Det ordnar sig – ”del 2”

Jag har tidigare skrivit om att ”det ordnar sig” men det är ett tema jag vill komma tillbaka till. Är nu tillbaka efter min dryga 3-veckorsresa till Sri Lanka där väldigt lite gick som det skulle, eller snarare – som jag hade planerat det. Det gick kanske precis som det ”skulle”, men jag förstod det inte förrän efteråt!

Det är som med självhjälpsböcker. Att läsa sig till ett nytt beteende eller nya förhållningssätt går egentligen inte. Det är först när man faktiskt ändrar på det man gör eller tänker, eller verkligen upplever förändringar, som något händer. Jag ”vet” ju att saker ordnar sig, jag har skrivit om det och jag vill tro det, men på resan fick jag, om och om igen, uppleva att det verkligen är så. Innan dess har det varit mest ord. Nu känns det som en insikt, och det är oändligt mycket starkare.

Självklart jag har – och alla andra – redan upplevt att ”saker ordnar sig”, men nu tog jag fasta på alla de tillfällen där jag först började misströsta och sen såg hur BRA det blev. Istället. Nu är jag tacksam för allt som gick ”fel” på min resa, för jag lärde mig så mycket som jag har glädje av nu och framåt i tiden.Det jag också har lärt mig är att inte planera så mycket och att låta saker komma när de ska.

Tänk, man blir faktiskt klokare – och kanske visare – med åren! Sri Lanka

Annonser

…sällan som man tänkt sig

Så hade jag nu laddat i flera månader, planerat, lagt timmar på att boka boende, ännu fler på att fixa med allt runtomkring. Jobbat intensivt in i det sista – för att kunna ta semester och åka iväg på en lång resa. Njöt av resan till Arlanda, om än med andan i halsen och en oro över om jag verkligen kommit ihåg allt jag skulle ha gjort innan resan (det hade jag inte). Väl där hade jag ingen direkt resfeber utan var glad över att äntligen få komma iväg.

Trodde jag. Gaterna byttes. Rödmarkerades. Högtalarna pratade om strömavbrott, men alla lampor lyste. Inkallade till gaten. Information om att planet till London är inställt. Landningsbanorna var strömlösa, inga plan fick lyfta eller landa. Planet vidare från London skulle jag så klart missa. Ringer flygbolaget, som har stängt för helgen! Springer tillsammans med alla andra till Sas-disken. De kan inte boka nya biljetter och hänvisar till resebyrån.

Mitt i allt detta, när jag känner både oro, stress och en stor besvikelse slår det mig att det kommer ju inte att sluta så här. På något sätt kommer det här är att ordna sig. Jag kommer inte iväg när det var tänkt, men jag kommer komma iväg. När jag ändrat på tankarna flöt sedan allt på.

En kille uppmärksammade att vi satt i samma båt, han hade bokat via samma firma. Vi ringde det andra flygbolaget, som bokade om våra biljetter snabbt och smidigt. Kvinnan i Sas-disken förvandlades från avvisande till ett under av service. Min nyfunne vän och jag lyckades lokalisera vårt bagage och jag fick skjuts av honom hela vägen hem i ösregnet.

Min vän på Sri Lanka, som jag skulle ha bott hos inatt, skrattade när han hörde historien. Han vet hur mycket jag har planerat. Han sa som han har sagt förut, att det går inte att planera, det blir ändå inte som man har tänkt sig! Så klokt och så klart.

Ett par semesterdagar förlorade men jag vinner en helt oplanerad och lugn dag som spenderas med frukost hos vänner och sen julpyssel med syskonbarnen, som jag inte kommer träffa på länge sen. Får dessutom resesällskap hela vägen och det känns också som en bonus.

Så inget ont som inte har något gott med sig och det går verkligen inte att planera allt… det blir ändå sällan som man tänkt sig!

Better safe than sorry – om att försöka ha kontroll

En kollega skojade med mig idag, om något som jag själv berättat för honom. Tittade helt blankt på honom och förstod inte vad han pratade om. Senare hade jag och en kollega ett spontant ”music-quiz” när jag åt middag och han övade på sin gitarr (jobbade sent båda två, fast jag var nog den som jobbade ;-)). Jag är rätt duktig på musik. Brukar vara. Det blev fel på allt. Band, låt, land.

Ingen koll med andra ord. Påtagligt stresspåverkat minne. Lite läskigt faktiskt. Och jag är en som gillar att ha koll, och kontroll. Kanske – antagligen – lite för mycket. Det tar hemskt mycket energi att försöka ha kontroll när hjärnan inte hänger med. Och stressen sätter sig även på beteendet – och på kontrollbehovet.

Som när jag nu shoppat inför min resa (inget köpstopp på Malariatabletter, solskydd och så vidare), köpte först mjölksyretabletter som jag ätit förut. Bra för magen när man åker utomlands. Men så rekommenderade de på Apoteket den andra sorten. Den som har 5 miljarder mjölksyrebakterier (och inte bara 1). Så jag köpte den också. För den andra hade jag redan köpt. Så har jag köpt både de billigare och de dyra öronpropparna. För mamma sa att de senare var så himla bra. Bäst att gardera sig, så jag inte får ont i magen / inte kan sova för att jag nöjt mig med den billiga modellen…

Suck.

Min förhoppning är att jag under och efter min stundande semester ska kunna släppa lite på kontrollen och ”bara vara” lite mer. Jag har en bit dit. För även om jag nu vet exakt var jag ska bo under hela min resa så vet jag ju inte hur det ÄR på de ställen jag ska bo på. Fast jag läser allt jag kan hitta om alla guesthouse så kanske det ändå är si eller så. Eller så blir det helt, helt underbart… det går inte att kontrollera!

Här ska jag bo i slutet av december...

Perfekt helgstart

Efter en intensiv vecka med 2-dagarskonferens följt av 2-dagarskurs landade jag ganska trött hemma igår kväll. Den sista kvällen borta på kurs blev det disco efter middagen, och jag hamnade i ”mitt rätta element” och dansade till efter midnatt. Lycklig och leende. Det är ju SÅ jag ska plocka fram den där tjejen jag var förut (som jag skrev om i förra inlägget), och plocka fram den där feminina sidan som Janesh sa till mig att damma av. På dansgolvet kommer hon fram – och njuter av det!

Handlade på vägen hem, inspirerad av den fantastiskt goda Borsjtj som Olle på Gamla hemmet lagade under yogahelgen. Som tillbehör hade jag tjock yoghurt, hackad saltgurka och lite citron. Mums. Soppor och grytor på hösten känns ju så rätt dessutom. Både värmande (som även en pitta kan behöva när det blir kallare ute), enkla att laga och sen kan man göra dem både billiga och miljövänliga genom att hålla sig till säsongens grönsaker!

Borsjtj

Somnade ovaggad, trött efter disconatten kvällen innan. Vaknade riktigt tidigt. Det var mörkt ute och jag tände min cerisa lotus-ljuslykta, tände lite rökelse och gjorde min morgonyoga i lugn och ro. Hade en sån bra känsla i kroppen hela tiden. Älskar ju den här årstiden och med ljuset som brann kände jag nästan julstämning. Bara det att jag ju inte ska fira jul i Sverige så känslan blev därför en härligt, pirrande reseförväntan när jag tänkte på min resa. Tänk vad bra tankar och associationer kan göra med känslorna!

Vid frukosten har jag läst om Nobelpristagaren Tranströmer. Jag blir stolt samtidigt som jag inser att jag aldrig läst något av honom. Annars hade jag kunnat, som många andra gör just nu, citera min favoritdikt av honom. Jag gör så här: jag citerar några rader jag läste i DN i morse ur dikten ”Ensamhet” (ur Klanger och språk, 1966). Den fångar min känsla så bra:

Jag måste vara ensam                                                                                              tio minuter på morgonen                                                                                            och tio minuter på kvällen.                                                                                        – Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

God morgon och God helg!

Resa-till-en-ö-tankar

Jag vill resa till en ö. Omgiven av turkosblått hav, med kokospalmer som susar i vinden och ljud av vågor som sakta rullar upp på stranden. Kanske finns det färgglada papegojor med exotiska läten. Kanske är det sådär lagom varmt i skuggan så jag kan sitta med en bok och bara njuta.

Sri Lanka

Och när jag inte sitter i skuggan av en palm får jag kanske en underbar ayurvedisk massage som gör både kropp och sinne avslappnade och får mig att sova som ett barn hela natten. Och på morgonen kan jag ta en tidig yogaklass och låta kroppen vakna till de stillsamma rörelserna och andningsövningarna…

En dröm. Och jag vill resa dit. Det jag fantiserar om verkar vara Sri Lanka, ett land där jag aldrig varit men som jag bara hört gott om. Att landet påminner om mitt älskade Indien gör det bara bättre.

Jag funderar. Än så länge drömmer jag, men ju mer jag pratar om det desto mer verklig blir drömmen. Då infinner sig tvivlet – varför vill jag åka ”egentligen”. Är det för att fly min vardag och för att ducka för saker jag inte trivs med? För att glömma det jag saknar och bara drömma mig bort mot horisonten? För rätt är det väl inte om jag reser bort från något snarare än till något?

Det är som om jag inte riktigt vågar lite på mig själv och min vilja. Har lurat mig själv förr och gjort saker jag egentligen inte vill eller saker som jag gjort av fel anledning. Bäst att inte vara så impulsiv utan låta det ”gro” ett tag. Men jag vet att några veckor på ett och samma ställe, där man är i lugn och ro, är som balsam för själen. Efter min första Indienresa tog det flera månader (!) innan jag kände mig stressad över huvudtaget. Jag var bara lugn och grundad i mig själv och mådde så bra som jag inte gjort på många år.

Jag är medveten om att det här är lite av ett lyxproblem. Och som en kompis sa: ”Om det nu skulle vara ett beslut grundat på felaktiga premisser är resultatet inte så illa ändå. Det kunde vara mycket värre!”. Och ja, när jag ser min drömstrand och tänker mig dit håller jag med. Det hade kunnat vara så oändligt mycket värre…

Semester-feeling

Har nu haft min första veckas semester och det var härligt! Se här vilken underbar utsikt vi hade från balkongen:Middag på MallorcaJag ÄLSKAR att resa. Även igår, när jag skulle hem, njöt jag av att vara på flygplatsen, med alla människor. Kanske var det för att jag reste ensam. Jag är ju mest van vid det och det är en skön känsla att vara ”ensam” bland tusentals andra människor. Det ger mig en känsla av att jag kan rå om och ta ha hand om mig själv. Är nöjd med mig själv att jag tycker det är så enkelt att resa ensam. Inget gör mig direkt stressad eller nervös (okej då, lite nervös blev jag när vi blev 40 minuter försenade från Palma och skulle med ett anslutande flyg i Milano – men det löste sig, som det ju alltid gör på ett eller annat sätt).

Fast att resa ensam är kanske min melodi. Vad säger det om mig? Jag som enligt terapeuten kanske ibland undviker sällskap för att slippa ”förhålla mig”… Fast under semestern fick jag ju ”förhålla mig” hela tiden, eftersom jag bodde tillsammans med en vän.

Vi har aldrig rest ihop och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag är inte så himla käck och munter hela tiden som jag vill tro. När jag tillbringade större delen av min vakna tid med henne insåg jag att jag kunde vara både butter, barnsligt surig, ville ha saker på MITT sätt och längtade efter egen-tid. Det sista tror jag att hon också gjorde, och vi såg till att inte göra allt ihop. Men det där andra då – jag som tycker att jag är rätt ”happy-go-lucky”. Tydligen inte!

Kan jag skylla på PMS? I så fall gör jag det och då behöver jag inte fundera mer.  Es TrencFast det är kanske inte riktigt så enkelt. Jag är nog helt enkelt inte så van vid att bo ihop med någon. Vi är dessutom rätt olika, och då framkom att jag inte är särskilt tolerant eller tålmodig. Herregud vilken resa, och då menar jag insiktsmässigt.

Fast det handlar mer om känslor jag fick, vi funkade bra ihop och jag tror inte hon skulle säga att jag var just butter och otålig. Men ändå. Tänk att jag kan vara en sån person. Ska nån kunna älska mig ändå är det tänkt? PMS och hunger gör mig till en hemsk människa. Jag önskade mig väl en man som accepterade det när jag skrev om detta här. Hoppas det! För några år sen hade jag kämpat med att bli annorlunda. Nu försöker jag faktiskt acceptera att jag är så här. Ibland. För mesta delen av tiden var jag ju glad och rolig – förstås!

Mer om det jag läste och det vi pratade om i senare inlägg. Nu är det god natt inför en arbetsdag imorgon. God natt!

Att våga det man inte vågar och lite blåbärspaj

Packar inför resa till Spanien. Semestern börjar snart, vilket kommer innebär färre blogginlägg är jag rädd. Men ambitionen är att försöka blogga då och då ändå.

Min chef frågade när jag berättade att jag skulle åka dit – åker du ensam? Först tyckte jag det var en konstig fråga. Varför skulle jag åka dit ensam? Men sen insåg jag: jag har ju rest ensam 4 av de 5 senaste resorna jag gjort, så det var inte alls en konstig fråga.

Att resa ensam är något jag uppskattar. Det började med Indien, vilket innebar omedelbar kärlek – både i resandet och i landet. Kanske också i känslan av att jag faktiskt klarar mig själv. Det tog verkligen emot att resa ensam den första gången. Mitt resesällskap ställde in pga rädsla för terrorattacker, direkt efter bombningarna i Mumbai (och nu har det hänt igen. Hemskt!!) Jag gick från att säga ”det är helt omöjligt”, och var helt beredd att förlora alla biljettpengar, till att nån vecka innan avresa inse att jag måste övervinna min rädsla.

När jag sedan landade i Indien efter nästan 35 timmars resa kunde jag inte förstå vem den där Sandra var, som hade varit så rädd. Förstod inte vad jag varit rädd för. Det var som om jag ömsat skinn, och kom ut ur det gamla med en större tro på mig själv.

Nu stöter jag ibland på liknande hinder men jag försöker ändå att ”aldrig säga aldrig”. För även om resandet inte längre skrämmer mig finns det ju annat som gör det. Med risk för att vara tjatig: relationer till exempel…

Det är häftigt att våga!! Kan verkligen rekommendera det. Jag, och många med mig, behöver ta sig ur sin ”comfort-zone”. Det gör nästan aldrig ont, men kan ge ett beroende. Som mina resor till Indien…

Typ blåbärspaj med lite grädde!

Att packa är trist och jag är otroligt ineffektiv. Det finns så mycket annat jag gör istället. Som att blogga. Eller som att till varje pris hitta något att laga så jag får äta upp den sista grädden i kylskåpet… Är galet förtjust i grädde! Gjorde därför en ”nästan-blåbärs-paj”. Recept:  i min mixer malde jag cirka 10 hasselnötter tillsammans med 2 dadlar. La ner frysta blåbär i en liten efterrättsform, la nötblandningen över och toppade med några tunna skivor smör. In i ugnen i 125 grader i cirka en halvtimme. MUMS!