”Alla får olika!”

”Alla får olika” sa min väninna L när vi diskuterade livet. Apropå att hennes väninna konstaterat att L har båda sina föräldrar kvar i livet, vilket väninnan inte har haft på många år. – Och du har dina barn, svarade L. Och konstaterade just detta, att ”alla får olika”.

Det går inte att riktigt jämföra att ha föräldrarna kvar i livet och att ha barn, eller att vara rik med att ha en partner, eller att ha ett jobb kontra att vara frisk och så vidare. Man kan bara konstatera att L har rätt – alla får olika. Den slutsats man kan dra av det är också att det inte lönar sig att jämföra sig med andra. Det leder sällan till att man inser vad man själv har, utan snarare att man (tyvärr) fokuserar på det man inte har.

När jag här om dagen frågade mig ”skulle jag vara lyckligare idag om jag hade haft barn” blev det spontana svaret ”nej”. Det innebär inte att jag inte vill ha barn och det säger inget om hur jag känner om 5 år, men just nu var svaret spontant och enkelt: ”nej”. Jag har så mycket jag är både glad och lycklig över just nu.

En annan klok väninna sa apropå detta med lycka att man kan inte jämföra lycka. Någon kan vara lycklig med ett visst liv och en annan med ett helt annat. Jag är kanske lycklig med mitt liv nu, och hade jag haft barn – vem vet vilken sorts lycka jag då hade känt. – Går det att jämföra lycka? Eller mäta? Jag tror inte det.

Viktigt är nog att inte jämföra sig, eller fokusera på det som saknas. Tänk vad mycket vi har som vi kanske tar för givet! Och som andra avundas oss….

Annonser

Om att lura (styra) hjärnan och bli lyckligare!

Var på en intressant och inspirerande föreläsning idag, med Jana Söderlund. Hon berättade om hur våra (ofta omedvetna) värderingar påverkar oss och hur vi faktiskt kan påverka det vi känner. För även om de flesta säkert VET att tankar påverkar känslor (som i sin tur påverkar vårt beteende) så gör vi generellt väldigt lite för att ändra på det vi tänker, även om vi inte mår bra av det.

Vi fick lära oss att det undermedvetna, där värderingar och attityder ligger och skvalpar, påverkar oss mycket. Värderingar som leder till t.ex. följande:

– Man ska inte ta ut någon glädje i förskott (Är det alltså fel att vara glad?!).
– Fredagar är bättre än tisdagar (Kan man inte få ha tisdagsmys om man behöver det?)
– Man ska klara sig själv utan att få hjälp av andra (= vi har svårt att be om hjälp)
– Smärta på grund av träningsvärk får oss att le, samma smärta på grund av en vurpa får oss inte att le (samma smärta, annan tanke = värdering)

75 % av hjärnan är programmerad att hålla utkik för faror, så att vi överlevde i den farliga verkligheten för 1000 tals år sen. I vår skyddade nutid blir hjärnan understimulerad och ”hittar på” problem som den försöker ta itu med. T.ex. genom att älta, och få oss att vakna klockan 4 på morgonen. För varför ältar vi bara negativa saker? Hör vi 10 positiva saker och 1 negativ sak om oss själva – vad är det vi minns? Vad är det som känns mest? Om man låter hjärnan styra kommer den styra in oss på det negativa. Hjärnan är tydligen en rätt lat muskel och det krävs träning för att styra om den till det positiva!

Men, det positiva med detta är att det går att ändra!

För att ändra våra värderingar, som styr oss i fel riktning, kan vi med bästa resultat försöka ändra vårt beteende (KBT mao). Nya beteenden skapar nya värderingar. Eller som någon sa: ”Move your ass and your mind will follow”. Du vet väl t.ex. att om du ler mot din spegelbild, (oavsett vad du egentligen vill göra för grimas just den dagen ;-)), uppfattar hjärnan att dina 47 ansiktsmuskler interagerar i ett leende och den belönar dig då med en glädjekänsla. Rent hormonellt. Det går alltså att lura hjärnan – och få en bättre känsla.

Jana beskrev vår strävan efter lycka. För att bli lyckligare måste vi sluta jämföra oss hela tiden. Vi skapar en ”ska-vara-linje” eller måttstock, som vi mäter vårt liv emot. Vår lycka blir då beroende av var vårt liv är i förhållande till linjen. Men vad skulle hända om vi flyttade på linjen…?! Om vi slutade använda ordet ”måste” och ”man” (i stället för ”jag”). Testa och se!

Slutligen: Dopamin är ett hormon som ger drivkraft. För att få dopamin måste vi få positiva stimuli (extacy ger ett påslag men hon rekommenderade det inte!) och vi måste få doshöjningar eller kontraster. Men – detta gäller inte när vi hjälper andra. Då får vi ALLTID ett dopaminpåslag. Och gör som de säger på flyget – hjälp dig själv innan du hjälper andra. Då har du något att ta av. Lycka till!

Att tro på evig kärlek & kärlekslås

DN, SvD m.fl. skriver idag om resultatet en undersökning, där en av frågorna var om man tror att en kärleksrelation kan vara livet ut. Hela 82 % sade sig tro det och tittade man på högutbildade höginkomsttagare var det hela 90 % som svarade ja på frågan. Jag tycker det är fantastiska siffror! Vilka hoppfulla människor.

Frågan är vad detta innebär i ett land där det sägs att ”50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa”. För det första stämmer inte detta. En mer noggrann koll visar att cirka 30 % slutar i skilsmässa. Men det är rätt många ändå.

När man svarar ”ja” på frågan ovan kan det ju innebära att man vill tro det snarare än att man faktiskt tror på det. Samtidigt som jag vill att de som svarat verkligen tror på det de svarar. Kanske kan i så fall den inställningen påverka statistiken?! Läste någonstans att de par som går in i en relation med en samsyn avseende relationer har bättre förutsättningar att få den att fungera (t.ex. om båda var beredda att gå i terapi om något inte fungerade eller att båda var villiga att kämpa även i tuffare stunder).

Kärlekslås på Västerbron

Kärlekslås på Västerbron

”Kärlekslås” är något väldigt fint tycker jag. Det är ursprungligen en kinesisk tradition, där kärleksparet skrev sina initialer på ett lås, låste fast det och slängde nyckeln i vattnet, för att på så sätt få evig kärlek. Traditionen kom till Sverige 2008 och på Västerbron i Stockholm kan man se dessa lås. Jag tror att ritualer är bra och viktiga, och får medhåll av min terapeut i den delen.

Recept på en hållbar relation, önskar man fanns. En relation som håller. Läste en undersökning om det för några år sedan, där man tillfrågat ett stort antal par, som hade riktigt långa relationer bakom sig, om vad de trodde var ”nyckeln” eller receptet på framgång. Det absolut viktigaste faktorn var inte ett bra sexliv, ömsesidig attraktion eller att man var lika varandra – utan det var att man SÅG UPP till varandra. Att båda hittade sidor / egenskaper hos den andre som de var stolta över och såg upp till. Tänkvärt tycker jag!

När jag ändå skriver om Kärlek kan jag passa på att tipsa om att min ”guru”, Janesh Vaidya, håller ett föredrag om just detta; The Art of Love i Stockholm den 14:e november. Jag tror det kommer att bil väldigt intressant och har redan anmält mig. Vill man gå får man nog skynda att anmäla sig!

Det var mina reflektioner om evig kärlek, en söndagskväll i början av oktober. Önskar er alla – även om det kan provocera några – evig kärlek och lycka! För jag vill tro på att det är möjligt.

Lycka och vägen dit

En rätt så pretentiös rubrik minst sagt. Den kanske till och med är missvisande. Det jag tänkt skriva om är det faktum att jag ibland får frågan om det verkligen är bra att titta och lyssna inåt, gå i terapi osv., för hittar man inte alltid något då? Är det inte bäst att vara leva och inte känna efter så mycket? Kanske inte fundera så mycket?

Jag är ingen expert men jag börjar ju förstå hur jag fungerar, och det är säkert inte så olikt andra. Jag kan må bra, vara glad, se fram emot saker, uppskatta saker och människor i mitt liv, men ändå känna mig ledsen inombords ibland. Ibland också till synes utan anledning. Man rymmer många känslor. Janesh Vaidya (som verkar ha blivit min nya husgud ;-)) uttrycker det här i boken Ayurveda för ditt sinne, på ett sätt som känns klockrent: Man kan ha en ”underliggande känsla” som ofta grundas i barndomen. ”Det är ett hälsotecken om känslan är lycka”, men det är ett fåtal som har lycka som underliggande känsla. Känslan är mer eller mindre stark beroende på vilken situation man är i. Den kan t.ex. vara en känsla av tillit, rädsla, glädje, sorg eller nyfikenhet.

Jag tror på förändring även det kräver en arbetsinsats och sällan är en quick-fix. Jag tror det finns en anledning till grundkänslan och är den inte lycka (vilket den inte är hos mig) så mår man bra av att försöka ändra den till något mer positivt. Man ska absolut inte ändra på något om man tycker att allt fungerar bra, och jag känner själv att mycket i mitt liv fungerar bra, men om jag accepterar den ledsna och kanske lite rädda känslan i mig, och nonchalerar den, kommer jag heller inte att våga utsätta mig för situationer som är mer riskfyllda känslomässigt. Ja, ni förstår väl: t.ex. att ge sig in i en relation, att öppna sig och för en annan människa med risken att bli övergiven.

Jag tror att den känsla jag går och bär på innebär att jag lever ett mindre rikt liv än jag skulle kunna göra. Jag tror att den begränsar mig. Risken blir att jag nöjer mig med mitt jobb, mitt liv som singel (jag har det ju bra) och försöker att inte sträva efter något annat eller bygga upp mål. För jag tror ju inte att jag ska lyckas nå dem.

Så även om det är svårt att förmedla så vill jag försöka förklara att jag verkligen tror på att titta inåt, att gräva lite, att försöka förändra och förbättra det inre, för det kommer i så fall att ge så mycket mer möjligheter i det yttre. Jag tror också att de som faktiskt går runt och mår bra, men kanske tycker att vardagen är stressig, att de ibland blir irriterade på sin man / sina föräldrar eller så, faktiskt inte skulle ”hitta problem” om de skulle träffa en terapeut.

Jag tror att många faktiskt ”mår bra” och är grundade med tillräckligt bra självkänsla och balans i livet. Men jag tror också att det finns de som går och känner att livet faktiskt inte känns så roligt, som är mycket ledsna utan att riktigt förstå varför och som har svårt att se något glädje i det de gör – och att det då är dags att söka någon form av hjälp, eller förändra sin livssituation. Eller både och.Och ”hjälp” behöver inte vara psykolog eller terapeut, vissa mår ju bra av yoga, meditation, självhjälpsböcker och mycket annat. Om man struntar i känslan av att något inte känns bra, så kommer det inte att försvinna av sig själv…

Jag tror verkligen att man utåt sett kan verka harmonisk och må bra och ändå ha saker att jobba med. Och för egen del vet jag att det är så. Att jag sen söker svaret på många håll gör nog att jag ses som en sökare. Men vet ni – den som söker kanske finner?!