Livet och immunförsvaret

Eftersom jag plötsligt, efter några år med väldigt bra immunförsvar, helt verkar ha satt det ur spel, googlade jag lite om vad som påverkar detta:

  • – Motion är bra (måttlig!)
  • – Stress (hjärnstress) och svåra livshändelser påverkar immunförsvaret negativ
  • – Lök & vitlök bättrar på immunförsvaret

Se där, det ser ut som om det finns några naturliga förklaringar till detta, för jag har ju utsatt mig lika mycket – eller lite – för ev smitta som annars. Men, jag har tränat mindre inget alls på 3 veckor – grund av halsont och stress! Jag har ätit mer onyttigt och mycket mindre av det gröna som jag brukar äta, har haft ovanligt hög jobbstress, relationsstress (en begynnande relation som gett mycket och samtidigt har varit energikrävande) och lite födelsedags-firande-stress (ingen åldersstress tack och lov!).

Nu när all stress börjar försvinna har min sedan 2 veckor tillbaka svagt onda hals utvecklats till ett monster. Jag har ingen ork, en halsinfektion, förkylning och ögoninfektion och är hemma från jobbet sen i fredags. Idag känns det fortfarande inte bättre, bara annorlunda – halsontet börjar ge mig sig till förmån för huvudvärken som är ny. Jag får väl vara glad att allt inte kom på en gång?

Vilket gnällande! Finns det inget ände på eländet? Jodå, jag hoppas ju det. Kanske imorgon? För till råga på allt gick relationen i stöpet (den hade dåliga odds men jag var ack så förälskad) och den energi jag trodde skulle rycka upp mig ur sjukträsket försvann. Mina tårar har knappast gjort ögoninfektionen bättre och jag tror jag behöver vätskeersättning efter gårdagens flöde.

Det känns verkligen påtagligt efter allt detta, att känslorna hänger ihop med det fysiska. Att det psykiska påverkar det fysiska. För denna energibrist känns inte bara fysisk, och att jag just nu drabbats av så mycket på en gång är kanske inte så konstigt.

Min napratpat sa när jag var där sist, att man kan se på röntgen om man har ett ”brustet hjärta”, för det påverkar verkligen hjärtat fysiskt. Han verkar ha koll på vetenskapen och är väldigt oflummig så varför inte? Tur då att det som finns inne i kroppen läker snabbt, så jag hoppas jag snart är på banan igen. Då ska jag banne mig äta lök och spenat, träna och meditera. Då ska min kropp få vad den behöver – lovar att rapportera om mina framsteg. Men innan dess äter jag snälla och mjuka saker och sover mycket. Det är nog också bra för både kropp och själ.  meditation

Väntan på ett samtal…

Varför är det så mycket lättare att bli förtjust i någon som inte kastar sig om ens hals och kommer med en kärleksförklaring? Varför dras jag till det som ser utsiktslöst ut? Är det verkligen så läskigt att tänka sig en relation med någon som verkligen vet vad han vill, som är redo och som vill ha något av mig?

Tydligen.

Så i stället för att engagera mig mer i någon som uppenbarligen är intresserad sitter jag och väntar på ett telefonsamtal eller ett sms som kanske aldrig kommer. För det är ju han, som kanske aldrig kommer höra av sig, som får mitt hjärta att banka, min mage att pirra… lite irrationellt antar jag.

Samtidigt är det intressant att betrakta mig själv. Vad säger detta om mig? Vad är det jag måste göra? Antagligen ”tvärt om”…

Men jag glad att jag inte har samma dåliga syn på män som vissa tjejer har. Jag förväntar mig faktiskt inte att bli sviken, lurad eller sårad. Sånt kan ju hända och det är svårt att skydda sig mot (om man inte ger upp det här med relationer helt och fullt förstås) men jag tror ändå folk om gott. Män som kvinnor. Det blir lite lättare att leva då.

Så vad tror jag om honom jag sitter och väntar på… att han är en bra och ärlig man. Att inte ringa är ju också en sorts ärlighet. Det är ju att i ett mycket tidigt skede säga ”nej tack”. Och ska man ge sig in i leken måste man kunna ta ett nej, eller flera…

Rädda singlar – eller nöjda singlar?

Var på en afterwork för singlar igår, som en vän anordnat.Det var ett stort överskott på kvinnor, vad beror det på? Eller snarare, bristen på män?

Jag började prata med 2 killar och kom in på frågan varför det fanns så få män där. De var överens. De tyckte det kändes lite obekvämt att gå till ett ställe dit bara singlar gick. Sen var den ene väldigt rädd för ”svenssonlivet” och sa sig ha varit det sen han var mycket ung. Han verkade rädd för allt han skulle behöva försaka om han skaffade barn och såg med skräck på alla som var inne i ”ekorrhjulet” med den stressiga vardag som många barnfamiljer har. Han trodde han skulle få leva ensam på grund av detta.

Den andra mannen sa något som jag tror är lite av ett Stockholms-syndrom: ”man har det alldeles för bra som singel”. Just så tror jag att många känner, kanske framförallt män. Mina väninnor som går ut på krogen en del beskriver att de träffar trevliga och normala singlar där men att de inte alls verkar vara intresserade av en relation. De vill leva det där lite flyktiga livet med tillfälliga relationer utan att behöva binda sig.

Tror dessa män att de genom att ”bli ihop” med en tjej kommer att förlora all frihet de har och att det därför inte är värt det? Vet de vad de har och inte vad de får? Var är det som skon klämmer egentligen?

Det verkar vara ett faktum att många tänker i de här banorna. Jag tror också att det är ett storstadsfenomen. Man kan vara singel i Stockholm, aldrig behöva vara ensam och ha ett stort utbud av aktiviteter som vänder sig direkt till singlar. För att singlar ska ha något att göra – men inte direkt för att de ska bli något annat än singlar…

Blir så trött på den här attityden, kanske har jag omedvetet anammat något av den själv? Ibland vill jag flytta till en mindre stad, där människor inte är lika utbytbara och där relationen hellre än singellivet prioriteras. Är jag naiv kanske? Ibland blir jag bara så desillusionerad när jag träffar ”riktigt bra män”, som är långt ifrån unga, och som inte riktigt ”vet” om de vill träffa någon. Kom igen! Läs ”Hemligheten”! Släpp dörrkarmen och kom ut och lek! (Det där med dörrkarmen gäller nog mig själv också, men det är lättare att tala om för andra vad de ska göra…)

Terapi-tankar som singel

Jag går i terapi. Det är inte så avancerat eller så speciellt. De flesta jag känner går eller har gått. Ibland får jag frågan ”när är du klar då?” Inte vet jag. Jag tror aldrig man blir ”klar”, däremot känner man en dag att nu är jag redo att avsluta det här. För klar är man nog först när man lämnar jordelivet. För min tro och förhoppning är att man utvecklas hela tiden i livet och när man behöver lite hjälp på traven – då går man i terapi.

Idag sa jag till min terapeut att jag är trött på att vara singel. Min terapeut är, som jag skrivit om tidigare, väldigt teoretisk och kan ibland veckla in sig i långa, väldigt abstrakta resonemang. Men i slutändan får jag anta att det han säger har något att göra med mig i alla fall. Så när han sa att ”ibland får man rannsaka sig själv och så får man ställa sig frågan ”känner jag mig redo för en relation?”, fick det mig att undra: – Försöker han säga något till mig? Hur 17 vet man om man är redo egentligen?

Sen beklagade jag mig över att jag inte var sådär självsäker, utåtriktad och spontan som när jag var runt 25 och gick ut flera gånger i veckan och alltid kände mig säker på att få blickar och uppskattning. Då jag gick ut och dansade mycket och kände mig helt, helt fantastisk. Var har den tjejen tagit vägen? Min terapeut sa då att ”när man börjar bli äldre och mer mogen börjar man mer och mer inse att man inte behöver andra lika mycket längre, vissa går i terapi bara för att de känner detta och tror att det är något fel på dem”. Tja, försök ni själva – var är kopplingen till mig?! Fast det är kanske lite betryggande att inte vara lika beroende av andras uppskattning längre, det kan jag ju hålla med om.

Slutligen sa han följande klokskaper, när jag sa att jag fortfarande drar mig undan ibland när någon visar intresse, att känslor skapar impulser som skapar handling. Är man inte nöjd med resultatet får man se till att känslorna inte styr och omfokusera. ”Det går aldrig att komma framåt om man inte ändrar sitt beteende”, vilket för övrigt måste vara hans tolkning av Albert Einstein som sa att det bara är idioter som gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett nytt resultat.

Albert var klok han. Och även om jag raljerar över min terapeut så tror jag han vet vad han pratar om. Och jag fattar nog mer än vad jag vill ge sken av. Det är bara det att han aldrig säger samma sak som mediet Betty: att jag snart kommer att träffa en mörk och väldigt framgångsrik man som kommer göra mig mycket lycklig. Det hade varit så mycket enklare då! När HAN visar intresse ska jag stå kvar, både mogen och redo!

Förebilder

Det slog mig här om dagen hur viktigt det är med förebilder. Både när det gäller livet i stort och när det kommer till relationer, vuxenlivet, hur man ska uppfostra sina barn, hur man ska hantera motgångar och så vidare.

Har du någon förebild eller flera?

Jag började tänka på det här när jag insåg att några av de kvinnor jag träffat de sista åren har blivit förebilder för mig. Det har då handlat om att hitta förebilder i kvinnor – som liksom jag – antingen varit singlar eller som varit lyckliga och till freds utan en traditionell familj, ja utan ett traditionellt liv till och med. Känslan de har givit mig är att man kan bli lycklig och leva ett riktigt rikt liv utan att passa in i ”mallen”. Det har gett mig styrka när jag har behövt det.

När jag sedan pratar med mina vänner som antingen lever i relationer som går mer eller mindre knackigt, eller som är singlar, hör jag att många av dem saknar positiva förebilder när det gäller relationer. De tänker kanske ”bättre än så här blir det väl aldrig”, ”jag vill i alla fall inte ha det som mina föräldrar, då är jag hellre ensam” eller ”jag klarar mig bäst själv så slipper jag bli sårad som jag ser andra bli”.

Jag har tur som har bra och fina förebilder i många av mina vänner. Som skilsmässobarn har jag haft svårt att tro på relationer, och fortfarande har jag svårt att se att en riktigt bra relation kan ”drabba” MIG, men jag hoppas ju. Och ser på människor omkring mig att det är möjligt. Det går att vara kär i sin man efter 15 år! Efter 25 år också kan jag se på ett par av mina kollegor. Det går att leva med en partner som har fel och brister och ändå fokusera på det positiva och ha överseende med t.ex. lathet, fyrkantighet och rädslor.

Älskade farmor

Min finaste förebild är nog trots allt min farmor. Som tyvärr inte längre lever men hon finns ju enligt mediumet Betty (se tidigare inlägg) i min närhet och har koll på vad jag gör, vad jag borde göra och om jag har ont i en tå! Farmor var nästan alltid glad och njöt av det lilla även om hennes liv inte alltid var så lätt eller så roligt. När hon var runt 85 ramlade hon och bröt armen. Då var hon glad att hon bröt vänster och inte höger, och klagade – det gjorde hon aldrig.

Tänk efter, har du någon förebild? Jag tror man kan hitta sådana som man behöver om man bara tittar sig omkring. Det behöver inte vara någon man känner men någon man vet något om. Lycka till och jag önskar er riktigt fina förebilder att stärkas av!

Anknytningsteorin och vägen till en varaktig relation

För några år sen kom en bok ut som heter Hemligheten. Jag köpte direkt och läste den med stor nyfikenhet. Den lovade att förklara varför så många är singlar och slog hål på myten att singelskapet är självvalt och gav förklaringar till varför vissa har så svårt att gå in och stanna i en relation. Jag lärde mig massor!

En nyckel i sammanhanget är Anknytningsteorin, som började uppmärksammas för oss icke-psykologer för några år sedan. Det är en psykologisk teori som handlar om föräldrars relation till sina barn och hur denna påverkar barnens förmåga att knyta an och utveckla en trygg anknytning.

Läkartidningen skriver om Anknytningsteorin och på Psykologgiuden ges en enkel sammanfattning om anknytningsteorin, som beskriver vilka olika problem med anknytning man kan ha och hur de visar sig i vuxen ålder. Vår relation till föräldrarna – hur väl de lyckades ge oss som små barn närhet och trygghet – skapar ett anknytningsmönster. Det kan t.ex. handla om föräldrars oförmåga att ge tröst och närhet, och föräldrar som t.o.m. avvisar barnet när det är ledset. Detta gör att barnet blir ”otryggt-undvikande” och utvecklas då i värsta fall till en vuxen som har svårt att visa känslor, alltid förväntar sig att bli avvisad och som därför undviker närhet. Den vuxna reagerar därför på en situation där det känns ”bra”, och det vore naturligt att ta ett steg framåt, med att istället ta ett steg tillbaka och kanske helt dra sig ur den potentiella relationen. Trots att allt han vill – precis som alla människor – är att få närhet och kärlek. Men han har ”lärt” sig att han inte är värd det.

Psykologguiden finns frågor och svar och boktips. För anknytningsteorin handlar ju främst om att lära föräldrar hur de ska bete sig mot sina barn, och i andra hand förklarar den varför singlar (som jag) har svårt med relationer – och vad man kan göra åt det. För det är vad boken ”Hemligheten” syftar till, att förklara anknytningsteorin och sedan ge konkreta råd hur man ska komma runt sin anknytningsteori för att kunna skapa en varaktig relation. För alla vill vi ha en djup och nära relation, om vi bara törs.

Själv har jag trotsat mitt köp-stopp när jag fick veta att författarna släppt en ny bok: Den Mörka Hemligheten som är en fortsättning på den första. Här kan ni läsa författarnas beskrivning av boken. Jag ska läsa, lära mig och praktisera… Recension kommer inom kort!

Tvåsam eller ensam? Serie-monogam eller långtids-singel?

Tänk att det heter ”tvåsamhet” och lever man inte i tvåsamhet, lever man då i ensamhet? Näe, så tycker inte jag det känns som. Men jag tror att vissa känner så. Tvåsam eller ensam. Vad ska man säga? ”Jag lever ensam”, låter som något man valt, och att säga att man är ”singel” låter som om man är ute och dejtar mest hela tiden. Vad ska man säga då, om man är lite mitt i?

Jag har förresten en teori om dem som lever i tvåsamhet och andra, som jag, som lever ensamma /utan en nära kärleksrelation under långa perioder. Så här:

– De som är ”par-människor” har en lång relation eller flera långa som följer på varandra. Serie-monogama människor. Sen finns det såna som jag (och jag vet att det finns många med mig), som lever utan relation oftare än i en relation. Och de relationer som blir är oftast inte särskilt långa och hinner heller inte bli så djupa.

Jag tror att den som är mest van vid att vara och leva ensam har svårare att gå in i en relation än den som är ”serie-monogam”. Den senare känner sig sannolikt mer ensam och avvikande när han / hon plötsligt blir singel / ensam, för då är det något nytt och lite obekvämt. För mig är det mitt ”vanliga” tillstånd som faktiskt till och med kan kännas tryggt att falla tillbaka på. Inte nödvändigtvis det jag VILL falla tillbaka på, men jag vet ju vad jag har då. Slipper anpassa mig och utsättas för risken att bli lämnad. Phu vad skönt det kan vara att lämna en dejt och gå hem till min ensamma trygghet. Visst är det hemskt?

Jag har gått ensam på säkert 20 bröllop. Jag känner många som ALDRIG gått ensam på ett bröllop. Och då menar jag med eller utan partner, för jag har ju inte varit ”ensam”.

Jag måste alltså bli mer som ”par-människorna”. Hur då? Nu önskar jag att jag hade receptet på detta, som jag kunde dela med mig av. Men som singel jag är famlar jag fortfarande lite i mörkret. Men, jag tror faktiskt jag är något på spåret här. Mitt ex t.ex. När jag gjorde slut tog det mindre än 2 månader innan han hade en ny tjej. Han var jättekär i mig sa han, men vips hade han en ny relation. Och jag – 6 månader senare – är fortfarande singel.

Jag fortsätter att söka efter ”nyckeln”. Eller söka och söka, jag funderar lite på det och sen släpper jag det. Livet pågår ju trots allt där ute och imorgon bär det av söderut (Skåne) för lite mer semester. Då ska jag njuta av mina vänners sällskap och inte grubbla så mycket. Skriver igen så snart jag får tid!

Jag vill ha…

Han till henne: – Jag lyssnar visst på det du säger. Du pratar hela tiden!

Vilken replik. Insåg han hur det lät? Jag passerade det upprörda paret som stannat på trottoaren för att hon uppenbarligen blivit upprörd för att han inte lyssnade. Eller för att hon upplevde att han inte lyssnade.  

När man är singel lever man lite i illusionen att man kan välja vilken relation man ska få. Fast det behöver kanske inte vara en illusion. Så här är min önskelista:

Jag vill ha en nära och kärleksfull relation, där vi respekterar och lyssnar på varandra.  Min man (inte som i min ”lawful wedded husband” utan som i mannen jag älskar och lever med, giftermålet är inte så viktigt för mig) ska vara rolig, omtänksam, varm, positiv, trygg i sig själv, prestigelös och gärna lite småsnygg. I alla fall i mina ögon. Andra får gärna tycka han är lite småful, det gör ingenting.

Vi ska inte bråka om vem ska plocka ur diskmaskinen, vem som ska tvätta eller vem som ska bära ut soporna. Vi ska inte heller bråka om pengar, det är väldigt viktigt. Vi ska skratta mycket tillsammans och pussas nästan jämt. Vi ska ha en stark attraktion och ett fantastiskt sexliv tills vi blir gamla och vi ska aldrig tröttna på att le mot varandra.

Han ska stå ut med mitt PMS-humör och jag ska med honom bli ett bättre jag. Han ska stå ut med att jag är kvällstrött och morgonpigg. Han ska tycka jag är vacker även när jag sovit dåligt och han vill gärna bära min tunga väska när vi ska iväg. Han ska vara min bästa vän, och jag hans.

Sådär ja. Nu var det klart. En liten enkel önskelista om min framtida man och relation. Nu ska den skickas ut i atmosfären så ska jag ta en fredagsdrink och vänta på att mannen ska dyka upp.

För det KAN hända! Jag träffade en kvinna i våras som just gift som med sin dröm-man. Hon sa att hon levt i korta och otillfredsställande relationer hela sitt liv fram tills hon satte sig ner och funderade på vad hon egentligen behövde. Så ”skickade hon iväg” detta (mycket oklart hur, men hon pekade uppåt himlen och det var inte Gud hon tänkte på) och strax därefter träffade hon sin nuvarande man på en fest. Han uppfyllde hennes önskemål och hon var mycket lycklig.

Hon sa till mig: – Var försiktig med det du önskar dig, du får precis det.

Eller som min kollega som ville gå ner i vikt inför sitt bröllop. Vips blev hon magsjuk och tappade några kilon. Var hon glad och tacksam? Inte särskilt! Men hon fick det hon bad om…

…och snart borde det vara min tur!

Barnmys, egentid och semesterläsning

Midsommaraftonen blev enligt förväntningarna, och faktiskt bättre. Svågern är en stjärna i köket och hade till efterrätt svängt ihop en jordgubbscheescake som var fantastisk, både till smak och utseende. Den vill jag gärna göra nån gång!

Jag sov över hos syrran och nattade lilltjejen, med allt från tandborstning till läsning och släckning. Mysigt! Jag tycker om att vara med de små, men det är också väldigt skönt att komma hem sen och bara rå om mig själv. Jag trivs bra med min egentid och känner mig sällan ensam. Kanske är det så att jag inte riktigt vågar släppa in en man i mitt liv, för att jag skulle ha mindre av min egentid? Vad korkat i så fall!

Läxa: – Våga tro att allt i livet inte förändras med en relation och att det som förändras i vart fall inte är till det sämre! Lita på att JAG inte behöver ändra mig för att kunna vara i en relation. Det finns någon som kan älska mig för den jag är. Även om jag gillar att odla groddar, ha rosa myskläder och gå och lägga mig tidigt.

kronärtskocka

När jag kom hem idag så kokade jag en kronärtskocka till middag och läste min nyvunne favoritdeckarförfattare, Jo Nesbø. Tack till min snälla vän som gav mig ett par av hans böcker i födelsedagspresent, sommarens maratonläsning (på semestern alltså) är räddad! Ännu en sak som jag verkligen uppskattar med att ha mycket egentid är att jag kan läsa mycket. Men jag inser att man med andra inslag i livet får nya prioriteringar. Förstås. Annars vore det ju illa!

Jag känner mig glad och mår bra. När jag vaknade till i natt kände jag att jag log innan jag somnade om. Det är värt mer än 7 blommor under kudden och drömmar om en prins.

Glad midsommarhelg!

Att öppna dörrar och få tyst på rösten i huvudet

Igår var jag hos terapeuten. Går i terapi för att han ska hjälpa mig få en bra relation med en bra man. Bra män är inte svårt att hitta, det är faktiskt mest mig felet ligger hos. Måste ju både vilja och våga ge upp singellivet och våga släppa in nån. Inte det lättaste. Vi pratar om allt möjligt och jag är nog inte klar med honom på ett tag eftersom jag fortfarande är singel (fast jag hade en relation i 4 månader som han tog åt sig delar av äran för ;-)). Han är duktig. Hade jag fått provision på alla jag skickat till honom hade jag varit en rik kvinna 🙂 Tror att större delen av hans privatkunder just nu är mina vänner eller bekanta. Men han har alltid tid för fler – hör av dig om du vill ha hans nummer!

Pratade igår om en sak som alltid gör mig ledsen att prata om, och som jag inte berättat för honom tidigare. Han blev glad att jag visade så mycket känslor (i klarspråk: han verkade nöjd att jag grät) för det ledde oss vidare till ett viktigt tema: att våga öppna sig.

De flesta anser sig nog vara hyfsat öppna och kan prata om känslor. För visst kan vi prata om smärtsamma saker som vi varit med om, men är det att vara öppen? Frågan är om du vågar ringa till någon när du är mitt uppe i det, nästan inte kan prata av gråt och det kanske närmar sig midnatt? Det är det få som gör, men det är viktigt att våga. Det är helande att våga öppna sig när det smärtar som mest, det är då man kan få mest hjälp. Så jag jobbar med det. Vill våga tro att någon orkar med, orkar lyssna och finnas där. Och det behöver ju inte handla om stora saker, det kan handla om besvikelser och små ledsamheter som jag tror många hanterar på sin kammare, för att sedan prata om när de värsta känslostormarna har lagt sig. Gör inte så! Öppna dörrarna istället för att stänga dem, våga bli berörd!

Det är svårt, jag vet. Det är svårt att skriva om också, för jag ju ingen expert, jag håller ju på att lära mig. Det är också väldigt personligt men jag tror det är allmängiltigt också, jag tror att många känner igen sig? Har jag rätt?

För övrigt vill jag tillägga att jag mår väldigt bra just nu, förutom förkylningen då. Livet känns bra. Jag behöver bara få tyst på rösten i huvudet som ibland tar vid när jag säger till någon att ”jag mår bra, tack”, för då säger den ”förutom att jag inte har nån kille då…”. Ska det verkligen få sätta hela min stämning, hela mitt humör? Nej, jag stretar emot och försöker istället fokusera på det som är bra och säger till rösten i huvudet: ” kanske inte det, men jag har vänner, en fin familj och har ett tryggt liv och en stark kropp. Så det så! Vad säger du nu då?!” Då tystnar den…