Det sociala (singel-) livet

Visst finns det fördelar med att vara singel. Inte vara nackdelar och misär.

Igår var jag på väg hem från träningen med siktet inställt på en god middag hemma med mig själv och i sällskap av en bra bok. Såg fram emot det gjorde jag också. På väg hem ringde jag en kompis vars hem jag passerade på vägen. Mest för att säga hej, det var ett tag sen vi hördes.

Min kompis hade tid att ses så istället för att gå hem åt vi middag och sen tackade jag ja till erbjudandet om att följa med på gratis drink och gratis magi-kväll med en magiker och en mentalist. Jag tvekade faktiskt lite, för jag är ju en hemmakatt och var väldigt trött, men jag skärpte mig. Jag måste ju komma ut och träffa folk! Det är ju som jag tidigare funderat kring inte säker att nätet som träffpunkt ger bäst napp om jag vill träffa en man. Att gå ut och träffa människor ”IRL” (in real life) är trots allt något annat – och sannolikt bättre i vissa avseenden. Det här med attraktion och humor är svårt att upptäcka framför datorn!

Underhållningen på Magic bar, var intressant. Restaurangen såg dessutom ut att ha bra mat och har underhållning i form av trollkarlar och magiker på kvällarna. Gratis! (underhållningen alltså, inte maten förstås :-)) Som på Golden hits typ men med magi istället för sång! Rekommenderar det verkligen, vi såg en riktigt häftig show.

Efter showen tog vi en öl på Östermalm. Och väl ute var det så klart trevligt. Jag fick helt enkelt bortse från att jag inte var klädd för en lördagskväll på stan (hade flip-flops, en långklänning som kändes som ett nattlinne i jämförelse med vad andra hade på sig och bara pyttelite smink i min träningsväska, men duschat hade jag faktiskt!).

Jag gillar ju att träffa folk och fattar inte varför jag ibland har svårt att ta mig ut. Jag är ju social och har alltid gillat uteliv. Kanske har jag blivit gammal och bekväm? Jag vill gå ut mer. Njuta av att vara singel. För som min syrra sa, att göra något sponant finns inte i hennes liv. Än mindre att spontant göra en helkväll på stan. Så jag ska bli lite mer tacksam över alla möjligheter jag har, och så ska jag vara lite mer öppen och ”outgoing”. Inte följa varje impuls att vara hemma. Då blir min terapeut också nöjd ;-), fast det är klart: jag ska ju göra MIG själv nöjd och inte andra. Mycket att tänka på om man tänker så mycket som jag. Bäst att avsluta innan jag vecklar in mig för mycket. God natt!

Annonser

Att öppna dörrar och få tyst på rösten i huvudet

Igår var jag hos terapeuten. Går i terapi för att han ska hjälpa mig få en bra relation med en bra man. Bra män är inte svårt att hitta, det är faktiskt mest mig felet ligger hos. Måste ju både vilja och våga ge upp singellivet och våga släppa in nån. Inte det lättaste. Vi pratar om allt möjligt och jag är nog inte klar med honom på ett tag eftersom jag fortfarande är singel (fast jag hade en relation i 4 månader som han tog åt sig delar av äran för ;-)). Han är duktig. Hade jag fått provision på alla jag skickat till honom hade jag varit en rik kvinna 🙂 Tror att större delen av hans privatkunder just nu är mina vänner eller bekanta. Men han har alltid tid för fler – hör av dig om du vill ha hans nummer!

Pratade igår om en sak som alltid gör mig ledsen att prata om, och som jag inte berättat för honom tidigare. Han blev glad att jag visade så mycket känslor (i klarspråk: han verkade nöjd att jag grät) för det ledde oss vidare till ett viktigt tema: att våga öppna sig.

De flesta anser sig nog vara hyfsat öppna och kan prata om känslor. För visst kan vi prata om smärtsamma saker som vi varit med om, men är det att vara öppen? Frågan är om du vågar ringa till någon när du är mitt uppe i det, nästan inte kan prata av gråt och det kanske närmar sig midnatt? Det är det få som gör, men det är viktigt att våga. Det är helande att våga öppna sig när det smärtar som mest, det är då man kan få mest hjälp. Så jag jobbar med det. Vill våga tro att någon orkar med, orkar lyssna och finnas där. Och det behöver ju inte handla om stora saker, det kan handla om besvikelser och små ledsamheter som jag tror många hanterar på sin kammare, för att sedan prata om när de värsta känslostormarna har lagt sig. Gör inte så! Öppna dörrarna istället för att stänga dem, våga bli berörd!

Det är svårt, jag vet. Det är svårt att skriva om också, för jag ju ingen expert, jag håller ju på att lära mig. Det är också väldigt personligt men jag tror det är allmängiltigt också, jag tror att många känner igen sig? Har jag rätt?

För övrigt vill jag tillägga att jag mår väldigt bra just nu, förutom förkylningen då. Livet känns bra. Jag behöver bara få tyst på rösten i huvudet som ibland tar vid när jag säger till någon att ”jag mår bra, tack”, för då säger den ”förutom att jag inte har nån kille då…”. Ska det verkligen få sätta hela min stämning, hela mitt humör? Nej, jag stretar emot och försöker istället fokusera på det som är bra och säger till rösten i huvudet: ” kanske inte det, men jag har vänner, en fin familj och har ett tryggt liv och en stark kropp. Så det så! Vad säger du nu då?!” Då tystnar den…