Mindfulness – går det att få ett liv i harmoni?

Jag har läst böcker om mindfulness och jag har gått kurser i meditation, jag har tänkt och försökt göra mindfulness – närvaro i nuet – till en vana. Som mycket jag har ambitionen att göra, har mitt kämpande med detta pågått i perioder för att sedan obemärkt försvinna ur mitt liv.

Så plötsligt, utan att jag vet exakt vad som har hänt, går jag omkring om ler. Jag ser saker med nya människor, jag ser människor, jag fnissar åt saker jag tänker och gör och jag känner mig helt i balans. Jag är inte stressad och jag känner ingen oro. Allt detta känns nytt och helt, helt fantastiskt.

Nu kan det kanske vara provocerande att läsa det jag skriver. Och lätt att tycka att ”det är lätt att må så när man har det så bra som du har”, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag har i perioder mått riktigt dåligt, och mitt liv har inte – till det yttre – förändrats sedan dess. Jag har varit yngre och snyggare än jag är idag, jag har haft många fler chanser till både relationer och familj, som jag har sabbat på olika sätt. Jag har haft ångest över detta, känt mycket oro och bitvis varit deprimerad bland annat på grund av att mitt liv inte har sett ut som jag önskat.

Idag är jag äldre (40), jag är singel (sen länge), jag har fortfarande inga barn (vet inte heller om jag kommer att få – för hur vet man det?), jag bor i samma lägenhet sen 10 år tillbaka (lite för liten) och verkligen, man blir varken snyggare eller starkare med åren! Ändå mår jag så bra nu. Vad har förändrats på insidan?

Jag inser att jag är närvarande nu. Jag fokuserar inte på händelser eller saker som jag saknar i mitt liv, jag strävar inte mot mål som antingen är ouppnåeliga (att se yngre ut) eller inte möjliga att påverka (hitta kärleken), jag oroar mig inte för det jag inte kan påverka, jag låter livet flyta på och försöker känna tillit till att det som är bäst för mig – det kommer att inträffa. Ibland känner jag verkligen den tilliten förbehållslöst, vilket är en fantastisk känsla.

Jag accepterar till fullo där jag är idag och hur jag ser ut. Livet ser ut så här idag – och jag vet inte hur det ser ut imorgon. Jag går inte tillbaka och anklagar mig för alla misstag jag begått och alla chanser jag sumpat. Jag mest är. Och njuter. Och tänker att livet är väl förunderligt ändå. Och det mina damer och herrar, kan väl ändå vara en form av mindfulness? Mindfulness i min tolkning i alla fall.

Vad är receptet då? Jag kan ju inte låta bli att dela med mig av tankar kring ”varför”.

– Att acceptera det som är, – att förlåta sig för det som varit, – att ha tillit till att det blir bra eller bättre längre fram, det är lite av mitt recept.

Om man tror på att det finns en andevärld, att vi inte är ensamma här på jorden, kan man också ta till sig att vi alla har valt våra liv innan vi föddes, för att vi behövde lära oss något. Det kan vara hemskt att tänka på det när man ser så många som far illa, men jag har mått bra av att tänka så om mitt liv. Det finns kanske en mening med att allt har blivit så här, jag är kanske inte ”misslyckad”, det skulle kanske vara precis så här jobbigt ibland och härligt ibland, i detta liv. Det ger mig en känsla av ro. Och det är en känsla jag önskar förmedla till er.

Annonser

Nöjd!

Får man säga att man är just Nöjd? Är det okej i dagens samhälle? Att vara nöjd och dessutom vara utan man och familj, hur går det ihop? Kan man det? Vad är meningen med livet egentligen….?

Jag tänker inte så mycket på vad som gör att jag känner som jag gör. Fokuserar inte på något särskilt men jag vet att jag inte gör det på det som möjligtvis skulle kunna saknas i mitt liv. Jag är helt enkelt Nöjd just nu. Rätt och slätt. Kanske för att jag inte just nu frågar mig: ”Sandra, vad fattas i ditt liv? Vad saknar du?” Utan bara lever och Är.

Är det detta som kallas för mindfulness? I så fall är det något jag mycket omedvetet har hamnat i, för även om jag strävar efter att leva mer ”mindfullt” så tycker jag det är svårt. Eller så är det enkelt. Att inte fokusera på gamla misstag eller den ovissa framtiden. Att bara faktiskt känna att jag ju faktiskt har det riktigt bra just nu!

Menar jag ”lycklig” när jag skriver ”Nöjd” undrar jag för mig själv. Näe, jag tror det är olika känslor. Därmed inte sagt att jag inte också är lycklig men där är jag inte fullt lika säker. Jag nöjer mig till fullo med att vara nöjd just nu, och är så oändligt tacksam över att få känna den känslan. Särskilt som jag i många år haft väldigt långt till att känna mig varken lycklig och nöjd.

Tack livet!

Omtanke om sig själv & att acceptera sina känslor

Läser just nu en bok från början av 90-talet, som ingår i mitt ”personlig-utvecklings-bibliotek”, ”Förstå dina känslor – att läka sig inifrån”. Man kan läsa många liknande böcker men innan man gör något med det man läser gör de ingen större skillnad. Annat än att man i stunden kanske tycker att man får vissa insikter.

Ungefär som historien som Buddha lär ha berättat om mannen som var sjuk, gick till läkaren och fick ett recept på medicin. Han var så glad över receptet att han gick runt och skröt om sin fantastiske läkare. Men frisk blev han inte. Inte heller när han läste receptet, hämtade ut medicinen och skramlade med burken, och skröt över din förträfflige läkare. Först när han TOG medicinen blev han frisk. Tänk va, man förändrar inget genom att läsa – man måste Göra något också! Kanske självklart men jag vet många med mig som läser och läser… och sen går livet vidare som vanligt ungefär.

Boken uppmuntrar till övningar och ifrågasätter det beteende och det förtyckande av känslor som bottnar i strategier många av oss grundade som barn, när vi inte fick den bekräftelse eller det bemötande vi behövde. Att bli arg eller ledsen var kanske inte accepterat och följden blir att vi som vuxna beter oss om barn – en inte särskilt belönande strategi. Många förtrycker känslor eller utvecklar strategier som stöter bort människor, eller så stöter de själva bort människor för att slippa hantera dem, och de känslor de väcker.

Utmaningen blir att uppmärksamma vad man har för känslor, och sen titta på dem och ta hand om och tillåta dem. Det gör oss hela. Som hela människor kan vi möta andra utan att känna oss som offer – eller som trotsiga barn.

Jag rekommenderar boken, för många av oss bär med oss problem som gör det svårt att känna tillit och kärlek  – och det är ju så viktigt!! För egen del övar jag genom terapi, meditation och minfulness. Allt smälter samman, alla ger samma budskap och visdom. Och det känns som om det bara finns en väg. Framåt. Hoppfullt. Stämmer bra överens med konserten i fredags – att våga vara den man är, innerst inne. Ola Salo, du är klok som en bok!

”Börja om” – en nystart på hösten

”Börja om” stod det i ett skyltfönster jag passerade ikväll. En bra uppmaning tycker jag. Ibland fastnar man i gamla, ofta negativa, hjulspår. Man gnäller på samma saker som vanligt, irriterar sig på sina kollegor, tänker samma tankar, har samma drömmar men gör inget åt dem, planerar för saker som ska göras och har dåligt samvete för allt man inte gör. Känns det igen?

pennskrin = skolstart = höst = nystart

pennskrin = skolstart = höst = nystart

Att ”börja om” kan väl vara något då, att starta från noll. Slänga det gamla, både tankar och irritationer, och börja på något nytt.

Hösten är ju underbar på det sättet – jag känner i alla fall att det innebär en nystart. Inte riktigt så att man köper ett nytt pennskrin och nytt omslagspapper till sina nya skolböcker, men något åt det hållet. Jag känner att det finns fullt av möjligheter. En förändringens tid helt enkelt!

Själv ska jag försöka att inte hamna i negativa hjulspår. Jag ska försöka se allt med ”en nybörjares ögon”, som det så fint heter inom MIndfulness. Att vara närvarande i nuet utan att ta med sig tidigare erfarenheter, förutfattade meningar och fördomar, som ju gör att man inte ser och tar tillvara på alla möjligheter som finns.

Att ”börja om” innebär för mig att våga tro att saker kan bli annorlunda än tidigare, att börja om från noll. För vem vet vad hösten kommer med i år. Jag ska satsa på och vara snäll mot mig själv. Och även om jag inte får något nytt pennskrin så känner jag att höstterminen kan börja nu. Jag är redo för allt nytt. Önskar er en bra början på hösten!

Lite om acceptans

Jag accepterar att det är varmt ute och mycket fuktigt, att jag svettas mer än vanligt och inte känner mig så fräsch.

Jag accepterar att min hud inte tål sol och att jag måste hålla mig i skuggan eller ha 30 + solkräm på. Hela, hela tiden.

Jag accepterar att det sannolikt alltid kommer finnas friktion i familjen, och ibland konflikter, som jag inte kan påverka.

Jag accepterar att min (redan lilla) byst blir mindre när jag tränar men att magen (den Indiska) är lika rund och go´. Hur mycket jag än tränar. Det är kvinnligt med former och även om 40 är det nya 20 så gäller inte det riktigt kroppen. Bara att acceptera.

Jag accepterar att jag är singel och inte har barn eller en man att göra barn med. Det säger inget om framtiden.

Jag accepterar att jag har en säng för en person där bara jag sover. Jag tror inte det kommer vara så för alltid men jag får acceptera att det är så nu. 

Jag accepterar att mina föräldrar inte kommer att leva för alltid, att jag inte kommer att få behålla varken dem eller annat jag tycker om så länge jag vill.

Jag accepterar att det finns mycket jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag försöker.

Jag accepterar att vissa kommer tycker jag skriver fåniga inlägg och att jag tjatar om trista saker.

Jag accepterar att jag inte är fulländad. Eller nu ljuger jag. Jag försöker acceptera mig själv med brister och dåliga sidor. Hur ska någon annan annars göra det?

Acceptans är vägen mot ett lyckligt liv tror jag. Det finns mycket klokt skrivet om acceptans. Mindfulness och dess ursprung Buddhismen handlar mycket om detta. Jag kommer skriva mer om detta men nu vill jag mest inspirera till ett mer accepterande. Och påminna mig själv om detta. Och acceptera att jag ibland låter snusförnuftig när jag vill hjälpa andra och mig själv!