Jag och Cameron Diaz…

Jag har insett att jag har en hel del gemensamt med Cameron Diaz. Eller i vart fall två saker: vi fyller båda 40 (eller hon har nog redan fyllt) och så är vi singlar. Vi är långa båda två, fast jag är lite längre. Och hon är snyggare, jag tycker hon är otroligt vacker!

Men hur som helst, det kändes ändå skönt att läsa en artikel om henne och inse att jag inte är ensam om de här faktumen: 40 och singel. För objektivt är det ju knappast en lyckad kombination. Man tycker lite synd om dem som är så gamla ”ungmör”, fast man kanske inte vill erkänna det. Det är okej att tycka lite synd om, men 40 och singel är tack och lov inte hela min identitet!

Inför min stundande 40-årsdag funderar jag lite. När kommer krisen? Har den redan varit? Nu ska jag ju inte prata om trollen men när jag känner efter känner jag att jag faktiskt mår riktigt bra. Trots likheterna med Cameron! Krisat har jag gjort nog i mina dagar, jag tar en paus från det nu och ser framåt med tillförsikt och tillit. Så känns det faktiskt och det är jag glad för.

Så hur lever jag mitt 40:e år egentligen? De män jag träffat de sista åren har varit under 30, även om det inte lett till en varaktig relation är jag tydligen ingen tant än. Det var bara ett år sen jag fick visa leg på systemet, och då gjorde jag det minst varannan gång jag var där. Jag är mer vältränad nu än på många år och jag sprang idag 40 minuter obehindrat – trots att det var min första löprunda på över ett halvår.

Jag är mer stabil, har mer självkänsla och oändligt mycket mer självinsikt än när jag fyllde 30. Jag har gjort en otrolig resa sedan dess som jag inte skulle vilja vara utan. Jo, vissa bitar hade jag velat skippa, men eftersom den har tagit mig dit jag är idag känner jag ändå mest tacksamhet.

Ålder är trots allt bara en siffra, försöker jag tänkta. Men den som säger att jag snart är närmre 50 än 30 kommer inte att få ett leende, den personen får hålla sig undan!

Barn eller inte barn, det är frågan för dagen…

Så känner jag mig ifrågasatt. Och det är inte första gången. Det handlar om barn eller inte barn. Frågan om vad man som snart 40-årig singelkvinna ska göra åt saken. För något ska man ju göra, det verkar ju klart. ”Fatta ett beslut.” Eller ”Just do it”.

Jag trodde nog att beslutet att skaffa barn utan en man inblandad (d.v.s. via insemination) var mer kontroversiellt än motsatsen, men det kanske börjar svänga. Plötsligt känns det som att med alla möjlighet som finns för singlar, med gruppen Femmis och allt från oskyddade krogragg, insemination i Danmark, IVF i Danmark eller Finland, äggdonation eller embryodonation i Lettland – så är det jag som inte väljer att göra något av detta som blir ifrågasatt. Frågan är – ”Varför skaffar du inte barn själv du som ju är singel och snart för gammal?”

Nej, frågan ställs inte riktigt så rakt, men det är ungefär så jag upplever den i diskussioner med många kvinnor som har (friska) barn (med en man de älskar eller i vart fall har älskat).

Vet inte vad som känns jobbigast. Att frågan (eller diskussionen som kommer in på detta) ställs utan särskilt mycket lyhördhet (eftersom jag faktiskt har tänkt rätt mycket på detta), eller om det är de känslor av osäkerhet det väcker. Gör jag rätt i att inte göra något? Låter jag min rädsla styra? Ska jag sluta tänka och bara försöka – ”man ångrar ju aldrig ett barn” som så många säger.

För mig som alltid har trott att barn ska finnas i mitt liv men som aldrig har haft en stark barnlängtan är de här frågorna väldigt svåra och långt ifrån självklara. Tankar och känslor går fram och tillbaka. Mest är jag säker på att ”det som ska ske kommer att ske” och att det inte ska forceras fram. Kan till och med (håll i er nu!) tänka mig ett liv utan barn, om det nu skulle bli så. Men det är inget VAL jag gör. Jag väljer inte bort barn. Men hittills har jag valt att inte bli ensamstående mamma. Rätt eller fel, jag vet ju inte…

Dejtingtips på krogen

Igår var det aw-premiär efter en lång tids hemmasittande. Jag var först tveksam men så insåg jag att jag kan gå ut, och sen gå hem när jag vill! Ibland får jag påminna mig själv om att livet inte är ”antingen – eller” utan att jag alltid har val.

Så det blev en väldigt trevlig kväll med champagne och mycket trevligt sällskap i form av en vän och 2 av hans kompisar. En av dem var väldigt språksam och frågade mig rakt ut varför jag var singel. Sen frågade han hur en man ska vara. Jag började lite vagt med att han ska vara rolig, attraktiv och kanske inte så dum men killen, vi kan kalla honom C, avbröt och sa att det där duger ju inte.”Vill du att han ska vara driven, aktiv, akademiker, vilka åsikter ska han ha osv”. Han tyckte att jag skulle formulera en lista över viktiga egenskaper och inte vika från dem.

Samtidigt fick jag inte vara för selektiv. Till att börja med. C menade att man gott kan ”spamma” killar om man nätdejtar. ”Skicka samma sak till massor av killar, och sålla sen”: Aha. Jag gör ju tvärt om nu, och skriver bara till de högintressanta, som sällan svarar för de är högintressanta även för yngre och snyggare tjejer verkar det som.

Så, om jag får tro C, som träffat sin fru på nätet och verkade lycklig med henne, så ska nätdejting gå till så här:

– Kontakta så många som möjligt.
– Bestäm dig för vilka egenskaper som är viktiga.
– Ta reda på så mycket som möjligt om de olika kandidaterna.
– Sålla utifrån valda kriterier och sen Vips så har du träffat nån. Då ska man också lägga ifrån sig alla känslomässiga spärrar som man kan ha (jasså) och bara köra på. Tro på att man är fantastisk och ”inte vill man väl ändå ha nån som inte också kan älska ens sämre sidor?” som C sa.

Jag kan konstatera tre saker: ibland är det befriande med det manliga synsättet, för det andra så konstaterar jag att dejting blir som ett jobb om jag ska göra som C föreslår och för det tredje så får jag fundera på om det här tillvägagångssättet krockar med det jag också vill tro på: ”när man minst anar det…”.

Dejting med mera

Alltså. Detta med dejting är ju inte så enkelt. Fast det kanske kan vara det, om man vet vad man vill ha.

Träffade en tjej i veckan som var gravid och som skulle ha barn i mitten av juni. Hon var gift och bodde i hus med sin sambo, som hon träffat exakt ett år innan barnet förväntas komma. Det var snabbt marscherat, och de var lyckliga med det! Hon hade dejtat 16 killar via nätet innan hon träffade ”rätt”, och det kändes bra från början. Hon hade varit mycket tydlig med vad hon ville och ödslade inte tid på män som inte visste vad de ville med framtiden. Hon ville ha familj – och får det snart. Vilken inspirerande solskenshistoria för en singel som jag!

Jag har just kommit i kontakt med inte färre än tre attraktiva och smarta killar, som alla är nyseparerade med barn. Och därför inte riktigt vet ”vad de vill”. En av dem är helt ärlig i sin profil ”jag vill mest träffa nya människor” medan en av dem uttryckte att han ville träffa någon för resten av sitt liv, men han kom efter ett par dejter fram till att han nog ändå inte är riktigt redo för det… ”men en fysisk relation hade ju varit trevligt”. Suck. Inte intressant. Dessa tre är inga jag ska lägga tid på.

Så det handlar inte bara om att träffa på någon som man kan bli attraherad av, har roligt med och har något gemensamt med. Han ska vara i samma fas i livet också… många parametrar som ska stämma alltså.

Men jag fortsätter sökandet, dejtandet och behåller min hoppfulla känsla om att ”allt kommer att ordna sig”.

Jag hörde en kul sak här om dagen. Om man får mycket uppmärksamhet från äldre män betyder det att man fortfarande ser ung och fräsch ut. Om männen däremot är yngre, betyder det att de vill träffa en ”äldre kvinna”, och att man då klassas som en sån. När jag tittar tillbaka så kan jag dra en suck av lättnad, jag tillhör fortfarande de där som ser unga och fräscha ut i så fall. Plus att jag fortfarande får visa leg på systemet. Det finns hopp…

 

Masdjävlar, ensamhet och tårar

Var hemma hos en god vän igår och tittade lite på film. Efter att ha sett en riktigt dålig film (2 dagar i Paris) satte han på Masdjävlar. Den är så himla bra tycker jag, och jag vet att jag också tycker att den är väldigt sorglig. Gråt-sorglig.

Mycket riktigt, efter mindre än en kvart hade jag fått tårar i ögonen och en klump i halsen. Riktigt så ledsam var inte filmen och jag undrar då om jag blev ledsen för att jag visste att filmen sen kommer att bli mer och mer sorglig, eller för att jag identifierade mig så starkt med huvudrollsinnehavaren.

Tjejen i huvudrollen är singel och bor i Stockholm. Det blir en riktig krock när hon kommer hem till Dalarna, med systrarna som båda har flera barn och som lever helt andra liv. Hon framställs som mycket ensam och jag orkade faktiskt inte se klart hela filmen. Ville inte sitta där och storgråta bredvid min vän.

Filmen väckte verkligen starka känslor och det är intressant när sånt händer. Det är bra att känna efter, – vad innebär det här egentligen? Alltid kan man lära sig något om sig själv när man reagerar starkt på något som inte är uppenbart. Jag tycker också det på ett sätt är rätt skönt med filmer som får mig att gråta, det finns ibland ett uppdämt behov och det är skönt att få det ur sig! Ska kanske ta och hyra filmen nån kväll framöver och se vad som dyker upp…

Baby boom och tankar kring barn

Just nu har jag 6 kompisar som är gravida i olika stadier. De flesta graviditeter är enormt efterlängtade, några är nog mer förväntade, några har kommit till via IVF, någon är oväntad och vänder upp och ner på den blivande mammans värld. En nyfödd bebis i min närhet har 2 mammor. Så finns det kompisar som vill ha men som ännu inte fått barn. Några har inte träffat rätt man och andra har svårt att få till det. Har hört tankar både kring embryodonation, adoption och surrogatmamma. Det är inte lätt att som singel inte tänka på barns varande eller icke varandra i en sådan miljö.

Som världen ser ut nu finns det många möjligheter och alternativ för de som vill ha barn. Även för lesbiska och singlar. Jag har tidigare skrivit om äggfrysning, som är ytterligare ett alternativ för (framför allt) singelkvinnor under 40. Alla dessa möjligheter kan också vara stressande, känner jag. Om möjligheterna finns – måste man då ta tillvara på dem? Ska man testa allt? Eller ska man låta livet ha sin gilla gång, luta sig tillbaka och tänka att ”det blir som det blir”. Oavsett vad man gör, så blir det ju som det blir. För att även om möjligheterna är många betyder det inte att det finns någon garanti.

Det är svåra tankar. Vad vill JAG? Vad är viktigt i mitt liv? De som har barn har bara ett råd att ge, de kan inte tänka sig ett liv utan barn. Sällan får jag riktigt nyanserade åsikter eller råd, men det är nog så det är. Önskar jag slapp fundera på det men att ha börjat göra det gör det svårt att ta ett steg tillbaka. Träffar jag en underbar man blir tankarna så klart annorlunda. Frågan är bara när han tänkt dyka upp!

Hittade en blogg om en kvinna som vill ha barn och hon skrev ett otroligt bra inlägg om ”Elefanten i vardagsrummet”. Inlägget handlar för hennes del om hur hon önskar att andra ska hantera det faktum att hon är ofrivilligt barnlös. Hennes resonemang och tankar kan appliceras på alla sorters svåra situationer, som när någons nära anhörig gått bort och när någon bär på en stor sorg. Rekommenderar verkligen alla att läsa den!

Det får vara allt för ikväll. Det finns tid för tankar och nu är de tid för mat. Minst lika viktigt. Ha en fin helg!

Rädda singlar – eller nöjda singlar?

Var på en afterwork för singlar igår, som en vän anordnat.Det var ett stort överskott på kvinnor, vad beror det på? Eller snarare, bristen på män?

Jag började prata med 2 killar och kom in på frågan varför det fanns så få män där. De var överens. De tyckte det kändes lite obekvämt att gå till ett ställe dit bara singlar gick. Sen var den ene väldigt rädd för ”svenssonlivet” och sa sig ha varit det sen han var mycket ung. Han verkade rädd för allt han skulle behöva försaka om han skaffade barn och såg med skräck på alla som var inne i ”ekorrhjulet” med den stressiga vardag som många barnfamiljer har. Han trodde han skulle få leva ensam på grund av detta.

Den andra mannen sa något som jag tror är lite av ett Stockholms-syndrom: ”man har det alldeles för bra som singel”. Just så tror jag att många känner, kanske framförallt män. Mina väninnor som går ut på krogen en del beskriver att de träffar trevliga och normala singlar där men att de inte alls verkar vara intresserade av en relation. De vill leva det där lite flyktiga livet med tillfälliga relationer utan att behöva binda sig.

Tror dessa män att de genom att ”bli ihop” med en tjej kommer att förlora all frihet de har och att det därför inte är värt det? Vet de vad de har och inte vad de får? Var är det som skon klämmer egentligen?

Det verkar vara ett faktum att många tänker i de här banorna. Jag tror också att det är ett storstadsfenomen. Man kan vara singel i Stockholm, aldrig behöva vara ensam och ha ett stort utbud av aktiviteter som vänder sig direkt till singlar. För att singlar ska ha något att göra – men inte direkt för att de ska bli något annat än singlar…

Blir så trött på den här attityden, kanske har jag omedvetet anammat något av den själv? Ibland vill jag flytta till en mindre stad, där människor inte är lika utbytbara och där relationen hellre än singellivet prioriteras. Är jag naiv kanske? Ibland blir jag bara så desillusionerad när jag träffar ”riktigt bra män”, som är långt ifrån unga, och som inte riktigt ”vet” om de vill träffa någon. Kom igen! Läs ”Hemligheten”! Släpp dörrkarmen och kom ut och lek! (Det där med dörrkarmen gäller nog mig själv också, men det är lättare att tala om för andra vad de ska göra…)

Vem är ”den rätte”?

Jag har skrivit om detta tidigare, om svårigheten att veta vad man vill ha i en relation och hur fel det ibland blir när man sätter upp för många ”kriterier” för hur ens framtida partner ska vara. Därför är det så glädjande att träffa vänner som har träffat ”RÄTT” – i en man de aldrig trodde var ”deras typ”.Har i veckan träffat tre av mina vänner som ganska nyligen har träffat sina män. De har alla varit singlar ett tag innan de hittade rätt. Det de har gemensamt är att de har fallit för och är underbart lyckliga med män som inte vid första anblicken alls var ”deras typ”. Såna män som de tidigare har vänt ryggen till för att de inte uppfyllt alla ”krav”.

Nu är den sportiga akademikern hopplöst förälskad i sin osportiga icke-akademiker, och allt känns rätt på alla sätt. Hon inser att hon förut kämpat i relationer för att det skulle kännas rätt och upplever nu ”flytet” som finns när allt känns bra. Hon strålar!

Den tuffa och bestämda karriärkompisen, även hon en sportig typ som varit övertygad om att hennes blivande partner skulle vara lik henne. Nu är hon snart sambo med en ganska osportig, prestigelös, rolig, lugn och trygg man. Precis vad hon behöver. Kanske inte vad hon trodde hon ”ville ha” – men det hon behöver. Därför har de det så bra!

Den tredje tjejen, som ofta har fallit för långa och väldigt snygga män, ska snart gifta sig med en man som är både kortare och mer petite än hon. Storleken spelar ingen roll, han är Bra för henne och hon är lycklig.Vad det handlar om, tror jag, är att för oss som fortfarande är singlar inse att den som är ”rätt” för oss kanske inte är den vi tror. Det är viktigt att lyssna inåt och försöka komma fram till vad vi behöver. Inte vad vi nödvändigtvis tror oss vilja ha. Kärleken ska förhoppningsvis drabba oss alla, men den kommer kanske inte i den förpackning vi förväntar oss!

Terapi-tankar som singel

Jag går i terapi. Det är inte så avancerat eller så speciellt. De flesta jag känner går eller har gått. Ibland får jag frågan ”när är du klar då?” Inte vet jag. Jag tror aldrig man blir ”klar”, däremot känner man en dag att nu är jag redo att avsluta det här. För klar är man nog först när man lämnar jordelivet. För min tro och förhoppning är att man utvecklas hela tiden i livet och när man behöver lite hjälp på traven – då går man i terapi.

Idag sa jag till min terapeut att jag är trött på att vara singel. Min terapeut är, som jag skrivit om tidigare, väldigt teoretisk och kan ibland veckla in sig i långa, väldigt abstrakta resonemang. Men i slutändan får jag anta att det han säger har något att göra med mig i alla fall. Så när han sa att ”ibland får man rannsaka sig själv och så får man ställa sig frågan ”känner jag mig redo för en relation?”, fick det mig att undra: – Försöker han säga något till mig? Hur 17 vet man om man är redo egentligen?

Sen beklagade jag mig över att jag inte var sådär självsäker, utåtriktad och spontan som när jag var runt 25 och gick ut flera gånger i veckan och alltid kände mig säker på att få blickar och uppskattning. Då jag gick ut och dansade mycket och kände mig helt, helt fantastisk. Var har den tjejen tagit vägen? Min terapeut sa då att ”när man börjar bli äldre och mer mogen börjar man mer och mer inse att man inte behöver andra lika mycket längre, vissa går i terapi bara för att de känner detta och tror att det är något fel på dem”. Tja, försök ni själva – var är kopplingen till mig?! Fast det är kanske lite betryggande att inte vara lika beroende av andras uppskattning längre, det kan jag ju hålla med om.

Slutligen sa han följande klokskaper, när jag sa att jag fortfarande drar mig undan ibland när någon visar intresse, att känslor skapar impulser som skapar handling. Är man inte nöjd med resultatet får man se till att känslorna inte styr och omfokusera. ”Det går aldrig att komma framåt om man inte ändrar sitt beteende”, vilket för övrigt måste vara hans tolkning av Albert Einstein som sa att det bara är idioter som gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett nytt resultat.

Albert var klok han. Och även om jag raljerar över min terapeut så tror jag han vet vad han pratar om. Och jag fattar nog mer än vad jag vill ge sken av. Det är bara det att han aldrig säger samma sak som mediet Betty: att jag snart kommer att träffa en mörk och väldigt framgångsrik man som kommer göra mig mycket lycklig. Det hade varit så mycket enklare då! När HAN visar intresse ska jag stå kvar, både mogen och redo!

Anknytningsteorin och vägen till en varaktig relation

För några år sen kom en bok ut som heter Hemligheten. Jag köpte direkt och läste den med stor nyfikenhet. Den lovade att förklara varför så många är singlar och slog hål på myten att singelskapet är självvalt och gav förklaringar till varför vissa har så svårt att gå in och stanna i en relation. Jag lärde mig massor!

En nyckel i sammanhanget är Anknytningsteorin, som började uppmärksammas för oss icke-psykologer för några år sedan. Det är en psykologisk teori som handlar om föräldrars relation till sina barn och hur denna påverkar barnens förmåga att knyta an och utveckla en trygg anknytning.

Läkartidningen skriver om Anknytningsteorin och på Psykologgiuden ges en enkel sammanfattning om anknytningsteorin, som beskriver vilka olika problem med anknytning man kan ha och hur de visar sig i vuxen ålder. Vår relation till föräldrarna – hur väl de lyckades ge oss som små barn närhet och trygghet – skapar ett anknytningsmönster. Det kan t.ex. handla om föräldrars oförmåga att ge tröst och närhet, och föräldrar som t.o.m. avvisar barnet när det är ledset. Detta gör att barnet blir ”otryggt-undvikande” och utvecklas då i värsta fall till en vuxen som har svårt att visa känslor, alltid förväntar sig att bli avvisad och som därför undviker närhet. Den vuxna reagerar därför på en situation där det känns ”bra”, och det vore naturligt att ta ett steg framåt, med att istället ta ett steg tillbaka och kanske helt dra sig ur den potentiella relationen. Trots att allt han vill – precis som alla människor – är att få närhet och kärlek. Men han har ”lärt” sig att han inte är värd det.

Psykologguiden finns frågor och svar och boktips. För anknytningsteorin handlar ju främst om att lära föräldrar hur de ska bete sig mot sina barn, och i andra hand förklarar den varför singlar (som jag) har svårt med relationer – och vad man kan göra åt det. För det är vad boken ”Hemligheten” syftar till, att förklara anknytningsteorin och sedan ge konkreta råd hur man ska komma runt sin anknytningsteori för att kunna skapa en varaktig relation. För alla vill vi ha en djup och nära relation, om vi bara törs.

Själv har jag trotsat mitt köp-stopp när jag fick veta att författarna släppt en ny bok: Den Mörka Hemligheten som är en fortsättning på den första. Här kan ni läsa författarnas beskrivning av boken. Jag ska läsa, lära mig och praktisera… Recension kommer inom kort!