Nöjd!

Får man säga att man är just Nöjd? Är det okej i dagens samhälle? Att vara nöjd och dessutom vara utan man och familj, hur går det ihop? Kan man det? Vad är meningen med livet egentligen….?

Jag tänker inte så mycket på vad som gör att jag känner som jag gör. Fokuserar inte på något särskilt men jag vet att jag inte gör det på det som möjligtvis skulle kunna saknas i mitt liv. Jag är helt enkelt Nöjd just nu. Rätt och slätt. Kanske för att jag inte just nu frågar mig: ”Sandra, vad fattas i ditt liv? Vad saknar du?” Utan bara lever och Är.

Är det detta som kallas för mindfulness? I så fall är det något jag mycket omedvetet har hamnat i, för även om jag strävar efter att leva mer ”mindfullt” så tycker jag det är svårt. Eller så är det enkelt. Att inte fokusera på gamla misstag eller den ovissa framtiden. Att bara faktiskt känna att jag ju faktiskt har det riktigt bra just nu!

Menar jag ”lycklig” när jag skriver ”Nöjd” undrar jag för mig själv. Näe, jag tror det är olika känslor. Därmed inte sagt att jag inte också är lycklig men där är jag inte fullt lika säker. Jag nöjer mig till fullo med att vara nöjd just nu, och är så oändligt tacksam över att få känna den känslan. Särskilt som jag i många år haft väldigt långt till att känna mig varken lycklig och nöjd.

Tack livet!

Komplex – hur onödigt är inte det?

Jag tycker det verkar som om de flesta dras med större eller mindre komplex, som påverkar deras liv mer eller mindre. Ibland har komplexen funnits där sen tonåren, vilket nu börjar bli rätt många år.

Mina vänner har komplex för nytillkomna rynkor, olika storlek på brösten, knäform, behåring, plutmage och så vidare. Alla är snygga kvinnor och jag kan inte säga att jag ens kan se dessa skavanker, inte ens när jag får dem utpekade. Men det verkar sällan spela någon roll vad andra tycker. Och varför är det så?

Varför ska man ha komplex för sånt som andra inte ens lägger märke till? Varför ska man vara ”perfekt”? För sin egen skull? Nu sätter jag mig inte till doms över detta och påstår att jag inte har komplex men jag jobbar med dem och försöker ta till mig alla positiva kommentarer jag får och fokusera på dem. Tänk vad bättre vi skulle må utan våra egna negativa omdömen om oss själva!

Jag har flera killkompisar. Det gör det tydligt att killar – de flesta – inte vill ha tjejer med bara muskler och senor, med platta magar och stora bröst, med släta ögonvrår och ogropiga lår. En killkompis tycker t.ex. det är sexigt med tjejer som börjar få vita hårstrån och en annan tycker att stora, runda lår är det snyggaste han vet.

Min erfarenhet säger mig att män gillar kvinnlighet och att de flesta tycker om kvinnor som de är. Självklart har de olika preferenser men det har ju vi också. Hår eller inte hår på bröstet, hår på huvudet eller rakad skalle, osv.

Kontentan av detta är att jag tycker vi ska vara lite mer nöjda med oss själva. Fråga oss varför vi har våra komplex, som vi kanske har burit med oss i 20-30 år. Är det inte dax att släppa dem? Hur skulle vi må om vi gjorde det? Vad är riskerna? Inga alls!! Sköt om er och njut av sommaren och fokusera på det goda och positiva. Jordgubbarna, blåbären, kantarellerna och era fina kroppar 🙂

 

Att vara nöjd i nuet och kanske längta lite…

I morse sprang jag och det kändes riktigt bra. Norr Mälarstrand är så vackert och kroppen kändes stark. Jag har haft en bra dag på jobbet, ätit lunch i solen med en kompis, fått komplimanger för mitt nyklippta hår och har ätit en god middag hos pappa. Det låter bra, nästan lite skrytigt, men vad är det jag sitter och tänker på? Jo, att jag inte har fått hångla på länge.

Hångla är här en omskrivning av att få vara nära någon som jag tycker mycket om och få pussa och kramas. Det är inte så konstigt att jag saknar och längtar efter det, det som är konstigt är jag fokuserar på det jag INTE har, istället för att fokusera på allt jag har. Kanske är det inte ens konstigt, det verkar vara så vi fungerar, att vi aldrig blir nöjda. Jag kan bara tycka att det är synd. Förbaskat synd!

Ska det vara så svårt? Jag har läst att vi har det inbyggt i oss att aldrig bli nöjda, att alltid vilja ha mer och aldrig ge upp jakten eller sökandet efter mer. På stenåldern var det tydligen mer praktiskt när allt inte fanns i överflöd. Det handlar om ”reptilhjärnan” om jag har förstått det hela rätt, men även en hjärna måste väl gå att manipulera?

Det går kanske med tankens kraft. Mycket går att ändra med tankar. Jag ska försöka. Jag ska påminna mig själv om allt fint jag har omkring mig, och försöka känna tillit till att det jag saknar kommer i sinom tid. Jag ska försöka vara medveten i det härliga nuet med sommar, sol och trevliga upplevelser, jag ska fokusera på det som är bra och njuta och känna mig tacksam över det. Vara nöjd helt enkelt. Och inte sträva efter annat och mer och känna saknad över det jag inte har.

Eller som min terapeut så klokt har sagt. Man kan istället för att känna saknad LÄNGTA efter något. Byt ord och plötsligt, en ny känsla. Det är ju lite härligt att längta…