Nytt år, nya vanor, nya ledord

Så har jag landat efter en 4 veckors lång Indienvistelse. Att lämna Indien var i sig inte svårt. Jag kommer tillbaka dit när det är dags för det, förr eller senare. Jag lämnar inget jag inte kan mista. Men att komma hem till ett liv som jag upplever har sett likadant ut – mer eller mindre – de sista åren. De sista … väldigt många åren, var inte så uppmuntrande. Känner att jag står still i livet. Vissa försöker tala emot mig men det som just nu räknas i mitt liv är det jag inte har. En relation, ett sammanhang med en man, och det har jag inte. Det har jag inte haft på väldigt länge. Försöker lite grann forcera fram känslan: ”i år kommer allt att hända”. Ibland känns det så, ibland känns det hopplöst. Men inte hela tiden, får glädja mig åt det.

Så är det ett nytt år. Nya vanor och föresatser kan se ljuset. Jag älskar vardag, rutiner, vinter och även mörkret. Så egentligen är detta ”min tid”. Idag började min meditationskurs som i nio veckor ska få mig att sitta (och meditera eller försöka) regelbundet. Funderar på att sluta med socker. Funderar på att sluta med kaffe. Måste börja träna igen (om inte annat så för att kunna se min naprapat i ögonen om 6 veckor!) och vill yoga oftare. Mycket nytt som jag vet att jag klarat av tidigare. Vill läsa mer böcker och stressa mindre än förra året. Vill gå ner några kilo. Vill träffa en man. Vill att året ska ha karaktären av ”förändring”. Ledordet för 2013.

Sådärja, ”årets intentioner” är visst satta. Bara att börja leva utifrån dem då.
Ska börja med att bara dricka en kopp kaffe imorgon. Efter meditation och träning förstås. Och om allt detta ska gå blir det nu läggdags.

Och om du som läser detta undrar: ”är hon ironisk nu?”, ”menar hon att hon ska göra allt detta eller är det bara snack?” eller ”hur ska det där gå egentligen?” – så har jag inget svar. Det får helt enkelt visa sig. Vad har DU för intention?

 

Annonser

The power of meditation and thoughts

Morgonen började med min vanliga yogasekvens med avslutande kort meditation. Maya, som gett mig yogaprogrammet, rekommenderade mig avsluta med att tacka mig själv. Jag håller händerna i Namasté och tackar mig själv, men jag passar också på att tacka Maya och andra jag känner tacksamhet inför. Både människor som hjälpt mig men också vänner och familj omfattas. Det kändes inte helt naturligt i början att tacka mig själv, det är lättare att tacka t.ex. Maya, men med tiden har det blivit lättare – både att tacka mig själv för att jag genomfört det och tacka människor i min närhet för det de betyder för mig. Att tankar påverkar känslor är ju känt och det känns verkligen när jag tackar, det händer något i  mig. Det är värmande och lugnande.

Associerar känslan till kärleksmeditationen, Metta Bhavana som jag lite glömt bort att göra och som verkligen är stark. Oavsett sinnesstämning när jag sätter mig så blir jag lugn och gladare och känner mig stark när jag gjort en kärleksmeditation. Den är läkande på något sätt eftersom man känner värme och kärlek även för dem man inte vanligtvis tänker på med sådana känslor.

När jag googlade på Kärleksmeditation hittade jag den här filmen, som är som en ”reklamfilm” för meditation och kärlek för att bekämpa det onda. För att sträva mot fred. Känslor är energier och de påverkar andra. En intressant film med fint budskap. Möjligtvis lite ”amerikansk” men det får man bortse från. Ta dig gärna tid att titta på den!

I samband med denna fanns också information om ”världsmeditationsdagen”, som inträffar första söndagen varje månad + fullmånedagar. Läs mer här. Det känns häftigt att vara del av något större och det är ingen nyhet detta att tro på att kärlek kan förändra, att meditation kan förändra. Imorgon är det en sådan söndag, så var med då!”There can be no peace until we find peace within.” (citat från filmen ovan)

Yogaretreat, kärleksmantra och stärkande gudinnor

Som jag skrev kort om igår var jag på yogaretreat i helgen. Lou Åberg var vår inspirerande och glädjespridande lärare och guide (”guide” för att hon guidade oss i yogans värld) Hon skriver om retreatet i sin blogg där hon också har lagt upp några vackra bilder från helgen, se och läs här.

Som jag skrivit om tidigare har yogan kommit in i mitt liv på olika sätt och med olika styrka under åren. Först den kraftfulla ashtangayogan. Då var det otänkbart att testa någon annan form av yoga, eftersom detta var den fysiskt mest utmanande yogan. Jag gick på en meditationskurs på Stockholms buddhistcenter (som jag verkligen kan rekommendera!!) och efter det satt jag en 10 dagars Vipassana – ett ”silent retreat” med drygt 10 timmars meditation per dag. Sen upptäckte jag Hathayogan i Indien, andningsövningar, mantran och en introduktion till chakran. Nu i Sverige utforskar jag nyfiket yogan i alla dess former och tar till mig det jag tycker om och behöver.

För er som inte är så insatta har min resa gått från fysisk och väldigt styrd yoga med minimalt med andlighet, till mer mjuk, tillåtande yoga och mer andlighet och yoga i andra former än bara fysiska övningar. Och nu senast har Ayurvedan kommit in och tagit plats bredvid yogan, som ytterligare en aspekt av livet.

Helgen med Lou gav mig precis det jag behövde. En lantlig vistelse med varma människor, en yoga som var mjuk och samtidigt fokuserad. Vi ”chantade” kärleksmantrat (lyssna här!) och gjorde övningar som skulle öppna våra hjärtchakran (ni som läst tidigare inlägg om detta vet att jag har det som en utmaning).

Parvati

Lou pratade lite om de kvinnliga gudarna inom Hinduismen. Om Parvati, som gick sin egen väl och på så sätt lyckades fånga den man hon trånade efter – Guden Shiva.

Av Gudinnan Kali – som jag tycker är lite läskig – kan man inspireras och få styrkan att säga ifrån och sätta gränser. Det kan väl alla behöva ibland?

Vi uppmuntrades till att öppna upp hjärtchakrat och hitta en intention, en önskan och en längtan. För mig kändes det så rätt, att fundera över en intention, en mening. Var är egentligen viktigt för mig? Vad strävar jag efter? Längtar efter? Vissa lever sitt liv med tydliga mål, men för dem som är som jag kan det vara bra att sätta sig ner och fundera. Vad är det egentligen jag vill?

Känslan är nu att jag vill leva mer som jag gjorde i helgen. Närmre mina känslor och min kropp. I ett lugnare tillstånd och med mer harmoni än jag upplever att min vardag innehåller. Det blir min intention och utmaning – att leva mer yogiskt. Mer sant. Inkluderat i vardagen. Helgen var en bra avstamp. Namasté Lou och ni andra!!

Omtanke om sig själv & att acceptera sina känslor

Läser just nu en bok från början av 90-talet, som ingår i mitt ”personlig-utvecklings-bibliotek”, ”Förstå dina känslor – att läka sig inifrån”. Man kan läsa många liknande böcker men innan man gör något med det man läser gör de ingen större skillnad. Annat än att man i stunden kanske tycker att man får vissa insikter.

Ungefär som historien som Buddha lär ha berättat om mannen som var sjuk, gick till läkaren och fick ett recept på medicin. Han var så glad över receptet att han gick runt och skröt om sin fantastiske läkare. Men frisk blev han inte. Inte heller när han läste receptet, hämtade ut medicinen och skramlade med burken, och skröt över din förträfflige läkare. Först när han TOG medicinen blev han frisk. Tänk va, man förändrar inget genom att läsa – man måste Göra något också! Kanske självklart men jag vet många med mig som läser och läser… och sen går livet vidare som vanligt ungefär.

Boken uppmuntrar till övningar och ifrågasätter det beteende och det förtyckande av känslor som bottnar i strategier många av oss grundade som barn, när vi inte fick den bekräftelse eller det bemötande vi behövde. Att bli arg eller ledsen var kanske inte accepterat och följden blir att vi som vuxna beter oss om barn – en inte särskilt belönande strategi. Många förtrycker känslor eller utvecklar strategier som stöter bort människor, eller så stöter de själva bort människor för att slippa hantera dem, och de känslor de väcker.

Utmaningen blir att uppmärksamma vad man har för känslor, och sen titta på dem och ta hand om och tillåta dem. Det gör oss hela. Som hela människor kan vi möta andra utan att känna oss som offer – eller som trotsiga barn.

Jag rekommenderar boken, för många av oss bär med oss problem som gör det svårt att känna tillit och kärlek  – och det är ju så viktigt!! För egen del övar jag genom terapi, meditation och minfulness. Allt smälter samman, alla ger samma budskap och visdom. Och det känns som om det bara finns en väg. Framåt. Hoppfullt. Stämmer bra överens med konserten i fredags – att våga vara den man är, innerst inne. Ola Salo, du är klok som en bok!

Tankar om yoga och längtan till Indien

Även om jag hade utövat yoga i några år, då Ashtangyoga,  var det först när jag kom till Indien förstaVarkala strand gången som jag verkligen fastnade och började älska yoga. Att väcka kroppen med yoga samtidigt som solen gick upp över havet var verkligen en härlig start på dagen. Eller att yoga på eftermiddagen och som bakgrundsljud höra ljudet av palmblad blandat med vågorna. Det är något visst att få yoga i Indien men det går faktiskt bra hemma också!

Efter morgonyoga i Indien

Efter morgonyoga i Indien

På bilden syns en av de många vilda hundarna som gärna sökte sällskap på stranden efter min morgonyoga.

Under den andra resan till Indien fastnade jag ännu mer och kände att yoga var något jag verkligen mådde bra av, både fysiskt och psykiskt. Hade två riktigt bra yogalärare, båda Indier. Kommer ni till Kerala i Södra Indien kan jag rekommendera er att testa både Vasudevs yoga shala och till Santhosh yoga.

Efter ett års uppehåll från yogan, på grund av armbågsproblem, vill jag nu tillbaka. Tror det hjälper mig att varva ner, gör mig mer grundad och mindre lättstressad. Yoga är ju så mycket mer än bara den fysiska biten och det lärde jag mig mycket om i Indien, där de har ett mer holistiskt synsätt. Yoga och meditation tror jag kan förebygga mycket stressrelaterade problem. Jag har många vänner som vittnar om detta, inte minst de som varit utbrända och som hittat tillbaka mycket tack vare yogan.

Idag bokade jag en yogahelg i Bergslagen om en månad. Blev rekommendera av en kollega som var lyrisk över läraren hon haft. Det känns väldigt bra. Ambitionen är att få till en regelbunden yogapraktik, möjligtvis med daglig meditation. Det är förstås aldrig bra att ha för hög ambitionsnivå, risken är att man då ger upp eller slutar om man inte når upp till den. Så vi får se. Nu dags att stänga ner datorn snart, inte speciellt yogiskt att surfa kvällarna i ända tror jag… trevlig kväll!

Lycka och vägen dit

En rätt så pretentiös rubrik minst sagt. Den kanske till och med är missvisande. Det jag tänkt skriva om är det faktum att jag ibland får frågan om det verkligen är bra att titta och lyssna inåt, gå i terapi osv., för hittar man inte alltid något då? Är det inte bäst att vara leva och inte känna efter så mycket? Kanske inte fundera så mycket?

Jag är ingen expert men jag börjar ju förstå hur jag fungerar, och det är säkert inte så olikt andra. Jag kan må bra, vara glad, se fram emot saker, uppskatta saker och människor i mitt liv, men ändå känna mig ledsen inombords ibland. Ibland också till synes utan anledning. Man rymmer många känslor. Janesh Vaidya (som verkar ha blivit min nya husgud ;-)) uttrycker det här i boken Ayurveda för ditt sinne, på ett sätt som känns klockrent: Man kan ha en ”underliggande känsla” som ofta grundas i barndomen. ”Det är ett hälsotecken om känslan är lycka”, men det är ett fåtal som har lycka som underliggande känsla. Känslan är mer eller mindre stark beroende på vilken situation man är i. Den kan t.ex. vara en känsla av tillit, rädsla, glädje, sorg eller nyfikenhet.

Jag tror på förändring även det kräver en arbetsinsats och sällan är en quick-fix. Jag tror det finns en anledning till grundkänslan och är den inte lycka (vilket den inte är hos mig) så mår man bra av att försöka ändra den till något mer positivt. Man ska absolut inte ändra på något om man tycker att allt fungerar bra, och jag känner själv att mycket i mitt liv fungerar bra, men om jag accepterar den ledsna och kanske lite rädda känslan i mig, och nonchalerar den, kommer jag heller inte att våga utsätta mig för situationer som är mer riskfyllda känslomässigt. Ja, ni förstår väl: t.ex. att ge sig in i en relation, att öppna sig och för en annan människa med risken att bli övergiven.

Jag tror att den känsla jag går och bär på innebär att jag lever ett mindre rikt liv än jag skulle kunna göra. Jag tror att den begränsar mig. Risken blir att jag nöjer mig med mitt jobb, mitt liv som singel (jag har det ju bra) och försöker att inte sträva efter något annat eller bygga upp mål. För jag tror ju inte att jag ska lyckas nå dem.

Så även om det är svårt att förmedla så vill jag försöka förklara att jag verkligen tror på att titta inåt, att gräva lite, att försöka förändra och förbättra det inre, för det kommer i så fall att ge så mycket mer möjligheter i det yttre. Jag tror också att de som faktiskt går runt och mår bra, men kanske tycker att vardagen är stressig, att de ibland blir irriterade på sin man / sina föräldrar eller så, faktiskt inte skulle ”hitta problem” om de skulle träffa en terapeut.

Jag tror att många faktiskt ”mår bra” och är grundade med tillräckligt bra självkänsla och balans i livet. Men jag tror också att det finns de som går och känner att livet faktiskt inte känns så roligt, som är mycket ledsna utan att riktigt förstå varför och som har svårt att se något glädje i det de gör – och att det då är dags att söka någon form av hjälp, eller förändra sin livssituation. Eller både och.Och ”hjälp” behöver inte vara psykolog eller terapeut, vissa mår ju bra av yoga, meditation, självhjälpsböcker och mycket annat. Om man struntar i känslan av att något inte känns bra, så kommer det inte att försvinna av sig själv…

Jag tror verkligen att man utåt sett kan verka harmonisk och må bra och ändå ha saker att jobba med. Och för egen del vet jag att det är så. Att jag sen söker svaret på många håll gör nog att jag ses som en sökare. Men vet ni – den som söker kanske finner?!