Ensamhet

En för mig rätt så ovanlig känsla. Är ovan vid att känna så här, så starkt och tydligt. Ensam. Ensamhet. Jag som brukar nästan stoltsera med att jag ”inte brukar känna mig ensam”. Som singel större delen av mitt vuxna liv har det så klart varit en bra strategi. Sen tror jag också att jag ÄR bra på att vara ensam; kan söka ensamhet och även njuta av den. Men har kanske tagit den känslan för givet och även använt den som skydda mot jobbiga känslor.

Nu är det en dominerande och pockande känsla. En vecka till pappas begravning, har fortfarande inte landat i vad som hänt. Att sörja ensam, att somna ensam, ingen som frågar dagligen hur jag har det, och nu – ingen självklar person finns bredvid mig när jag ser mig på begravningen. Bävar för ceremonin som det är och tankarna på den förstärker känslan av sårbarhet och ensamhet. Förutom att min viktigaste nära (manliga) person försvunnit ur mitt liv.

Nu kommer det förhoppningsvis lösa sig med själva begravningen.  Har en nära släkting som jag förhoppningsvis kan luta mig mot. Det kommer gå. Men ensam är jag ju likväl. I vardagen.

Det slog mig att jag i perioder på fullaste allvar inte riktigt förstått alla fördelar med en partner. Nästan pinsamt att erkänna men ibland har jag inte riktigt vetat vad jag ”saknar” när jag inte haft en relation. Så. Jag gillar att se meningen med saker och ting, att titta på ”vad kan jag lära mig av det här?” eller ”vad är funktionen med det här?” Nu känner jag på ett mycket smärtsamt sätt vad jag saknar och ser därmed också vad jag behöver.  Vilket känns…fint, på ett konstigt sätt. Svårt att förmedla eftersom jag har en bild av att de flesta självklart vill ha en partner utan att behöva fundera på ”varför”. Men som ”undvikare” (googla på anknytningsmodeller för att förstå detta bättre) har jag lätt försvarat mig och fokuserat på fördelarna med att vara ensam / singel. Inte nu längre…

Är vi alla ensamma? I någon aspekt är vi kanske det. Vi kan inte dela allt med andra. Eller? Tycker om tanken att ”vi är alla ett” fast jag har svårt att få fatt på den just nu. Det är tyvärr lättare att vältra mig och känna mig som den mest ensamma människan just nu.

Livet. En dag i taget. Försöker tänka att ”this too shall pass”. Allt förändras.

Livets bergochdalbana – ”peptalk”

Livet kan verkligen gå upp och ner. Det är så lätt att låta hela livet färgas av en negativ tanke eller en känsla, och låta den påverka hela sinnesstämningen, när det egentligen handlar om att man har något som oroar, eller att man är ledsen för något specifikt. Det innebär ju inte att ”allt” är dåligt. Det är viktigt att se det för vad det är och inte fastna i en nedåtgående spiral av negativitet. IndienPratade idag på terapin om ”felaktiga antaganden”. Så bra med lite repetition. Att se sin situation och tänka: den kan aldrig förändras, är exempel på ett felaktigt antagande. Att bara dra slutsatser från ens erfarenheter säger inget om framtiden. Eller jo, lite säger det ju, som Einstein sa är det bara idioter som gör samma sak och förväntar sig ett nytt resultat, så det ger ju en liten fingervisning om vad det handlar om!

Framtiden kan man alltid ändra på, oavsett om det gäller små eller stora förändringar – så det är DU som bestämmer! Kanske blir inte allt som man vill det ska bli med en gång, processer tar alltid längre tid än man vill. Men skam den som ger sig. Jag är väldigt tacksam för att jag är där jag är och mår som jag gör. Visst är jag inte alltid glad, visst oroar jag mig och känner mig ledsen ibland över saker jag saknar. Men jag blir bättre och bättre på att känna tillit och att kunna känna flera olika känslor samtidigt. Det är inte antingen svart eller vitt, det finns oftast väldigt mycket positivt och roligt även de dagar då problemen känns som störst.

Sen några ord som man sa när jag var tonåring men som fortfarande känns aktuella:

If it hurts – don´t do it! eller i min tolkning: Känns det fel så ÄR det fel, välj då en annan väg!