Det går bra med vem som helst

Just nu känns det så, att det skulle gå bra med vem som helst. Fast jag vet ju att det inte riktigt funkar så. Utan att på något sätt grotta ner mig i det faktum att jag är singel och vännerna runt omkring mig träffat – lyckligtvis – trevliga och bra män som de ynglar av sig med, faktiskt inte, så har jag börjat spana på ett nytt sätt.

Illustration: Nausikaa

Illustration: Nausikaa

Jag blev först uppmärksam på det när jag tyckte att varenda kille som cyklade förbi mig (mot mig) kunde vara en potentiell pojkvän. ”Ja, han såg ju trevlig ut, och han med, och han med…” Har nästan funderat på att sätta ut en kontaktannons till ”du som cyklar den här vägen till jobbet – hör av dig”, så kanske nån av dem kunde höra av sig?

Dels är jag förvånad över att jag så aktivt har börjat titta på män, det var länge sen jag gjorde det. Sen vet jag ju att jag är mycket mer selektiv än så när det väl kommer till kritan. Men drömma kan jag ju få göra. Fast det är lite motsägelsefullt att skriva att det går bra med ”vem som helst” när jag tidigare preciserat vad jag vill ha av en man och en relation här, men det kanske inte finns någon motsättning i det? För vem som helst KAN ju vara den rätte – för mig!

Läste just om en kvinna som fokuserade på att ge sig själv allt det hon ville ha av en man, såg till att bli lycklig med sig själv och sitt singel-liv. Så mötte hon en man som gjort samma sak, han hade dessutom just köpt en större lägenhet för att den kvinna han hoppades träffa snart skulle få plats. Och det fick hon. Underbart tycker jag. Kalla det vad man vill med Attraktionslagen har sina poänger! (som du kan läsa om här eller på en mängd andra ställen)

…och vandringen fortsätter

Det är snart höst och jag noterar att flera, som liksom jag är singlar, tycker att hösten känns lite jobbig. ”Ännu en höst utan pojkvän” (eller motsvarande för mina killkompisar, men jag vet inte, för vi pratar inte lika mycket om sånt), eller ”jaha nu börjar hösten och jobbet igen och ingenting har förändrats”.

snart höst

snart höst

Själv älskar jag hösten och håller som bäst på att höst-fixa hemma men när jag stannar upp hinner känslorna ikapp. Som igår under min konsultation med Janesh Vaidya som jag skrev om igår, när jag insåg att jag visserligen trivs bra med mitt liv men att jag samtidigt har en ledsamhet inom mig. ”Jag trivs bäst ensam” klingar falskt, även om det onekligen vore lättare om jag verkligen kände så.

Jag gläds SÅ åt min vän i söder som träffat en riktigt bra man efter många år som singel, min vän som just blivit gravid med en toppenkille hon träffade rätt nyligen, och min vän som när som helst ska gifta sig på en exotisk ö där hon träffade mannen i sitt liv på semester i början av året. För man kan glädjas åt andra och samtidigt känna en ledsamhet på insidan. En tomhet och en stilla undran: när är det min tur då?

Jag försöker blicka och vandra framåt (och samtidigt vara närvarande i nuet så klart!). Nästa vecka startar min terapi igen och jag ska också, efter rekommendation från Janesh Vaidya, träffa en yogaterapeut på DermaNova. Efter diagnostisering får jag ett eget yogaprogram anpassat för just mig. Det känns jättespännande!! På hösten känner jag mig alltid peppad att börja med något nytt så det här känns bra. Fast jag ska erkänna. Ibland känns det för himla trist att hålla på att förkovra sig och ”växa” och lära känna mig själv, när jag egentligen bara vill träffa nån och växa med honom. Då tänker jag: Tålamod och Tillit. Andas djupt och försöker ha både och.

Och jag vill gärna tro på det Janesh skrev till mig igår: ”I am sure you will awake from your deep sleep and walk towards the dawn.”

Tvåsam eller ensam? Serie-monogam eller långtids-singel?

Tänk att det heter ”tvåsamhet” och lever man inte i tvåsamhet, lever man då i ensamhet? Näe, så tycker inte jag det känns som. Men jag tror att vissa känner så. Tvåsam eller ensam. Vad ska man säga? ”Jag lever ensam”, låter som något man valt, och att säga att man är ”singel” låter som om man är ute och dejtar mest hela tiden. Vad ska man säga då, om man är lite mitt i?

Jag har förresten en teori om dem som lever i tvåsamhet och andra, som jag, som lever ensamma /utan en nära kärleksrelation under långa perioder. Så här:

– De som är ”par-människor” har en lång relation eller flera långa som följer på varandra. Serie-monogama människor. Sen finns det såna som jag (och jag vet att det finns många med mig), som lever utan relation oftare än i en relation. Och de relationer som blir är oftast inte särskilt långa och hinner heller inte bli så djupa.

Jag tror att den som är mest van vid att vara och leva ensam har svårare att gå in i en relation än den som är ”serie-monogam”. Den senare känner sig sannolikt mer ensam och avvikande när han / hon plötsligt blir singel / ensam, för då är det något nytt och lite obekvämt. För mig är det mitt ”vanliga” tillstånd som faktiskt till och med kan kännas tryggt att falla tillbaka på. Inte nödvändigtvis det jag VILL falla tillbaka på, men jag vet ju vad jag har då. Slipper anpassa mig och utsättas för risken att bli lämnad. Phu vad skönt det kan vara att lämna en dejt och gå hem till min ensamma trygghet. Visst är det hemskt?

Jag har gått ensam på säkert 20 bröllop. Jag känner många som ALDRIG gått ensam på ett bröllop. Och då menar jag med eller utan partner, för jag har ju inte varit ”ensam”.

Jag måste alltså bli mer som ”par-människorna”. Hur då? Nu önskar jag att jag hade receptet på detta, som jag kunde dela med mig av. Men som singel jag är famlar jag fortfarande lite i mörkret. Men, jag tror faktiskt jag är något på spåret här. Mitt ex t.ex. När jag gjorde slut tog det mindre än 2 månader innan han hade en ny tjej. Han var jättekär i mig sa han, men vips hade han en ny relation. Och jag – 6 månader senare – är fortfarande singel.

Jag fortsätter att söka efter ”nyckeln”. Eller söka och söka, jag funderar lite på det och sen släpper jag det. Livet pågår ju trots allt där ute och imorgon bär det av söderut (Skåne) för lite mer semester. Då ska jag njuta av mina vänners sällskap och inte grubbla så mycket. Skriver igen så snart jag får tid!

Kanske finns han mitt framför ögonen på mig…

Segling med tjejerna

Efter 5 dagar på sjön var det nu igår kväll dags (läs hög tid) att plocka lite ögonbryn. Men var 17 hade jag lagt min pincett? Letade i den stora necessären som jag haft med på båten, letade i sminkväskan. Funderade. Var kan jag ha lagt den på för bra ställe. Hann fundera på hur länge jag kan gå utan att plocka dem, och hur mycket kostar egentligen en pincett? Så tittade jag upp lite. Men se där, den fanns visst precis där den alltid är. Mitt framför ögonen på mig men på det enda stället där jag inte tittat ordentligt på.

Så kan det väl vara med saker. Eller upplevelser. Eller människor. De finns rakt framför ögonen på en men man ser det inte, för man tror inte att det man söker finns så nära. Självklart är det inte alltid så men det är kanske något att ta med sig – att inte alltid börja leta långt borta.

Låg och läste till en bit efter midnatt igår (mycket sent för att vara jag), för att jag inte kunde släppa boken ”En dag”, som jag lånat av en kompis. Det är många som läser den, den ligger etta på pocket-toppen och är allmänt haussad. Och bra. Enligt mig handlar den om att det man vill ha kan finnas närmre än man tror och att när man söker efter kärlek är timing också väldigt viktigt. Trots att den inte slutade helt ”lyckligt” blev jag glad av den, den kändes  positiv och hoppfull. Det blir som det ska bli även om vägen dit är krokig. Typ.

Så som singel jag är handlar mitt sökande oftast inte om en pincett utan snarare om en man. Inte för att jag söker, men jag vill gärna ha! Var finns han då? Om han finns mitt framför mina ögon kan jag säga att jag faktiskt inte ser honom för tillfället. Så om jag bortser från det alternativet så var har mina vänner hittat sina män? Kollar bland kontakterna i mobilen och börjar på A: nyårsfest, gymmet, puben, nätet, jobbet, nätet, studentkorridoren, nätet, nätet, jobbet, resa, nätet, fest, Cliff Barnes, fest, Café Opera, nätet… och så vidare. Jag måste alltså gå ut mer, alternativt flirta mer aktivt på gymmet om jag inte helt ska förlita mig på nätet.

Önskar att blind-dejts var mer förekommande. Snälla – ge mig blind-dejts i ålder 34-44 tack!!! Och tills jag får det ska jag vara mer öppen och vaksam. För han kanske faktiskt finns mitt framför ögonen på mig…

Kväll i skärgården

How to talk to men…

Har ikväll varit på en ”preview” av en workshop som heter ”how to talk to men”. Jag var på en workshop i höstas och det var häftigt. Handlar i korthet om att män och kvinnor är olika (på ett biologiskt plan) och att om vi kvinnor lär oss mer om män så kommer våra relationer till dem att förändras. Eller: om vi lär oss vissa redskap och lär oss att kommunicera med män – så kommer vi få allt vad vi vill ha från männen och de kommer att vara överlyckliga över att få hjälpa oss och ge oss det vi vill ha. Tadaaaa!

Bra va?! Och det här är inget ”kvinnor-mot-män” eller något i stil med taktik eller genom manipulation få det man vill ha. Det handlar om kommunikation. Så ni män behöver inte vara rädda – vi kvinnor vill HA er! Och vi vill göra er glada – för då gör ni OSS glada 🙂

Mer om Lucy, som håller i flera av dessa workshops i sommar och i höst, och om just denna workshop finns här.

Det häftigaste med workshopen i höstas var inte det vi fick lära oss egentligen. Det var istället hur vi kvinnor – som aldrig träffat varandra förut – öppnade oss för varandra. Vi skrattade så vi grät och vi grät av saker som berörde och rörde oss och vi berättade om saker som vi nästan aldrig pratar om. DET var superhäftigt. Vi gav varandra positiv feedback på ett sätt som man aldrig (nästan aldrig) gör i vardagslivet. Det gav en otroligt kraft och energi som jag vill ha mer av.

Jag skulle önska att alla jag känner (endast kvinnor får gå kursen…) skulle gå kursen och bli inspirerade och lika berörda som jag blev. Kanske skulle det göra att vi vågar vara mer öppna med varandra i vardagen. Berätta om saker som gör oss ledsna, om besvikelser och om vad vi känner innerst inne.

Kanske är det en fåfäng önskan men jag önskar det ändå. Det, och att jag ska lära mig kommunicera med män och göra mig själv oemotståndlig för dem, önskar jag mig. Kanske blir det en påfyllnads-workshop i höst som repetition.

Och tills dess får jag väl leva mitt singel-liv så gott det går och träna på redskapen på män omkring mig. Jag ska inte bråka – jag ska leka (play). Jag ska inte tjata eller säga emot – jag ska ge efter. Jag ska vara kvinnlig och jag ska veta vad jag vill… utvärdering kommer senare. Kommer jag få det jag vill ha???!

Tankar om rättvisa

Livet är inte rättvist.

Jag tror att många går omkring och mår dåligt för att livet är just orättvist. Och om man förväntar sig rättvisa så blir man konstant besviken. Nu pratar jag mer om ”vardaglig rättvisa” inte i en högre ideologisk / juridisk / politisk mening, som t.ex. allas rätt till lika vård och likhet inför lagen. Men även där kan man ifrågasätta om det finns någon absolut rättvisa.

Risken med att förvänta sig rättvisa är att man blir bitter när man upplever världen som orättvis. Mycket är ”orättvist”:

Min syrra har en snygg man och söta barn medan jag är singel utan barn. Vissa röker ett helt liv utan att dö av det och vissa röker aldrig och får lungcancer i tidig ålder. Någon blir erbjuden jobb utan att söka eller vinner miljoner på Lotto medan en annan får kämpa för att få pengarna att räcka till.

Det är lätt att tycka att andra ”har allt” när de har saker man själv saknar och vill ha. Det är lätt att glömma att andra kanske är avundsjuka på just DIG, och tycker det är orättvist att du har ….

Alltså, så här ÄR det bara. Och det hänger ihop med mitt tidigare inlägg om acceptans. Man måste nog acceptera att livet är orättvist. Det är inte rättvist att vissa får och andra inte, att vissa har och andra inte, men så ser livet ut. Alla orättvisor ska man så klart inte acceptera men återigen, jag pratar om det vardagliga, det som faktiskt inte går att förändra.

Det som går att förändra är vårt sätt att se på det. Vårt förhållningssätt. Om vi kan acceptera och inte jämföra oss så mycket tror jag vi har en chans att bli lite, lite lyckligare.

Lite om acceptans

Jag accepterar att det är varmt ute och mycket fuktigt, att jag svettas mer än vanligt och inte känner mig så fräsch.

Jag accepterar att min hud inte tål sol och att jag måste hålla mig i skuggan eller ha 30 + solkräm på. Hela, hela tiden.

Jag accepterar att det sannolikt alltid kommer finnas friktion i familjen, och ibland konflikter, som jag inte kan påverka.

Jag accepterar att min (redan lilla) byst blir mindre när jag tränar men att magen (den Indiska) är lika rund och go´. Hur mycket jag än tränar. Det är kvinnligt med former och även om 40 är det nya 20 så gäller inte det riktigt kroppen. Bara att acceptera.

Jag accepterar att jag är singel och inte har barn eller en man att göra barn med. Det säger inget om framtiden.

Jag accepterar att jag har en säng för en person där bara jag sover. Jag tror inte det kommer vara så för alltid men jag får acceptera att det är så nu. 

Jag accepterar att mina föräldrar inte kommer att leva för alltid, att jag inte kommer att få behålla varken dem eller annat jag tycker om så länge jag vill.

Jag accepterar att det finns mycket jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag försöker.

Jag accepterar att vissa kommer tycker jag skriver fåniga inlägg och att jag tjatar om trista saker.

Jag accepterar att jag inte är fulländad. Eller nu ljuger jag. Jag försöker acceptera mig själv med brister och dåliga sidor. Hur ska någon annan annars göra det?

Acceptans är vägen mot ett lyckligt liv tror jag. Det finns mycket klokt skrivet om acceptans. Mindfulness och dess ursprung Buddhismen handlar mycket om detta. Jag kommer skriva mer om detta men nu vill jag mest inspirera till ett mer accepterande. Och påminna mig själv om detta. Och acceptera att jag ibland låter snusförnuftig när jag vill hjälpa andra och mig själv!

Värmepåverkade tankar och tips

Det är varmt nu. Ute och inne. I Sverige får man (som sagt) inte klaga på vädret, men jag kan konstatera att jag svettas hela tiden och har svårt att koncentrera mig på jobbet. Hade jag varit ledig och varit vid vatten hade jag absolut inte sagt något men jag tror tyvärr inte man kan hoppa plurret direkt från Strandvägen eller från Djurgårdsbron. Men det tål att tänkas på!

Imorgon är det fredag och en vecka kvar till min första semestervecka som går till… Värmen! Hå, hå, jag ska för första gången åka till ett svenskt chartermål på sommaren (Marbella 1993 räknas inte för det var nästan inga svenskar där, så det så!). Intressant. Målet är inte grisfest och sena nätter utan (faktisk) träning, havsutsikt och trevligt sällskap varvat med spanska viner och goda böcker. Det blir nog bra det.

Värmen tål man bättre om man inte behöver tänka. Inte prestera. Som t.ex. i Indiens 35-gradiga värme med ca 90 % luftfuktighet. Det gick faktiskt bra, men jag hade ju aldrig kunnat lösa några svårare problem eller jobba i den värmen!

På jobbet har vi över 25 grader och jag fick tips från kollegor om hur jag skulle tackla värmen. ”Håll huvudet kallt” är mer än något man säger tydligen. Håller man det kallt (t.ex. med kalla handdukar) tänker man tydligen bättre. Men handdukar på huvudet när man jobbar… jag är skeptisk. Att sova med en blöt handduk över sig var ett annat tips för sommarnätterna, lixom det jag hört tidigare – att sova med blöta strumpor eller duscha sig med blomspruta.

Att sätta fötterna i ett iskallt fotbad var det som kändes mest åt det möjliga hållet, så jag gick och ställde mig i duschen i brist på annat. Och duschade fötterna med iskallt (nåja) vatten. Skönt! Och nog kände jag mig liiite piggare efteråt. Man kan inte annat än att älska placebo 🙂 (eller var det verkligen vattnet som gjorde skillnad?!).

Trots värmen skulle jag vilja ha någon att mysa med. För även om det är varmt behöver man närhet. Det är det jag saknar, (eller Längtar efter som jag ska tänka istället, som jag skrivit här om tidigare) mest just nu som singel, är att ha nån att krama (och då menar jag faktiskt kramar, det är inte en omskrivning. Det utesluter givetvis inte att jag saknar annat också.). Helst någon som jag vill krama på i framtiden också. Lite Kärlek lixom. Det hade varit bra. Då hade jag kanske inte känt behov av att skriva långa inlägg om… värme.

Varma kramar och god natt!

Det sociala (singel-) livet

Visst finns det fördelar med att vara singel. Inte vara nackdelar och misär.

Igår var jag på väg hem från träningen med siktet inställt på en god middag hemma med mig själv och i sällskap av en bra bok. Såg fram emot det gjorde jag också. På väg hem ringde jag en kompis vars hem jag passerade på vägen. Mest för att säga hej, det var ett tag sen vi hördes.

Min kompis hade tid att ses så istället för att gå hem åt vi middag och sen tackade jag ja till erbjudandet om att följa med på gratis drink och gratis magi-kväll med en magiker och en mentalist. Jag tvekade faktiskt lite, för jag är ju en hemmakatt och var väldigt trött, men jag skärpte mig. Jag måste ju komma ut och träffa folk! Det är ju som jag tidigare funderat kring inte säker att nätet som träffpunkt ger bäst napp om jag vill träffa en man. Att gå ut och träffa människor ”IRL” (in real life) är trots allt något annat – och sannolikt bättre i vissa avseenden. Det här med attraktion och humor är svårt att upptäcka framför datorn!

Underhållningen på Magic bar, var intressant. Restaurangen såg dessutom ut att ha bra mat och har underhållning i form av trollkarlar och magiker på kvällarna. Gratis! (underhållningen alltså, inte maten förstås :-)) Som på Golden hits typ men med magi istället för sång! Rekommenderar det verkligen, vi såg en riktigt häftig show.

Efter showen tog vi en öl på Östermalm. Och väl ute var det så klart trevligt. Jag fick helt enkelt bortse från att jag inte var klädd för en lördagskväll på stan (hade flip-flops, en långklänning som kändes som ett nattlinne i jämförelse med vad andra hade på sig och bara pyttelite smink i min träningsväska, men duschat hade jag faktiskt!).

Jag gillar ju att träffa folk och fattar inte varför jag ibland har svårt att ta mig ut. Jag är ju social och har alltid gillat uteliv. Kanske har jag blivit gammal och bekväm? Jag vill gå ut mer. Njuta av att vara singel. För som min syrra sa, att göra något sponant finns inte i hennes liv. Än mindre att spontant göra en helkväll på stan. Så jag ska bli lite mer tacksam över alla möjligheter jag har, och så ska jag vara lite mer öppen och ”outgoing”. Inte följa varje impuls att vara hemma. Då blir min terapeut också nöjd ;-), fast det är klart: jag ska ju göra MIG själv nöjd och inte andra. Mycket att tänka på om man tänker så mycket som jag. Bäst att avsluta innan jag vecklar in mig för mycket. God natt!

Jag vill ha…

Han till henne: – Jag lyssnar visst på det du säger. Du pratar hela tiden!

Vilken replik. Insåg han hur det lät? Jag passerade det upprörda paret som stannat på trottoaren för att hon uppenbarligen blivit upprörd för att han inte lyssnade. Eller för att hon upplevde att han inte lyssnade.  

När man är singel lever man lite i illusionen att man kan välja vilken relation man ska få. Fast det behöver kanske inte vara en illusion. Så här är min önskelista:

Jag vill ha en nära och kärleksfull relation, där vi respekterar och lyssnar på varandra.  Min man (inte som i min ”lawful wedded husband” utan som i mannen jag älskar och lever med, giftermålet är inte så viktigt för mig) ska vara rolig, omtänksam, varm, positiv, trygg i sig själv, prestigelös och gärna lite småsnygg. I alla fall i mina ögon. Andra får gärna tycka han är lite småful, det gör ingenting.

Vi ska inte bråka om vem ska plocka ur diskmaskinen, vem som ska tvätta eller vem som ska bära ut soporna. Vi ska inte heller bråka om pengar, det är väldigt viktigt. Vi ska skratta mycket tillsammans och pussas nästan jämt. Vi ska ha en stark attraktion och ett fantastiskt sexliv tills vi blir gamla och vi ska aldrig tröttna på att le mot varandra.

Han ska stå ut med mitt PMS-humör och jag ska med honom bli ett bättre jag. Han ska stå ut med att jag är kvällstrött och morgonpigg. Han ska tycka jag är vacker även när jag sovit dåligt och han vill gärna bära min tunga väska när vi ska iväg. Han ska vara min bästa vän, och jag hans.

Sådär ja. Nu var det klart. En liten enkel önskelista om min framtida man och relation. Nu ska den skickas ut i atmosfären så ska jag ta en fredagsdrink och vänta på att mannen ska dyka upp.

För det KAN hända! Jag träffade en kvinna i våras som just gift som med sin dröm-man. Hon sa att hon levt i korta och otillfredsställande relationer hela sitt liv fram tills hon satte sig ner och funderade på vad hon egentligen behövde. Så ”skickade hon iväg” detta (mycket oklart hur, men hon pekade uppåt himlen och det var inte Gud hon tänkte på) och strax därefter träffade hon sin nuvarande man på en fest. Han uppfyllde hennes önskemål och hon var mycket lycklig.

Hon sa till mig: – Var försiktig med det du önskar dig, du får precis det.

Eller som min kollega som ville gå ner i vikt inför sitt bröllop. Vips blev hon magsjuk och tappade några kilon. Var hon glad och tacksam? Inte särskilt! Men hon fick det hon bad om…

…och snart borde det vara min tur!