Nöjd!

Får man säga att man är just Nöjd? Är det okej i dagens samhälle? Att vara nöjd och dessutom vara utan man och familj, hur går det ihop? Kan man det? Vad är meningen med livet egentligen….?

Jag tänker inte så mycket på vad som gör att jag känner som jag gör. Fokuserar inte på något särskilt men jag vet att jag inte gör det på det som möjligtvis skulle kunna saknas i mitt liv. Jag är helt enkelt Nöjd just nu. Rätt och slätt. Kanske för att jag inte just nu frågar mig: ”Sandra, vad fattas i ditt liv? Vad saknar du?” Utan bara lever och Är.

Är det detta som kallas för mindfulness? I så fall är det något jag mycket omedvetet har hamnat i, för även om jag strävar efter att leva mer ”mindfullt” så tycker jag det är svårt. Eller så är det enkelt. Att inte fokusera på gamla misstag eller den ovissa framtiden. Att bara faktiskt känna att jag ju faktiskt har det riktigt bra just nu!

Menar jag ”lycklig” när jag skriver ”Nöjd” undrar jag för mig själv. Näe, jag tror det är olika känslor. Därmed inte sagt att jag inte också är lycklig men där är jag inte fullt lika säker. Jag nöjer mig till fullo med att vara nöjd just nu, och är så oändligt tacksam över att få känna den känslan. Särskilt som jag i många år haft väldigt långt till att känna mig varken lycklig och nöjd.

Tack livet!

”Alla får olika!”

”Alla får olika” sa min väninna L när vi diskuterade livet. Apropå att hennes väninna konstaterat att L har båda sina föräldrar kvar i livet, vilket väninnan inte har haft på många år. – Och du har dina barn, svarade L. Och konstaterade just detta, att ”alla får olika”.

Det går inte att riktigt jämföra att ha föräldrarna kvar i livet och att ha barn, eller att vara rik med att ha en partner, eller att ha ett jobb kontra att vara frisk och så vidare. Man kan bara konstatera att L har rätt – alla får olika. Den slutsats man kan dra av det är också att det inte lönar sig att jämföra sig med andra. Det leder sällan till att man inser vad man själv har, utan snarare att man (tyvärr) fokuserar på det man inte har.

När jag här om dagen frågade mig ”skulle jag vara lyckligare idag om jag hade haft barn” blev det spontana svaret ”nej”. Det innebär inte att jag inte vill ha barn och det säger inget om hur jag känner om 5 år, men just nu var svaret spontant och enkelt: ”nej”. Jag har så mycket jag är både glad och lycklig över just nu.

En annan klok väninna sa apropå detta med lycka att man kan inte jämföra lycka. Någon kan vara lycklig med ett visst liv och en annan med ett helt annat. Jag är kanske lycklig med mitt liv nu, och hade jag haft barn – vem vet vilken sorts lycka jag då hade känt. – Går det att jämföra lycka? Eller mäta? Jag tror inte det.

Viktigt är nog att inte jämföra sig, eller fokusera på det som saknas. Tänk vad mycket vi har som vi kanske tar för givet! Och som andra avundas oss….

Från klarhet till klarhet…

Jag har i ungefär 20 år varit väldigt förtjust i Reuben Sallmander, som nu t.ex. är med i ”Coacherna” på tv (jag har efter mycket tjat från en vän tittat på programmet, även om jag inte annars kollar på tv). Han är en av de snyggaste män jag vet. Så, i natt drömde jag att han försökte kyssa mig (!!) och ville att jag skulle bli hans älskarinna. Men, hör och häpna, jag avvisade honom!

Att säga att detta är att ”komma till en klarhet” är kanske att överdriva, men det kändes skönt att jag reagerade som jag gjorde. Självbevarelsedrift vet ni! Inte för att jag någonsin övervägt att bli någons älskarinna och även om det bara var en dröm, så sa jag nej till något som inte skulle gjort mig lycklig.Trots att det var självaste Reuben som kom med erbjudandet…

Jag ska inte ha något halvdant, jag ska ha något som är till 100 %. Utan att vara drömtydare så känns det som att jag har ett höjt självvärde. Något jag ju strävar mot hela tiden (det ska väl alla göra men jag gör det just nu rätt aktivt). Min terapeut har ju sagt till mig att säga NEJ mer och oftare. Se där – i drömmarna vågar jag ju, ska bara se till att göra det i det verkliga livet också.

Just nu tycker jag mitt liv är så bra att jag inte har många anledningar att säga nej, men dyker det upp en sådan ska jag ha kurage nog att säga Nej! För att kunna säga ”ja” till något annat.

Vem är ”den rätte”?

Jag har skrivit om detta tidigare, om svårigheten att veta vad man vill ha i en relation och hur fel det ibland blir när man sätter upp för många ”kriterier” för hur ens framtida partner ska vara. Därför är det så glädjande att träffa vänner som har träffat ”RÄTT” – i en man de aldrig trodde var ”deras typ”.Har i veckan träffat tre av mina vänner som ganska nyligen har träffat sina män. De har alla varit singlar ett tag innan de hittade rätt. Det de har gemensamt är att de har fallit för och är underbart lyckliga med män som inte vid första anblicken alls var ”deras typ”. Såna män som de tidigare har vänt ryggen till för att de inte uppfyllt alla ”krav”.

Nu är den sportiga akademikern hopplöst förälskad i sin osportiga icke-akademiker, och allt känns rätt på alla sätt. Hon inser att hon förut kämpat i relationer för att det skulle kännas rätt och upplever nu ”flytet” som finns när allt känns bra. Hon strålar!

Den tuffa och bestämda karriärkompisen, även hon en sportig typ som varit övertygad om att hennes blivande partner skulle vara lik henne. Nu är hon snart sambo med en ganska osportig, prestigelös, rolig, lugn och trygg man. Precis vad hon behöver. Kanske inte vad hon trodde hon ”ville ha” – men det hon behöver. Därför har de det så bra!

Den tredje tjejen, som ofta har fallit för långa och väldigt snygga män, ska snart gifta sig med en man som är både kortare och mer petite än hon. Storleken spelar ingen roll, han är Bra för henne och hon är lycklig.Vad det handlar om, tror jag, är att för oss som fortfarande är singlar inse att den som är ”rätt” för oss kanske inte är den vi tror. Det är viktigt att lyssna inåt och försöka komma fram till vad vi behöver. Inte vad vi nödvändigtvis tror oss vilja ha. Kärleken ska förhoppningsvis drabba oss alla, men den kommer kanske inte i den förpackning vi förväntar oss!

Perfekt helgstart

Efter en intensiv vecka med 2-dagarskonferens följt av 2-dagarskurs landade jag ganska trött hemma igår kväll. Den sista kvällen borta på kurs blev det disco efter middagen, och jag hamnade i ”mitt rätta element” och dansade till efter midnatt. Lycklig och leende. Det är ju SÅ jag ska plocka fram den där tjejen jag var förut (som jag skrev om i förra inlägget), och plocka fram den där feminina sidan som Janesh sa till mig att damma av. På dansgolvet kommer hon fram – och njuter av det!

Handlade på vägen hem, inspirerad av den fantastiskt goda Borsjtj som Olle på Gamla hemmet lagade under yogahelgen. Som tillbehör hade jag tjock yoghurt, hackad saltgurka och lite citron. Mums. Soppor och grytor på hösten känns ju så rätt dessutom. Både värmande (som även en pitta kan behöva när det blir kallare ute), enkla att laga och sen kan man göra dem både billiga och miljövänliga genom att hålla sig till säsongens grönsaker!

Borsjtj

Somnade ovaggad, trött efter disconatten kvällen innan. Vaknade riktigt tidigt. Det var mörkt ute och jag tände min cerisa lotus-ljuslykta, tände lite rökelse och gjorde min morgonyoga i lugn och ro. Hade en sån bra känsla i kroppen hela tiden. Älskar ju den här årstiden och med ljuset som brann kände jag nästan julstämning. Bara det att jag ju inte ska fira jul i Sverige så känslan blev därför en härligt, pirrande reseförväntan när jag tänkte på min resa. Tänk vad bra tankar och associationer kan göra med känslorna!

Vid frukosten har jag läst om Nobelpristagaren Tranströmer. Jag blir stolt samtidigt som jag inser att jag aldrig läst något av honom. Annars hade jag kunnat, som många andra gör just nu, citera min favoritdikt av honom. Jag gör så här: jag citerar några rader jag läste i DN i morse ur dikten ”Ensamhet” (ur Klanger och språk, 1966). Den fångar min känsla så bra:

Jag måste vara ensam                                                                                              tio minuter på morgonen                                                                                            och tio minuter på kvällen.                                                                                        – Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

God morgon och God helg!

Terapi-tankar som singel

Jag går i terapi. Det är inte så avancerat eller så speciellt. De flesta jag känner går eller har gått. Ibland får jag frågan ”när är du klar då?” Inte vet jag. Jag tror aldrig man blir ”klar”, däremot känner man en dag att nu är jag redo att avsluta det här. För klar är man nog först när man lämnar jordelivet. För min tro och förhoppning är att man utvecklas hela tiden i livet och när man behöver lite hjälp på traven – då går man i terapi.

Idag sa jag till min terapeut att jag är trött på att vara singel. Min terapeut är, som jag skrivit om tidigare, väldigt teoretisk och kan ibland veckla in sig i långa, väldigt abstrakta resonemang. Men i slutändan får jag anta att det han säger har något att göra med mig i alla fall. Så när han sa att ”ibland får man rannsaka sig själv och så får man ställa sig frågan ”känner jag mig redo för en relation?”, fick det mig att undra: – Försöker han säga något till mig? Hur 17 vet man om man är redo egentligen?

Sen beklagade jag mig över att jag inte var sådär självsäker, utåtriktad och spontan som när jag var runt 25 och gick ut flera gånger i veckan och alltid kände mig säker på att få blickar och uppskattning. Då jag gick ut och dansade mycket och kände mig helt, helt fantastisk. Var har den tjejen tagit vägen? Min terapeut sa då att ”när man börjar bli äldre och mer mogen börjar man mer och mer inse att man inte behöver andra lika mycket längre, vissa går i terapi bara för att de känner detta och tror att det är något fel på dem”. Tja, försök ni själva – var är kopplingen till mig?! Fast det är kanske lite betryggande att inte vara lika beroende av andras uppskattning längre, det kan jag ju hålla med om.

Slutligen sa han följande klokskaper, när jag sa att jag fortfarande drar mig undan ibland när någon visar intresse, att känslor skapar impulser som skapar handling. Är man inte nöjd med resultatet får man se till att känslorna inte styr och omfokusera. ”Det går aldrig att komma framåt om man inte ändrar sitt beteende”, vilket för övrigt måste vara hans tolkning av Albert Einstein som sa att det bara är idioter som gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett nytt resultat.

Albert var klok han. Och även om jag raljerar över min terapeut så tror jag han vet vad han pratar om. Och jag fattar nog mer än vad jag vill ge sken av. Det är bara det att han aldrig säger samma sak som mediet Betty: att jag snart kommer att träffa en mörk och väldigt framgångsrik man som kommer göra mig mycket lycklig. Det hade varit så mycket enklare då! När HAN visar intresse ska jag stå kvar, både mogen och redo!

Det går bra med vem som helst

Just nu känns det så, att det skulle gå bra med vem som helst. Fast jag vet ju att det inte riktigt funkar så. Utan att på något sätt grotta ner mig i det faktum att jag är singel och vännerna runt omkring mig träffat – lyckligtvis – trevliga och bra män som de ynglar av sig med, faktiskt inte, så har jag börjat spana på ett nytt sätt.

Illustration: Nausikaa

Illustration: Nausikaa

Jag blev först uppmärksam på det när jag tyckte att varenda kille som cyklade förbi mig (mot mig) kunde vara en potentiell pojkvän. ”Ja, han såg ju trevlig ut, och han med, och han med…” Har nästan funderat på att sätta ut en kontaktannons till ”du som cyklar den här vägen till jobbet – hör av dig”, så kanske nån av dem kunde höra av sig?

Dels är jag förvånad över att jag så aktivt har börjat titta på män, det var länge sen jag gjorde det. Sen vet jag ju att jag är mycket mer selektiv än så när det väl kommer till kritan. Men drömma kan jag ju få göra. Fast det är lite motsägelsefullt att skriva att det går bra med ”vem som helst” när jag tidigare preciserat vad jag vill ha av en man och en relation här, men det kanske inte finns någon motsättning i det? För vem som helst KAN ju vara den rätte – för mig!

Läste just om en kvinna som fokuserade på att ge sig själv allt det hon ville ha av en man, såg till att bli lycklig med sig själv och sitt singel-liv. Så mötte hon en man som gjort samma sak, han hade dessutom just köpt en större lägenhet för att den kvinna han hoppades träffa snart skulle få plats. Och det fick hon. Underbart tycker jag. Kalla det vad man vill med Attraktionslagen har sina poänger! (som du kan läsa om här eller på en mängd andra ställen)

Tankar om rättvisa

Livet är inte rättvist.

Jag tror att många går omkring och mår dåligt för att livet är just orättvist. Och om man förväntar sig rättvisa så blir man konstant besviken. Nu pratar jag mer om ”vardaglig rättvisa” inte i en högre ideologisk / juridisk / politisk mening, som t.ex. allas rätt till lika vård och likhet inför lagen. Men även där kan man ifrågasätta om det finns någon absolut rättvisa.

Risken med att förvänta sig rättvisa är att man blir bitter när man upplever världen som orättvis. Mycket är ”orättvist”:

Min syrra har en snygg man och söta barn medan jag är singel utan barn. Vissa röker ett helt liv utan att dö av det och vissa röker aldrig och får lungcancer i tidig ålder. Någon blir erbjuden jobb utan att söka eller vinner miljoner på Lotto medan en annan får kämpa för att få pengarna att räcka till.

Det är lätt att tycka att andra ”har allt” när de har saker man själv saknar och vill ha. Det är lätt att glömma att andra kanske är avundsjuka på just DIG, och tycker det är orättvist att du har ….

Alltså, så här ÄR det bara. Och det hänger ihop med mitt tidigare inlägg om acceptans. Man måste nog acceptera att livet är orättvist. Det är inte rättvist att vissa får och andra inte, att vissa har och andra inte, men så ser livet ut. Alla orättvisor ska man så klart inte acceptera men återigen, jag pratar om det vardagliga, det som faktiskt inte går att förändra.

Det som går att förändra är vårt sätt att se på det. Vårt förhållningssätt. Om vi kan acceptera och inte jämföra oss så mycket tror jag vi har en chans att bli lite, lite lyckligare.

Lite om acceptans

Jag accepterar att det är varmt ute och mycket fuktigt, att jag svettas mer än vanligt och inte känner mig så fräsch.

Jag accepterar att min hud inte tål sol och att jag måste hålla mig i skuggan eller ha 30 + solkräm på. Hela, hela tiden.

Jag accepterar att det sannolikt alltid kommer finnas friktion i familjen, och ibland konflikter, som jag inte kan påverka.

Jag accepterar att min (redan lilla) byst blir mindre när jag tränar men att magen (den Indiska) är lika rund och go´. Hur mycket jag än tränar. Det är kvinnligt med former och även om 40 är det nya 20 så gäller inte det riktigt kroppen. Bara att acceptera.

Jag accepterar att jag är singel och inte har barn eller en man att göra barn med. Det säger inget om framtiden.

Jag accepterar att jag har en säng för en person där bara jag sover. Jag tror inte det kommer vara så för alltid men jag får acceptera att det är så nu. 

Jag accepterar att mina föräldrar inte kommer att leva för alltid, att jag inte kommer att få behålla varken dem eller annat jag tycker om så länge jag vill.

Jag accepterar att det finns mycket jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag försöker.

Jag accepterar att vissa kommer tycker jag skriver fåniga inlägg och att jag tjatar om trista saker.

Jag accepterar att jag inte är fulländad. Eller nu ljuger jag. Jag försöker acceptera mig själv med brister och dåliga sidor. Hur ska någon annan annars göra det?

Acceptans är vägen mot ett lyckligt liv tror jag. Det finns mycket klokt skrivet om acceptans. Mindfulness och dess ursprung Buddhismen handlar mycket om detta. Jag kommer skriva mer om detta men nu vill jag mest inspirera till ett mer accepterande. Och påminna mig själv om detta. Och acceptera att jag ibland låter snusförnuftig när jag vill hjälpa andra och mig själv!