…sällan som man tänkt sig

Så hade jag nu laddat i flera månader, planerat, lagt timmar på att boka boende, ännu fler på att fixa med allt runtomkring. Jobbat intensivt in i det sista – för att kunna ta semester och åka iväg på en lång resa. Njöt av resan till Arlanda, om än med andan i halsen och en oro över om jag verkligen kommit ihåg allt jag skulle ha gjort innan resan (det hade jag inte). Väl där hade jag ingen direkt resfeber utan var glad över att äntligen få komma iväg.

Trodde jag. Gaterna byttes. Rödmarkerades. Högtalarna pratade om strömavbrott, men alla lampor lyste. Inkallade till gaten. Information om att planet till London är inställt. Landningsbanorna var strömlösa, inga plan fick lyfta eller landa. Planet vidare från London skulle jag så klart missa. Ringer flygbolaget, som har stängt för helgen! Springer tillsammans med alla andra till Sas-disken. De kan inte boka nya biljetter och hänvisar till resebyrån.

Mitt i allt detta, när jag känner både oro, stress och en stor besvikelse slår det mig att det kommer ju inte att sluta så här. På något sätt kommer det här är att ordna sig. Jag kommer inte iväg när det var tänkt, men jag kommer komma iväg. När jag ändrat på tankarna flöt sedan allt på.

En kille uppmärksammade att vi satt i samma båt, han hade bokat via samma firma. Vi ringde det andra flygbolaget, som bokade om våra biljetter snabbt och smidigt. Kvinnan i Sas-disken förvandlades från avvisande till ett under av service. Min nyfunne vän och jag lyckades lokalisera vårt bagage och jag fick skjuts av honom hela vägen hem i ösregnet.

Min vän på Sri Lanka, som jag skulle ha bott hos inatt, skrattade när han hörde historien. Han vet hur mycket jag har planerat. Han sa som han har sagt förut, att det går inte att planera, det blir ändå inte som man har tänkt sig! Så klokt och så klart.

Ett par semesterdagar förlorade men jag vinner en helt oplanerad och lugn dag som spenderas med frukost hos vänner och sen julpyssel med syskonbarnen, som jag inte kommer träffa på länge sen. Får dessutom resesällskap hela vägen och det känns också som en bonus.

Så inget ont som inte har något gott med sig och det går verkligen inte att planera allt… det blir ändå sällan som man tänkt sig!

Annonser

Better safe than sorry – om att försöka ha kontroll

En kollega skojade med mig idag, om något som jag själv berättat för honom. Tittade helt blankt på honom och förstod inte vad han pratade om. Senare hade jag och en kollega ett spontant ”music-quiz” när jag åt middag och han övade på sin gitarr (jobbade sent båda två, fast jag var nog den som jobbade ;-)). Jag är rätt duktig på musik. Brukar vara. Det blev fel på allt. Band, låt, land.

Ingen koll med andra ord. Påtagligt stresspåverkat minne. Lite läskigt faktiskt. Och jag är en som gillar att ha koll, och kontroll. Kanske – antagligen – lite för mycket. Det tar hemskt mycket energi att försöka ha kontroll när hjärnan inte hänger med. Och stressen sätter sig även på beteendet – och på kontrollbehovet.

Som när jag nu shoppat inför min resa (inget köpstopp på Malariatabletter, solskydd och så vidare), köpte först mjölksyretabletter som jag ätit förut. Bra för magen när man åker utomlands. Men så rekommenderade de på Apoteket den andra sorten. Den som har 5 miljarder mjölksyrebakterier (och inte bara 1). Så jag köpte den också. För den andra hade jag redan köpt. Så har jag köpt både de billigare och de dyra öronpropparna. För mamma sa att de senare var så himla bra. Bäst att gardera sig, så jag inte får ont i magen / inte kan sova för att jag nöjt mig med den billiga modellen…

Suck.

Min förhoppning är att jag under och efter min stundande semester ska kunna släppa lite på kontrollen och ”bara vara” lite mer. Jag har en bit dit. För även om jag nu vet exakt var jag ska bo under hela min resa så vet jag ju inte hur det ÄR på de ställen jag ska bo på. Fast jag läser allt jag kan hitta om alla guesthouse så kanske det ändå är si eller så. Eller så blir det helt, helt underbart… det går inte att kontrollera!

Här ska jag bo i slutet av december...

Tvåsam eller ensam? Serie-monogam eller långtids-singel?

Tänk att det heter ”tvåsamhet” och lever man inte i tvåsamhet, lever man då i ensamhet? Näe, så tycker inte jag det känns som. Men jag tror att vissa känner så. Tvåsam eller ensam. Vad ska man säga? ”Jag lever ensam”, låter som något man valt, och att säga att man är ”singel” låter som om man är ute och dejtar mest hela tiden. Vad ska man säga då, om man är lite mitt i?

Jag har förresten en teori om dem som lever i tvåsamhet och andra, som jag, som lever ensamma /utan en nära kärleksrelation under långa perioder. Så här:

– De som är ”par-människor” har en lång relation eller flera långa som följer på varandra. Serie-monogama människor. Sen finns det såna som jag (och jag vet att det finns många med mig), som lever utan relation oftare än i en relation. Och de relationer som blir är oftast inte särskilt långa och hinner heller inte bli så djupa.

Jag tror att den som är mest van vid att vara och leva ensam har svårare att gå in i en relation än den som är ”serie-monogam”. Den senare känner sig sannolikt mer ensam och avvikande när han / hon plötsligt blir singel / ensam, för då är det något nytt och lite obekvämt. För mig är det mitt ”vanliga” tillstånd som faktiskt till och med kan kännas tryggt att falla tillbaka på. Inte nödvändigtvis det jag VILL falla tillbaka på, men jag vet ju vad jag har då. Slipper anpassa mig och utsättas för risken att bli lämnad. Phu vad skönt det kan vara att lämna en dejt och gå hem till min ensamma trygghet. Visst är det hemskt?

Jag har gått ensam på säkert 20 bröllop. Jag känner många som ALDRIG gått ensam på ett bröllop. Och då menar jag med eller utan partner, för jag har ju inte varit ”ensam”.

Jag måste alltså bli mer som ”par-människorna”. Hur då? Nu önskar jag att jag hade receptet på detta, som jag kunde dela med mig av. Men som singel jag är famlar jag fortfarande lite i mörkret. Men, jag tror faktiskt jag är något på spåret här. Mitt ex t.ex. När jag gjorde slut tog det mindre än 2 månader innan han hade en ny tjej. Han var jättekär i mig sa han, men vips hade han en ny relation. Och jag – 6 månader senare – är fortfarande singel.

Jag fortsätter att söka efter ”nyckeln”. Eller söka och söka, jag funderar lite på det och sen släpper jag det. Livet pågår ju trots allt där ute och imorgon bär det av söderut (Skåne) för lite mer semester. Då ska jag njuta av mina vänners sällskap och inte grubbla så mycket. Skriver igen så snart jag får tid!

Semester-feeling

Har nu haft min första veckas semester och det var härligt! Se här vilken underbar utsikt vi hade från balkongen:Middag på MallorcaJag ÄLSKAR att resa. Även igår, när jag skulle hem, njöt jag av att vara på flygplatsen, med alla människor. Kanske var det för att jag reste ensam. Jag är ju mest van vid det och det är en skön känsla att vara ”ensam” bland tusentals andra människor. Det ger mig en känsla av att jag kan rå om och ta ha hand om mig själv. Är nöjd med mig själv att jag tycker det är så enkelt att resa ensam. Inget gör mig direkt stressad eller nervös (okej då, lite nervös blev jag när vi blev 40 minuter försenade från Palma och skulle med ett anslutande flyg i Milano – men det löste sig, som det ju alltid gör på ett eller annat sätt).

Fast att resa ensam är kanske min melodi. Vad säger det om mig? Jag som enligt terapeuten kanske ibland undviker sällskap för att slippa ”förhålla mig”… Fast under semestern fick jag ju ”förhålla mig” hela tiden, eftersom jag bodde tillsammans med en vän.

Vi har aldrig rest ihop och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag är inte så himla käck och munter hela tiden som jag vill tro. När jag tillbringade större delen av min vakna tid med henne insåg jag att jag kunde vara både butter, barnsligt surig, ville ha saker på MITT sätt och längtade efter egen-tid. Det sista tror jag att hon också gjorde, och vi såg till att inte göra allt ihop. Men det där andra då – jag som tycker att jag är rätt ”happy-go-lucky”. Tydligen inte!

Kan jag skylla på PMS? I så fall gör jag det och då behöver jag inte fundera mer.  Es TrencFast det är kanske inte riktigt så enkelt. Jag är nog helt enkelt inte så van vid att bo ihop med någon. Vi är dessutom rätt olika, och då framkom att jag inte är särskilt tolerant eller tålmodig. Herregud vilken resa, och då menar jag insiktsmässigt.

Fast det handlar mer om känslor jag fick, vi funkade bra ihop och jag tror inte hon skulle säga att jag var just butter och otålig. Men ändå. Tänk att jag kan vara en sån person. Ska nån kunna älska mig ändå är det tänkt? PMS och hunger gör mig till en hemsk människa. Jag önskade mig väl en man som accepterade det när jag skrev om detta här. Hoppas det! För några år sen hade jag kämpat med att bli annorlunda. Nu försöker jag faktiskt acceptera att jag är så här. Ibland. För mesta delen av tiden var jag ju glad och rolig – förstås!

Mer om det jag läste och det vi pratade om i senare inlägg. Nu är det god natt inför en arbetsdag imorgon. God natt!

Semestertankar

Så börjar jag min första semestervecka då, ska bli skönt att komma iväg för jag känner mig rätt trött men jag längtar sällan iväg. På sommaren är det skönt att jobba och jag har haft förmånen att jobba med 4 mycket trevliga kollegor de sista veckorna. Det är underbart att vara så få på jobbet!

De senaste åren har jag haft lite ambitioner för semestern, så även detta år. I år ser ambitionerna ut så här:

sommar– varva ner riktigt ordentligt, – läsa bra deckare och andra lättlästa böcker som jag köpt på mig under våren (cirka 10 stycken…) – läsa lite böcker om personlig utveckling, som jag redan börjat på men lagt åt sidan till förmån för just deckare och andra lättlästa böcker 😉 – träna, både styrketräna (i Spanien) och springa (i Sverige),  – inte ha några måsten (att träna är inget måste, men jag gillar det), – att verkligen lyssna på mig själv och göra det jag vill och se till att verkligen njuta.  Och sen komma tillbaka till vardagen utvilad, pigg och kanske lite, lite klokare.

Vad har du för tankar kring semestern?

Glad semester!

Att våga det man inte vågar och lite blåbärspaj

Packar inför resa till Spanien. Semestern börjar snart, vilket kommer innebär färre blogginlägg är jag rädd. Men ambitionen är att försöka blogga då och då ändå.

Min chef frågade när jag berättade att jag skulle åka dit – åker du ensam? Först tyckte jag det var en konstig fråga. Varför skulle jag åka dit ensam? Men sen insåg jag: jag har ju rest ensam 4 av de 5 senaste resorna jag gjort, så det var inte alls en konstig fråga.

Att resa ensam är något jag uppskattar. Det började med Indien, vilket innebar omedelbar kärlek – både i resandet och i landet. Kanske också i känslan av att jag faktiskt klarar mig själv. Det tog verkligen emot att resa ensam den första gången. Mitt resesällskap ställde in pga rädsla för terrorattacker, direkt efter bombningarna i Mumbai (och nu har det hänt igen. Hemskt!!) Jag gick från att säga ”det är helt omöjligt”, och var helt beredd att förlora alla biljettpengar, till att nån vecka innan avresa inse att jag måste övervinna min rädsla.

När jag sedan landade i Indien efter nästan 35 timmars resa kunde jag inte förstå vem den där Sandra var, som hade varit så rädd. Förstod inte vad jag varit rädd för. Det var som om jag ömsat skinn, och kom ut ur det gamla med en större tro på mig själv.

Nu stöter jag ibland på liknande hinder men jag försöker ändå att ”aldrig säga aldrig”. För även om resandet inte längre skrämmer mig finns det ju annat som gör det. Med risk för att vara tjatig: relationer till exempel…

Det är häftigt att våga!! Kan verkligen rekommendera det. Jag, och många med mig, behöver ta sig ur sin ”comfort-zone”. Det gör nästan aldrig ont, men kan ge ett beroende. Som mina resor till Indien…

Typ blåbärspaj med lite grädde!

Att packa är trist och jag är otroligt ineffektiv. Det finns så mycket annat jag gör istället. Som att blogga. Eller som att till varje pris hitta något att laga så jag får äta upp den sista grädden i kylskåpet… Är galet förtjust i grädde! Gjorde därför en ”nästan-blåbärs-paj”. Recept:  i min mixer malde jag cirka 10 hasselnötter tillsammans med 2 dadlar. La ner frysta blåbär i en liten efterrättsform, la nötblandningen över och toppade med några tunna skivor smör. In i ugnen i 125 grader i cirka en halvtimme. MUMS!

Värmepåverkade tankar och tips

Det är varmt nu. Ute och inne. I Sverige får man (som sagt) inte klaga på vädret, men jag kan konstatera att jag svettas hela tiden och har svårt att koncentrera mig på jobbet. Hade jag varit ledig och varit vid vatten hade jag absolut inte sagt något men jag tror tyvärr inte man kan hoppa plurret direkt från Strandvägen eller från Djurgårdsbron. Men det tål att tänkas på!

Imorgon är det fredag och en vecka kvar till min första semestervecka som går till… Värmen! Hå, hå, jag ska för första gången åka till ett svenskt chartermål på sommaren (Marbella 1993 räknas inte för det var nästan inga svenskar där, så det så!). Intressant. Målet är inte grisfest och sena nätter utan (faktisk) träning, havsutsikt och trevligt sällskap varvat med spanska viner och goda böcker. Det blir nog bra det.

Värmen tål man bättre om man inte behöver tänka. Inte prestera. Som t.ex. i Indiens 35-gradiga värme med ca 90 % luftfuktighet. Det gick faktiskt bra, men jag hade ju aldrig kunnat lösa några svårare problem eller jobba i den värmen!

På jobbet har vi över 25 grader och jag fick tips från kollegor om hur jag skulle tackla värmen. ”Håll huvudet kallt” är mer än något man säger tydligen. Håller man det kallt (t.ex. med kalla handdukar) tänker man tydligen bättre. Men handdukar på huvudet när man jobbar… jag är skeptisk. Att sova med en blöt handduk över sig var ett annat tips för sommarnätterna, lixom det jag hört tidigare – att sova med blöta strumpor eller duscha sig med blomspruta.

Att sätta fötterna i ett iskallt fotbad var det som kändes mest åt det möjliga hållet, så jag gick och ställde mig i duschen i brist på annat. Och duschade fötterna med iskallt (nåja) vatten. Skönt! Och nog kände jag mig liiite piggare efteråt. Man kan inte annat än att älska placebo 🙂 (eller var det verkligen vattnet som gjorde skillnad?!).

Trots värmen skulle jag vilja ha någon att mysa med. För även om det är varmt behöver man närhet. Det är det jag saknar, (eller Längtar efter som jag ska tänka istället, som jag skrivit här om tidigare) mest just nu som singel, är att ha nån att krama (och då menar jag faktiskt kramar, det är inte en omskrivning. Det utesluter givetvis inte att jag saknar annat också.). Helst någon som jag vill krama på i framtiden också. Lite Kärlek lixom. Det hade varit bra. Då hade jag kanske inte känt behov av att skriva långa inlägg om… värme.

Varma kramar och god natt!