Kärleken, den kärleken…

Det här med kärlek är svårt. Varför blir man kär i den man blir kär i och varför blir man inte kär i någon annan? Det här kan jag grotta i hur länge som helst utan att komma fram till något svar så jag ska inte ens försöka.

Det jag däremot kan konstatera är att kärleken kan komma plötsligt, oväntat och kanske inte alltid så lämpligt. Den kanske kommer ibland för att det just inte är så enkelt och lämpligt, för då behöver den inte sättas på prov… funderar jag.

Jag har några gånger gått till ett brittiskt medium, som utan att jag har frågat henne om det har tagit upp kärleksrelationer som en liten del i allt det övriga hon talat om. För ett par år sedan nämnde hon att jag skulle träffa en man som tyckte om / spelade kricket, vilket ju ingen gör i Sverige. Däremot i England och Indien. Nu senast, för ett par månader sen, pratade hon om hur utländska män och länder skulle komma att spela stor roll för mig.

När jag nu sitter och funderar inser jag dels att de män jag blivit intresserad av de sista 3-4 åren, alla har varit utlandsfödda. Den sista av dem, som på distans spelar en stor roll i mitt liv just nu, är dessutom ett stort kricket-fan och spelar själv när han får möjlighet.

Men, hur är det då med kärleken? Är det kärlek jag känner? Är det lättare att känna för att han inte finns nära och kan erbjuda mig det jag vill ha? Hur ska jag veta?

Det jag kan konstatera är att mediets beskrivning av den närmsta tiden stämmer skrämmande väl och att jag faktiskt inte vet vad kricketspelaren kan komma att spela för roll i mitt liv. Får helt enkelt vänta och se. Och fundera på nästa utlandsresa, för ”foreign people and foreign countries will be very important to you”!! Det kan jag skriva under på!

Annonser

Mindset och måne – och att dansa sig friare

Efter en tårfylld och ångestriden början på veckan har det sedan bara blivit bättre och bättre. Var det månen som påverkade mig i söndags / måndags? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag mår väsentligt mycket bättre nu, utan att något som helst har förändrats.

Det enda som har förändrats är månen och planeternas placering… och kanske mitt mindset / mitt förhållningssätt. Inte medvetet men det är antagligen det som även har förändrat mitt känslomässiga tillstånd.

Det kan vara bra att påminna sig om detta när man mår som sämst. Att man faktiskt i en och samma situation kan känna olika, beroende på hur man förhåller sig till den. Men det är inte alltid lätt och man ska vara snäll mot sig själv och inte tvinga sig själv till att alltid ha en positiv syn och inställning till allt så klart.

Efter att ha från flera håll fått höra att jag behöver öppna upp mer, släppa på kontrollen och våga ge mig hän mer, har jag börjat syna mitt liv. Jag har ju också själv känt mig lite som ett kylskåp med stängd dörr. Svåråtkomlig och sval. Jag har kommit fram till att jag har mycket kontroll och det mesta jag gör är väldigt kontrollerat. T.ex. silversmide är kontrollerat och preciserat, styrketräningen följer ett mönster och handlar om upprepning och kontroll och mitt arbete är visserligen roligt men det kräver mycket koll och kontroll.

Inspirerad från olika håll gick jag därför igår till Dansen hus och ett arrangemang av Dancegatherings där jag i 2 timmar dansade ”Chakradans” för Christina Nilsson. Det var svettigt, lite flummigt (blev kramad av 2 av arrangörerna när jag kom in), härligt (jättebra musik att dansa till), utmanande (att låta någon annan hålla handen mot mitt hjärta och bara andas och acceptera vad som finns där) och helt enkelt något som kändes väldigt bra för mig där jag är just nu. Kan rekommendera ett besök!

Min förhoppning är att jag framöver blir lite mer grundad, lite mer öppen och kan ta emot det som kommer i min väg. Helst i form av en lång främling… och om och när han kommer kanske Betty kan informera mig. Det internationellt kända mediet jag ska besöka om en timme.

Träff med ett medium

Ja, jag är kanske en sökare som sagt var. Ikväll har jag träffat Betty Palko för andra gången, och det var liksom förra gången en intressant stund. Betty bor strax utanför London och var prinsessan Dianas medium i 5 år och hon reser nu runt i världen och träffar människor som vill ha vägledning, eller såna som är som jag – nyfikna.

Betty menar att det inte finns någon död utan att man går över till ”andra sidan”, till ett annat tillstånd. De människor som stått en nära och som inte längre lever finns kvar för oss levande, att ställa frågor till och få råd av. Hon menar att det dessutom finns skyddsänglar och att vi alla föds med en sådan som vakar över oss hela livet. Nu frågade jag inte varför det går så illa för vissa då men det är väl samma sak som med Gud – bara för att det finns något/någon där är inte det någon garanti för lycka och välstånd.

Betty sa att jag lever ett bra liv och att jag ska fortsätta ”go with the flow”. Jag ska lyssna på min intuition, inte vara rädd för förändringar och jag ska älska mig själv; inte vara så kritisk mot mig själv och inte heller analysera så mycket. Det är råd som jag verkligen behöver. Kanske råd som alla behöver?

Min farmor och mormor dök tydligen upp och pratade med Betty. De sa bl.a. att jag var på ”the right path” och att allt skulle gå mycket bra för mig. Betty pratade om att jag skulle flytta, resa långt och få mycket pengar. Givetvis ska jag träffa en ”lovely man” någon gång och att om ungefär ett år har väldigt mycket hänt i mitt liv. Stora förändringar. Rätt diffusa besked men bara positiva.

Jag har fått och kommer få frågan: TROR du på det hon säger, att hon kan se saker och vet saker? Svaret är att jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska tro. Men det är trevligt att träffa Betty det är skönt och höra henne säga att det kommer att gå bra för mig, att jag ska sluta oroa mig för ditten och datten och att jag är ”very well protected” och har många som älskar mig. Jag vill både tro på att jag har och vill gärna ha en skyddsängel. Det låter så tryggt!

I slutet av sessionen konstaterade Betty att jag är oxe (vilket jag är) och att min farmor sa att jag hade nåt problem med en tå. ”Känner du igen det?” frågade Betty. Tja, jag har ju faktiskt haft ont i en stortå hela dan på jobbet, helt oförklarligt. ”Ja, du ser, de vill verkligen visa för dig att de finns nära” sa Betty.

Jag gick därifrån ganska glad och lite förvirrad. Min onda tå hade helt gått över men att jag haft ont och nästan fått halta på jobbet, hur visste hon det?!