Ensamhet

En för mig rätt så ovanlig känsla. Är ovan vid att känna så här, så starkt och tydligt. Ensam. Ensamhet. Jag som brukar nästan stoltsera med att jag ”inte brukar känna mig ensam”. Som singel större delen av mitt vuxna liv har det så klart varit en bra strategi. Sen tror jag också att jag ÄR bra på att vara ensam; kan söka ensamhet och även njuta av den. Men har kanske tagit den känslan för givet och även använt den som skydda mot jobbiga känslor.

Nu är det en dominerande och pockande känsla. En vecka till pappas begravning, har fortfarande inte landat i vad som hänt. Att sörja ensam, att somna ensam, ingen som frågar dagligen hur jag har det, och nu – ingen självklar person finns bredvid mig när jag ser mig på begravningen. Bävar för ceremonin som det är och tankarna på den förstärker känslan av sårbarhet och ensamhet. Förutom att min viktigaste nära (manliga) person försvunnit ur mitt liv.

Nu kommer det förhoppningsvis lösa sig med själva begravningen.  Har en nära släkting som jag förhoppningsvis kan luta mig mot. Det kommer gå. Men ensam är jag ju likväl. I vardagen.

Det slog mig att jag i perioder på fullaste allvar inte riktigt förstått alla fördelar med en partner. Nästan pinsamt att erkänna men ibland har jag inte riktigt vetat vad jag ”saknar” när jag inte haft en relation. Så. Jag gillar att se meningen med saker och ting, att titta på ”vad kan jag lära mig av det här?” eller ”vad är funktionen med det här?” Nu känner jag på ett mycket smärtsamt sätt vad jag saknar och ser därmed också vad jag behöver.  Vilket känns…fint, på ett konstigt sätt. Svårt att förmedla eftersom jag har en bild av att de flesta självklart vill ha en partner utan att behöva fundera på ”varför”. Men som ”undvikare” (googla på anknytningsmodeller för att förstå detta bättre) har jag lätt försvarat mig och fokuserat på fördelarna med att vara ensam / singel. Inte nu längre…

Är vi alla ensamma? I någon aspekt är vi kanske det. Vi kan inte dela allt med andra. Eller? Tycker om tanken att ”vi är alla ett” fast jag har svårt att få fatt på den just nu. Det är tyvärr lättare att vältra mig och känna mig som den mest ensamma människan just nu.

Livet. En dag i taget. Försöker tänka att ”this too shall pass”. Allt förändras.

Annonser

Längtan efter värme och omhändertagande

Gick förbi ett skyltfönster idag, med fluffiga röda soffor, tidningar och snygga lampor. Det såg mjukt och inbjudande ut. Såg sen att det var en frisörsalong och jag kände hur jag plötsligt önskade att jag var där inne. I den varma, mjuka och omhändertagande miljön.

Jag flög i lördags, bara en kort sträcka utan mat, men trots detta fick man den där varma handduken ni vet. Den där lilla vita, som överräcks med en jättepincett. I mina händer kändes den som omtanke och omsorg, jag kände mig omhändertagen när mina händer blev varma och mjuka, innan handduken blev kall och mindre behaglig.

Min slutsats är att jag saknar värme och omhändertagande. Det är bara att erkänna! Hur ger man sig själv då den värme och omhändertagande man behöver? Som jag behöver. Jag försöker vara snäll mot mig själv men det känns ändå som att det som kommer utifrån är mer värt. ”Jag är inte mig själv nog” helt enkelt, och det är antagligen helt normalt. Att längta efter något, efter någon som visar värme och omtanke. Nu tänker jag ”Är det kanske sorgligt och patetiskt att skriva detta, att känna så här?” Men jag kommer fram till att det nog snarare är mänskligt. Och särskilt sorgligt tycker jag inte heller att det är. Det beror på hur man betraktar det hela. Det kan vara sorgligt att inte ha det man vill ha men det kan också göra att man längtar till något, vilket är en mycket mer positiv känsla!

Innan jag det omhändertagande som jag saknar, får jag acceptera min längtan och ta emot den värme jag får – från syskonbarn, vänner och varma handdukar.

Vårkänslor

Var i Bryssel i helgen och mötte våren. Rosa blommor började slå ut på träden och krokusar blommade i rabatterna. Umgicks med min kära väninna som jag inte träffat på över ett år (!!!) och det kändes som om vi aldrig haft något paus, utan som om jag brukar besöka henne och hennes familj var och varannan helg. En härlig känsla av välkomnande och närhet.

Här hemma börjar värmen också komma och som jag tidigare skrivit om känner jag mig hoppfull. Nu börjar jag känna en stark längtan efter att bli kär… kan det inte få vara min tur nu? Visst är det lite förutsägbart och fånigt att bli kär just på våren (jag är annars en höstmänniska även när det gäller känslor!) men just i år tycker jag det vore alldeles, alldeles fantastiskt. Det passar bra nu. Tack!