan helg. En härlig känsla av välkomnande och närhet.

Här hemma börjar värmen också komma och som jag tidigare skrivit om känner jag mig hoppfull. Nu börjar jag känna en stark längtan efter att bli kär… kan det inte få vara min tur nu? Visst är det lite förutsägbart och fånigt att bli kär just på våren (jag är annars en höstmänniska även när det gäller känslor!) men just i år tycker jag det vore alldeles, alldeles fantastiskt. Det passar bra nu. Tack!

 

Förebilder

Det slog mig här om dagen hur viktigt det är med förebilder. Både när det gäller livet i stort och när det kommer till relationer, vuxenlivet, hur man ska uppfostra sina barn, hur man ska hantera motgångar och så vidare.

Har du någon förebild eller flera?

Jag började tänka på det här när jag insåg att några av de kvinnor jag träffat de sista åren har blivit förebilder för mig. Det har då handlat om att hitta förebilder i kvinnor – som liksom jag – antingen varit singlar eller som varit lyckliga och till freds utan en traditionell familj, ja utan ett traditionellt liv till och med. Känslan de har givit mig är att man kan bli lycklig och leva ett riktigt rikt liv utan att passa in i ”mallen”. Det har gett mig styrka när jag har behövt det.

När jag sedan pratar med mina vänner som antingen lever i relationer som går mer eller mindre knackigt, eller som är singlar, hör jag att många av dem saknar positiva förebilder när det gäller relationer. De tänker kanske ”bättre än så här blir det väl aldrig”, ”jag vill i alla fall inte ha det som mina föräldrar, då är jag hellre ensam” eller ”jag klarar mig bäst själv så slipper jag bli sårad som jag ser andra bli”.

Jag har tur som har bra och fina förebilder i många av mina vänner. Som skilsmässobarn har jag haft svårt att tro på relationer, och fortfarande har jag svårt att se att en riktigt bra relation kan ”drabba” MIG, men jag hoppas ju. Och ser på människor omkring mig att det är möjligt. Det går att vara kär i sin man efter 15 år! Efter 25 år också kan jag se på ett par av mina kollegor. Det går att leva med en partner som har fel och brister och ändå fokusera på det positiva och ha överseende med t.ex. lathet, fyrkantighet och rädslor.

Älskade farmor

Min finaste förebild är nog trots allt min farmor. Som tyvärr inte längre lever men hon finns ju enligt mediumet Betty (se tidigare inlägg) i min närhet och har koll på vad jag gör, vad jag borde göra och om jag har ont i en tå! Farmor var nästan alltid glad och njöt av det lilla även om hennes liv inte alltid var så lätt eller så roligt. När hon var runt 85 ramlade hon och bröt armen. Då var hon glad att hon bröt vänster och inte höger, och klagade – det gjorde hon aldrig.

Tänk efter, har du någon förebild? Jag tror man kan hitta sådana som man behöver om man bara tittar sig omkring. Det behöver inte vara någon man känner men någon man vet något om. Lycka till och jag önskar er riktigt fina förebilder att stärkas av!

Höst

Snart är det höst igen. Nyss var det 20 grader varmt och när solen skiner i lä känns det rätt varmt, men det är onekligen så att hösten börjar komma. Det känns i luften.

Och hur känns det då?

Många blir deppiga, faktiskt redan innan hösten har börjat visa sig. Börjar redan måla upp skräckscenarier om mörker, regn och sen snö och kyla. Att ta ut det i förskott, vad innebär det? Att man både mår dåligt innan det inträffar och när det väl kommer. Rätt onödigt va? Och det är ju inte ens säkert att hösten blir sådär grå och trist, den kan bli ljus med underbara soliga dagar och klar luft. Eller så blir man kär / hittar en ny hobby / hittar något annat som gör en glad, så kanske man glömmer bort att hösten är här och vintern nalkar sig. Jag tycker det vore härligt att ha en man att gå långa höstpromenader med, och innan han dyker upp får jag ta en vän i hampan och ge mig ut. Och njuta av färgerna som snart dyker upp på träden.

För jag är en höstälskande person. Och vårdeppig tyvärr. Visste ni att det är ungefär en halv miljon människor i Sverige som blir deppiga på våren? Ett otyg. Verkar som om man är antingen eller. Jag tycker det känns tryggt och bra att gå in i den mörkare årstiden. Men jag vet att det är många som inte förstår mig alls.

Så här tänker jag njuta av hösten, (kanske kan det inspirera):

– Tända många ljus och tända rökelse ibland, för att skapa en känsla av värme, och för min del minnen från Indien, – Lyssna på bra musik och njuta av att inte känna ”måste-gå-ut-i-solen-stressen”, – Baka lite, både för att det är gott och meditativ, – Handarbete hör hösten till, så kanske tar jag fram en påbörjad raggsocka, – Umgås med familjen och syskonbarnen, – Köpa höstgrönsaker och göra sallader och grytor på dem, närodlat och gott, – Ta fram de mysiga stickade koftorna och stövlarna som hör hösten till. Och för all del kanske även gå ut och sitta på en bar med en drink i handen, och titta ut i mörkret på människor som hastar förbi utanför. Och njuta, inte oroa mig eller ta ut saker i förskott!!

Man säger ofta ”Glad sommar” och nu önskar jag er en riktigt ”Härlig höst”!

The kings speech och saker man lär sig

Har äntligen sett The Kings speech, verkligen sevärd. Det jag uppskattade var, förutom den genomgående smarta humorn, den psykologiska biten. Talpedagogen sa t.ex. till den blivande kungen samma sak som min terapeut sagt till mig: ”det du var rädd för när du var barn behöver du inte längre vara rädd för”. För tänk vad lätt det är att omedvetet hålla fast vid gamla ”sanningar” och händelser och låta dem styra våra liv. Som personen som fick höra att läraren tyckte han var dum och som trodde på det i över 20 år och faktiskt inte lyckades med någonting, tills han övertalades att göra högskoleprovet och insåg att han inte alls var dum. Tvärt om! Men lärarens ord hade gjort honom ”dum”. Så onödigt!!

Vad lever jag med för ”saker från förr”? Jag försöker ta reda på det, för jag vet att det finns saker som hindrar mig från att leva fullt ut. En är nog att jag måste vara snäll och lättanpasslig för att bli älskad. Givetvis har inte mina föräldrar sagt det till mig men så uppfattade jag att man skulle vara. Och HUR kul är egentligen en snäll och lättanpasslig tjej? Inte så kul i längden kan jag tala om, varken att vara eller att vara ihop med. När jag var yngre var jag helt omedveten om detta och de killar jag träffade föll för att jag var söt, glad, rolig, lite crazy och så men i längden hade jag inte mycket till personlighet – jag hade ju inget mod att uttrycka någon egen vilja, en egen personlighet. Killarna gick vidare till någon annan… Mitt hjärta krossades sällan, för det är ju också väldigt läskigt att bli kär.

Jag tycker att jag har mer av en personlighet nu, jag har en nyvunnen integritet och jag varit kär. Det är svårt ändå, men inte omöjligt hoppas jag.

Kunde kungen så kan väl jag, jag har också hjälp, både av terapeut och fina vänner! Tackar idag särskilt till min närboende som alltid bjuder på trevligt sällskap och intressanta diskussioner. Eller bara lite häng. Ibland är det precis vad jag behöver.

God natt!