Personligt årsbokslut 2016

Tänker att det är bra att göra bokslut, summera året som gått. Att ta mig tid att fundera över vad jag ska lämna bakom mig och inte ta med in i det nya året och vad som ska behållas, vad som ska ges mer näring. Men också att titta på hur mycket som hänt, hur jag faktiskt har utvecklats och gått igenom saker även om det kan kännas som att ”allt är som vanligt”. Med risk att detta inlägg blir väldigt personligt och kanske lite privat, väljer jag att publicera det ändå med förhoppningen att det ska kunna ge något till er som läser, kanske inspirera till en egen tillbakablick såväl som framåtblickande.

Året 2016 var året då:

Jag var riktigt kär. Och blev lämnad.

Med stor kärlekssorg som följd. Sorgen får inte följa med men däremot förmågan och modet att öppna mitt hjärta, det tar jag med mig in i det nya året.

– Jag kände mig oerhört ensam.

Har alltid (nästan) känt att ”jag klarar mig själv, jag behöver ingen annan” men nu visade sig en längtan och en saknad, en (sund) sårbarhet och stark önskan av att få dela, vara nära, tillhöra och få vara liten och bli guidad, snarare än att själv leda och ta hand om andra. Det jag lämnar kvar i 2016 är uppgivenheten och det jag tar med mig till 2017 är insikten om att ensamhet är något jag delar med många och att kärlek och sårbarhet är nycklar till mindre ensamhet. Vi behöver andra människor! Det är läskigt med sårbarhet men nödvändigt för kärleksfulla möten med andra.

Jag hittade dansen igen.

Började dansa (5 rytmer med Jonas Klingberg framförallt), åkte på dans- & yogafestival, träffade härliga människor men framförallt inser jag hur mycket jag och hela min kropp verkligen ääälskar att dansa. Dansen ska få följa med och ta ännu mer plats under 2017. Så njutningsfullt och helande att dansa. Allrahelst nykter och barfota!

– Jag insåg att min utveckling leder mig bort från det invanda och trygga. Jag kände att ”ingen förstår mig”.

Jag avslutade en relation med en mycket fin kille på grund av detta, och har i många relationer känt mig annorlunda och oförstådd. Som att jag inte längre är intresserad av att göra eller prata om samma saker som tidigare. Insåg att jag behöver en partner, såväl som nära vänner, som är intresserade av personlig utveckling eller som i vart fall har kommit långt i sina egna livsresor. Jag tar till 2017 med mig en längtan efter en man och även andra människor där vi i ömsesidiga relationer kan guida, lyssna, dela och där jag känner mig förstådd.

– Jag förlorade min pappa. 

Insåg hur viktig han varit. Hur han var den som alltid fanns där. Den jag ringde när något hänt, när något behövde fixas, när jag undrade över något praktiskt; något med matlagning, cykeln, odlingarna, tja han kunde väldigt mycket. Han engagerade sig. En stabil punkt i mitt liv är borta, marken känns svajig och jag vilsen. Tar med mig pappa in i 2017, han finns kvar på många sätt. Tillåter alla känslor och tänker även här- vi växer av kriser och säkert även av sorg.

– Jag började titta på andra jobb, på utbildningar och på alternativa vägar framöver. 

Har i nästan 15 år känt att jag varit på ”rätt plats”. Har älskat mina arbeten i stort och aldrig haft något emot att börja jobba igen efter jul eller sommarledighet. Förrän i år. Det gnisslar och skaver. Har varit i 5 nya-jobb-processer. Har tackat nej och blivit bortvald, vilket har känts helt okej. Det jag tar med mig in i 2017 är viljan att göra något mer, att utvecklas och hitta glädjen i det jag gör. Om det sen innebär karriär- eller jobb-byte eller utveckling och utbildning på fritiden, det vet jag inte än. Tillit även här och fokus är på människor och utveckling. Öppnar mig för nya möjligheter och litar på att jag vid rätt tidpunkt kommer veta vart jag ska.

Summering:  Jag tar till 2017 med mig öppenhet, ensamhet, mod att vara sårbar och en stark längtan efter mer kärlek, närhet, djup och utveckling – gärna med andra och helst även med en man. Jag tar med mig dans, yoga, Ängsbacka, tillit, sorg (som är för ny för att lämna kvar), meditation och kontakt med mig själv för att finna vad som är rätt för mig i varje given situation. Lämnar prestation, otillräcklighet, jämförande, upplevda förväntningar och måsten. Och säkert mycket annat som jag missat men just nu var det detta som ville komna fram. Väl så.

Om jag har något nyårslöfte? Nej sånt har jag nog aldrig haft, däremot tycker jag om att sätta en intention, eller flera. Så det jag nu skriver och känner att jag vill ta med mig in i 2017 får då stå för min intention. Något konkret mål känner jag inte att jag måste ha, eller så vågar jag inte det… får se vad jag kommer fram till lite längre fram.

Gott nytt 2017! Må ditt år fyllas av det som just DU längtar efter 💖.

Annonser

Musik och kärlek

Lyssnar på mina nya stjärnmärkta låtar på Spotify, varav några som jag faktiskt tagit från ESC (”den stora melodifestivalen”!), och inser att nästan alla handlar om KÄRLEK. Att låtsas som att kärleken inte spelar så stor roll i livet är att förneka något viktigt, funderar jag. Insåg idag att även om jag mestadels varit nöjd med mitt (singel-)liv som jag levt större delen av mitt liv, så har jag också levt utan kärleken från en man.

Visst kan man säga att jag får kärlek av min familj, vänner och systerbarn. I någon mån är det ju så, men ändå, tänk vad jag har framför mig…tänker jag.

* Min favoritlåt i lördags på ESC låter så här :

”Hold me, just unfold me, unchain my soul, give me love, make me whole…”
(Farid Mammadov)

* Sveriges bidrag (Robin Stjernberg) sjöng så här:

”I know that if the sky would fall, I would survive it all – because of you…”

* Min favorit Jason – Timbuktu, sjunger så här:

”Du var känslosvall, jag var känslokall, du förändrade allt” i min allra mesta peppiga låt just nu: Fallskärm. Den är hur bra som helst och får mig uppåt och glad oavsett allt annat.music-note-tattoo-300

Något att sikta mot, något att se fram emot. Något att leva ”som om” det redan fanns. Det är ju så man ska göra enligt alla böcker jag omsvärmas av, de kommer från olika håll – alla med samma budskap. Och faktum är, att bara känna lite kärlek i livet drar till sig mer möjligheter till kärlek. Och en sån liten sak som att le, oavsett sinnesstämning, påverkar rent fysisk hur man mår – till det bättre. Det smittar dessutom och vem vet vad de leendet leder till…

Så le, älska och välkomna det som kommer!!

Kärleken, igen och igen

Nu ska jag skriva om kärlek igen, för den finns överallt och kanske mest påtagligt när man längtar efter den eller när man är nyförälskad. Jag har fått känna av den, och längtar så efter den. Men nu ska jag faktiskt inte fokusera på mig själv

Var på en möhippa igår och väl hemma igen kom jag på att jag självklart ska hålla ett tal och insåg att temat skulle handla om just kärleken. Kärleken och det jag identifierat som viktiga ingredienser i en kärleksfull relation – acceptans och förståelse.

Vi får hoppa ett par månader tillbaka. Jag är på en 40-årsfest. Den blivande bruden är på skidresa men hennes blivande make är där, trots att han knappt känner någon, för att han ska få lära känna hennes vänner och eftersom födelsedagsbarnet ska vara toastmaster på bröllopet.

En något berusad gäst, vän till bruden, frågar den blivande maken varför han valt just den här kvinnan.

– ”För att hon förstår mig.” blev svaret.

Den berusade mannen är inte alls nöjd med svaret, han tycker inte att det är något man grundar en hel relation på, men jag inser att jag just fått något att ta upp på bröllopet.

Tillbaka till igår. Frågor har ställts till den blivande maken och nu ska min väninna försöka gissa vad han har svarat. Paret har känt varandra i knappt 2 år och det är med viss spänning hon läser upp frågorna och svarar på dem. Det visar sig att de känner varandra väldigt bra, men på hans svar kan man också förstå att han förstår och accepterar henne. De är mycket olika på många olika plan, men de ger varandra friheten att vara sig själva, de försöker inte ändra på varandra och kan se fördelarna med varandras sidor och egenskaper.

Det blev en oerhört fin och kärleksfull stund när vi fick höra deras svar och en bjärt kontrast till momentet innan då den blivande bruden fick redogöra för alla tidigare relationer och relationsförsök under åren som föregick mötet med den blivande mannen.

Och jag insåg hur viktigt det är att våga vara sig själv, stå upp för den man är, att inte anpassa sig till det man tror att andra vill ha, att inte kompromissa med viktiga saker, att välja bort det som inte känns rätt och våga vänta. För tids nog finner kakan sin maka, och då kan det bli precis hur bra som helst!

Kärleken, den kärleken…

Det här med kärlek är svårt. Varför blir man kär i den man blir kär i och varför blir man inte kär i någon annan? Det här kan jag grotta i hur länge som helst utan att komma fram till något svar så jag ska inte ens försöka.

Det jag däremot kan konstatera är att kärleken kan komma plötsligt, oväntat och kanske inte alltid så lämpligt. Den kanske kommer ibland för att det just inte är så enkelt och lämpligt, för då behöver den inte sättas på prov… funderar jag.

Jag har några gånger gått till ett brittiskt medium, som utan att jag har frågat henne om det har tagit upp kärleksrelationer som en liten del i allt det övriga hon talat om. För ett par år sedan nämnde hon att jag skulle träffa en man som tyckte om / spelade kricket, vilket ju ingen gör i Sverige. Däremot i England och Indien. Nu senast, för ett par månader sen, pratade hon om hur utländska män och länder skulle komma att spela stor roll för mig.

När jag nu sitter och funderar inser jag dels att de män jag blivit intresserad av de sista 3-4 åren, alla har varit utlandsfödda. Den sista av dem, som på distans spelar en stor roll i mitt liv just nu, är dessutom ett stort kricket-fan och spelar själv när han får möjlighet.

Men, hur är det då med kärleken? Är det kärlek jag känner? Är det lättare att känna för att han inte finns nära och kan erbjuda mig det jag vill ha? Hur ska jag veta?

Det jag kan konstatera är att mediets beskrivning av den närmsta tiden stämmer skrämmande väl och att jag faktiskt inte vet vad kricketspelaren kan komma att spela för roll i mitt liv. Får helt enkelt vänta och se. Och fundera på nästa utlandsresa, för ”foreign people and foreign countries will be very important to you”!! Det kan jag skriva under på!

Om tillit till livet & ritualer

Hade en mysig och givande middag med en vän här om dagen. Vi pratade om en inställning till livet som innebar att man förutsätter att man får just så mycket av livet som man klarar av. Hon och hennes kärlek hade inte kunnat bli ett par för 2 år sen när de först träffades, ingen av dem var redo då och var inne i helt olika processer. När de sedan träffades i år var de båda redo – och kunde ta emot varandra. Härligt!Det är ett synsätt jag vill ta till mig. För det jag ännu inte har, kommer jag kanske få när jag är redo för det. Vilken bra tanke. Tillit, som jag skrivit om förut, dyker upp igen alltså.

Och apropå olika synsätt så åt jag lunch med en vän som nyligen kom hem från Thailand. Där finns en högtid (som heter Loy Kratong) som innebär att man tillverkar små båtar av bananblad, placerar blommor, ljus och ev något mer i dem och låter dem sedan flyta iväg med havet. När man gör detta kan man önska sig något och låta sina bekymmer och dåliga samveten flyta iväg. (Traditionellt handlade det att skänka gåvor till vattengudar men vad jag förstår finns flera tolkningar av denna ritual.) Jag tror att ritualer är bra och helande för oss, oavsett om vi ”tror” på något speciellt eller ej. Kanske ännu mer om vi inte har någon ”tro” som stöttepelare. Worrydolls, som jag skrev om här tidigare, är ju också ett exempel på detta. Allt som får oss att må bättre är bra. Nu ska jag tända ljus, koka kola till adventsfika imorgon och sedan äta en god middag. Ska försöka känna tillit till framtiden. Det mår jag bra av.
Trevlig helg!

Ayurvediska dejtingtips

Så träffade jag Janesh Vaidya för andra gången igår för en ayurvedisk konsultation.Jag har fortfarande en ”pitta-obalans” som bland annat visar sig i hudtonen (röd) och så har jag en obalans i hjärtat. Jepp. Det stämmer nog tyvärr. Och även om mitt singelskap inte är mitt största ”problem” så blev det mycket fokus på detta. För enligt Janesh behöver man sex. ”Lovemaking is the most important thing!” Men det menar han att man ska göra allt med kärlek, att flirta med livet och med alla man möter. Janesh sa vidare att: om man inte har hunger (efter kärlek) så får man skapa den. Alla har hunger men ibland trycker man undan den. Titta alltid efter kärleken. ”Barn som gråter får mjölken, det barn som inte gråter får kanske inte någon mjölk”.

Älskar metaforer!!

Jag sa inte att jag har svårt att träffa någon men jag fick en hel bunt med dejting-tips som jag gärna delar med mig av. Det kändes som genuina tips, som både kom från honom själv som man men som också bygger på hans många hundra konsultationer med män. Så varsågoda:

– Sök efter en bästa vän (eller älskare) och inte efter en äkta man.
– Ha inte sex innan ni känner varandra, vänta helst 21 dejter (!!) för att verkligen lära känna varandra, blir varandras bästa vänner och dela kärlek. Lär känna varandras starka och svara sidor först.
– Män tycker om att fiska. Om fisken bara hoppar upp i deras knä, då kan de knappt tro att det är riktig fisk de har fått… Ja, ni fattar säkert!
– Män är ”happyseekers”, börja med att prata om positiva saker i början.
– Ta små steg, ta en sak i taget. Börja inte att prata om att du vill ha 3 barn och hus och…
– Smsa / maila och prata i telefon mindre – och träffas mer.
– Män är snabba – gör dem långsamma (genom att inte genast hoppa i säng).
– Se till att du blir hans ”Treasure” och han blir en ”treasure-hunter”
– Hur ser man att en man älskar dig? Jo, att han håller kvar din blick länge, lyssnar länge på det du säger, håller din hand länge och kysser dig länge…

Ja, min ”hemläxa” är att träffa män (”meet friends”). att äta mer strikt Pittadiet, och att tänka mer på mig själv, fokusera mer på mig själv, för det gör mig mer intressant. Tydligen ska detta öppna upp mitt hjärtchakra också, som vi pratade om på min första konsultation.

Häpp, bara att sätta igång då…

The art of Love

Igår höll ayurvedaläkaren Janesh Vaidya ett föredrag som hette ”Art of Love”. Många kom för att lyssna, de allra flesta var kvinnor. Varför det? Män vill väl också få och känna kärlek. Men de kanske inte känner samma behov av att höra någon prata om det. Så kanske det kan vara. Sen tror jag kanske att många i publiken är hemligt kära i Janesh. Och det är ju bra – för då blev ju kvällen verkligen en kväll i kärlekens tecken!Det som gjorde störst intryck på mig igår var hans beskrivning av hur många – felaktigt – går runt med ett tomt hjärta, med ett tomrum som behöver fyllas, och väntar på att någon ska fylla det. När man sedan träffar den personen blir man väldigt sårbar, för om han eller hon försvinner blir hjärtat tomt igen och livet riskerar att rasa. Janeshs lösning var att i stället själv se till att hjärtat var fullt av kärlek. Så fullt av kärlek att det svämmar över. Då kan man bjuda in andra – ”kom och ta del av min kärlek!” Det var fint beskrivet tycker jag! Det kändes faktiskt lite Di Leva-aktigt, också han en klok man med mycket kärlek i sig.

Några saker skrev jag ner under föredraget:

För att kärlek ska fungera måste kärleken vara ren. Den ska därför inte tyngas ner av krav, förväntningar och att man fäster sig för mycket vid den (”attachment”). Den ska istället vara ovillkorlig (unconditional). Såklart. Men så svårt!

Att förlåta är att glömma. Visst är det sant. Så mycket man går och bär på, irriterar sig på, så många som bär på ilska och frustration gentemot andra människor. Om man kan förlåta, vilket i sig inte är enkelt, försvinner smärtan till slut. Och man glömmer. Vilken befrielse!Han inledde förresten föredraget med att säga att Sverige har saker som väldigt många andra länder inte har: vi har rent vatten, fantastisk natur och ren luft. Varför är vi då så olyckliga? Tänk gärna på det innan ni går och lägger er. Perspektiv är alltid bra att ha!

Vem är ”den rätte”?

Jag har skrivit om detta tidigare, om svårigheten att veta vad man vill ha i en relation och hur fel det ibland blir när man sätter upp för många ”kriterier” för hur ens framtida partner ska vara. Därför är det så glädjande att träffa vänner som har träffat ”RÄTT” – i en man de aldrig trodde var ”deras typ”.Har i veckan träffat tre av mina vänner som ganska nyligen har träffat sina män. De har alla varit singlar ett tag innan de hittade rätt. Det de har gemensamt är att de har fallit för och är underbart lyckliga med män som inte vid första anblicken alls var ”deras typ”. Såna män som de tidigare har vänt ryggen till för att de inte uppfyllt alla ”krav”.

Nu är den sportiga akademikern hopplöst förälskad i sin osportiga icke-akademiker, och allt känns rätt på alla sätt. Hon inser att hon förut kämpat i relationer för att det skulle kännas rätt och upplever nu ”flytet” som finns när allt känns bra. Hon strålar!

Den tuffa och bestämda karriärkompisen, även hon en sportig typ som varit övertygad om att hennes blivande partner skulle vara lik henne. Nu är hon snart sambo med en ganska osportig, prestigelös, rolig, lugn och trygg man. Precis vad hon behöver. Kanske inte vad hon trodde hon ”ville ha” – men det hon behöver. Därför har de det så bra!

Den tredje tjejen, som ofta har fallit för långa och väldigt snygga män, ska snart gifta sig med en man som är både kortare och mer petite än hon. Storleken spelar ingen roll, han är Bra för henne och hon är lycklig.Vad det handlar om, tror jag, är att för oss som fortfarande är singlar inse att den som är ”rätt” för oss kanske inte är den vi tror. Det är viktigt att lyssna inåt och försöka komma fram till vad vi behöver. Inte vad vi nödvändigtvis tror oss vilja ha. Kärleken ska förhoppningsvis drabba oss alla, men den kommer kanske inte i den förpackning vi förväntar oss!

Att tro på evig kärlek & kärlekslås

DN, SvD m.fl. skriver idag om resultatet en undersökning, där en av frågorna var om man tror att en kärleksrelation kan vara livet ut. Hela 82 % sade sig tro det och tittade man på högutbildade höginkomsttagare var det hela 90 % som svarade ja på frågan. Jag tycker det är fantastiska siffror! Vilka hoppfulla människor.

Frågan är vad detta innebär i ett land där det sägs att ”50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa”. För det första stämmer inte detta. En mer noggrann koll visar att cirka 30 % slutar i skilsmässa. Men det är rätt många ändå.

När man svarar ”ja” på frågan ovan kan det ju innebära att man vill tro det snarare än att man faktiskt tror på det. Samtidigt som jag vill att de som svarat verkligen tror på det de svarar. Kanske kan i så fall den inställningen påverka statistiken?! Läste någonstans att de par som går in i en relation med en samsyn avseende relationer har bättre förutsättningar att få den att fungera (t.ex. om båda var beredda att gå i terapi om något inte fungerade eller att båda var villiga att kämpa även i tuffare stunder).

Kärlekslås på Västerbron

Kärlekslås på Västerbron

”Kärlekslås” är något väldigt fint tycker jag. Det är ursprungligen en kinesisk tradition, där kärleksparet skrev sina initialer på ett lås, låste fast det och slängde nyckeln i vattnet, för att på så sätt få evig kärlek. Traditionen kom till Sverige 2008 och på Västerbron i Stockholm kan man se dessa lås. Jag tror att ritualer är bra och viktiga, och får medhåll av min terapeut i den delen.

Recept på en hållbar relation, önskar man fanns. En relation som håller. Läste en undersökning om det för några år sedan, där man tillfrågat ett stort antal par, som hade riktigt långa relationer bakom sig, om vad de trodde var ”nyckeln” eller receptet på framgång. Det absolut viktigaste faktorn var inte ett bra sexliv, ömsesidig attraktion eller att man var lika varandra – utan det var att man SÅG UPP till varandra. Att båda hittade sidor / egenskaper hos den andre som de var stolta över och såg upp till. Tänkvärt tycker jag!

När jag ändå skriver om Kärlek kan jag passa på att tipsa om att min ”guru”, Janesh Vaidya, håller ett föredrag om just detta; The Art of Love i Stockholm den 14:e november. Jag tror det kommer att bil väldigt intressant och har redan anmält mig. Vill man gå får man nog skynda att anmäla sig!

Det var mina reflektioner om evig kärlek, en söndagskväll i början av oktober. Önskar er alla – även om det kan provocera några – evig kärlek och lycka! För jag vill tro på att det är möjligt.

Yogaretreat, kärleksmantra och stärkande gudinnor

Som jag skrev kort om igår var jag på yogaretreat i helgen. Lou Åberg var vår inspirerande och glädjespridande lärare och guide (”guide” för att hon guidade oss i yogans värld) Hon skriver om retreatet i sin blogg där hon också har lagt upp några vackra bilder från helgen, se och läs här.

Som jag skrivit om tidigare har yogan kommit in i mitt liv på olika sätt och med olika styrka under åren. Först den kraftfulla ashtangayogan. Då var det otänkbart att testa någon annan form av yoga, eftersom detta var den fysiskt mest utmanande yogan. Jag gick på en meditationskurs på Stockholms buddhistcenter (som jag verkligen kan rekommendera!!) och efter det satt jag en 10 dagars Vipassana – ett ”silent retreat” med drygt 10 timmars meditation per dag. Sen upptäckte jag Hathayogan i Indien, andningsövningar, mantran och en introduktion till chakran. Nu i Sverige utforskar jag nyfiket yogan i alla dess former och tar till mig det jag tycker om och behöver.

För er som inte är så insatta har min resa gått från fysisk och väldigt styrd yoga med minimalt med andlighet, till mer mjuk, tillåtande yoga och mer andlighet och yoga i andra former än bara fysiska övningar. Och nu senast har Ayurvedan kommit in och tagit plats bredvid yogan, som ytterligare en aspekt av livet.

Helgen med Lou gav mig precis det jag behövde. En lantlig vistelse med varma människor, en yoga som var mjuk och samtidigt fokuserad. Vi ”chantade” kärleksmantrat (lyssna här!) och gjorde övningar som skulle öppna våra hjärtchakran (ni som läst tidigare inlägg om detta vet att jag har det som en utmaning).

Parvati

Lou pratade lite om de kvinnliga gudarna inom Hinduismen. Om Parvati, som gick sin egen väl och på så sätt lyckades fånga den man hon trånade efter – Guden Shiva.

Av Gudinnan Kali – som jag tycker är lite läskig – kan man inspireras och få styrkan att säga ifrån och sätta gränser. Det kan väl alla behöva ibland?

Vi uppmuntrades till att öppna upp hjärtchakrat och hitta en intention, en önskan och en längtan. För mig kändes det så rätt, att fundera över en intention, en mening. Var är egentligen viktigt för mig? Vad strävar jag efter? Längtar efter? Vissa lever sitt liv med tydliga mål, men för dem som är som jag kan det vara bra att sätta sig ner och fundera. Vad är det egentligen jag vill?

Känslan är nu att jag vill leva mer som jag gjorde i helgen. Närmre mina känslor och min kropp. I ett lugnare tillstånd och med mer harmoni än jag upplever att min vardag innehåller. Det blir min intention och utmaning – att leva mer yogiskt. Mer sant. Inkluderat i vardagen. Helgen var en bra avstamp. Namasté Lou och ni andra!!