Mitt 2016

Jag har haft ett rätt dåligt år i år, även om det sjäkvklart också innehållit sina ljusa stunder. Brukar ofta ha lätt att fokusera på det positiva, känna styrkan i det som är bra utan att bagatellisera det mindre bra – som oftast är något att lära sig av – men nu känner jag att det ändå är viktigt med en klarsynt tillbakablick.

Slutet av 2015 var tungt känslomässigt i kombination med hög stress, och 2016 började med kärlekssorg och utmattning, löpte på med sorgebearbetning, intressanta möten med nya människor, nya intressen (dans!), skakig tillvaro med ifrågasättande av jobb, yrke, vänner och relationer, tankar kring en pappas sviktande hälsa och en allmän känsla av att stå på en mycket skakig och instabil grund. Nu närmar sig årets slut och jag sörjer förlusten av min pappa, kämpar med känslor av ensamhet efter de senaste relationerna, efter pappas död och i stort, trötthet, känslan av att vara otillräcklig och annorlunda. Ja allt dras upp med de ledsamma känslorna.

Men, trots allt detta, pirrar det lite i magen när jag tänker att det snart är ett nytt år.  Sekundsnabbt men ändå kännbart. Väljer att tro att det inte bara är något jag ”vill” känna, utan att det faktiskt finns något där. Ett spirande hopp och en förnimbar känsla av förväntan. Förväntan om något stort, positivt och glädjefyllt.

Det är som att jag i år verkligen har fått ”smaka på livet”. Har känt så otroligt mycket, mest sorg förvisso men jag har ibland tänkt ”det här är ju livet”. Det är som att jag länge gått runt och mått ”okej” och nu har jag slagits omkull, fått jord i munnen, fått kippa efter andan som en fisk utan vatten och verkligen fått känna att jag lever. Det är som att jag behövt skakas om. Vet inte varit från den tanke kommer men känslan är att allt har en mening och att det jag varit med om, alla tankar och känslor, leder mig framåt i en hög hastighet. Har många gånger, utan att riktigt förstå vad jag riktigt menar, sagt att ”jag utvecklas väldigt snabbt just nu, det är som att ingen förstår mig längre”. Det har varit smärtsamt till viss del, och jag har känt mig väldigt vilsen. Vad vill jag och vart är jag på väg? Jag hoppas det visar sig snart. En sak är säker, det är inget jag kan tänka fram!

För er som känner mig och som läser detta, kan kanske något av detta ge svar på era frågor. Eller kanske inte. Det är trots allt rätt virrigt fortfarande. Har dragit mig undan från gamla sammanhang och de flesta av mina vänner har sett väldigt lite av mig i år. Har valt ensamhet och ibland nya och för mig tidigare okända sammanhang, med mycket själ, hjärta, beröring och autencitet. Har varit ett sökande år och jag är nog inte klar med den resan än. 2017 blir en nystart känns det som. Tänker på hur jag naken och smutsig av jord kröp ur en svetthydda i somras. Andades frisk, sval luft, fick dricka vatten och äta ett äpple. Pånyttfödd. Snart. Hoppas. Längtar. Vi klarar så mycket mer än vi tror!! Du med!

Trauma release – och flera tips från terapeuten

Har insett att den första delen av sorg – chockfasen – har pågått för mig i över 3 veckor. Ja alltså sen jag förlorade min pappa. När jag var hos min terapeut för en dryg vecka sen tipsade hon mig om TRE, Trauma (& stress) releasing excersices. Vill gärna tipsa fler om detta!

Jag kan ibland se mig själv som en rätt ”flummig” person. Men, min terapeut är inte flummig, så jag blev förvånad när hon pratade om Trauma release. Har tidigare valt bort workshops med detta både för att det ”låtit konstigt” och med tanken ”jag har ju inget trauma”.

TRE, som metoden heter, innebär att man skakar av sig fysisk och emotionell stress. Det används vid posttraumatisk stress men även vid ”vanlig” stress. Djur gör detta, utan att behöva lära sig. Vi har det i oss men har lärt oss av med det kan man nog säga. Det finns massor att läsa om detta på nätet så jag ska inte skriva mer om det men kan tipsa om en video om detta: https://vimeo.com/103209258

Att skaka kroppen och /eller få den att skaka är väldigt avslappnande lite oavsett hur man gör. Inser att detta skakande redan finns i mitt liv, det har i år dykt upp på yogaklasser, i workshops, min naprapat gör det, och jag hade faktiskt samma vecka som terapeuten tipsade mig nyfiket kryssat i ”intresserad” på en TRE-workshop som dök upp på FB. Så det var tydligen nåt jag skulle testa!

Har testat 3-4 ggr nu och det är….udda men skönt. Kan andas djupa andetag (annars svårt just nu) och det känns bra om än lite konstigt. Tänker att det nog är väldigt bra och kommer fortsätta göra det då och då. Det kommer inte upp några känslor utan det är bara avslappnande. Tydligen är det inte bara samtal som kan göra gott för själen. Spännande och intressant med alternativa metoder som kompletterar varandra.

Utöver detta tips fick jag även rådet av min terapeut att titta på julkalendern, uppkrupen i soffan med filt och lussebulle. Behöver mjuka saker i mig, runt mig och att titta på just nu. Orkar inte med drama och behöver bli bättre på att vila och ta hand om mig. Framför allt nu i min sorg och sorgebearbetning. Så det gör jag nu. Varje dag, och det känns fint.

Ensamhet

En för mig rätt så ovanlig känsla. Är ovan vid att känna så här, så starkt och tydligt. Ensam. Ensamhet. Jag som brukar nästan stoltsera med att jag ”inte brukar känna mig ensam”. Som singel större delen av mitt vuxna liv har det så klart varit en bra strategi. Sen tror jag också att jag ÄR bra på att vara ensam; kan söka ensamhet och även njuta av den. Men har kanske tagit den känslan för givet och även använt den som skydda mot jobbiga känslor.

Nu är det en dominerande och pockande känsla. En vecka till pappas begravning, har fortfarande inte landat i vad som hänt. Att sörja ensam, att somna ensam, ingen som frågar dagligen hur jag har det, och nu – ingen självklar person finns bredvid mig när jag ser mig på begravningen. Bävar för ceremonin som det är och tankarna på den förstärker känslan av sårbarhet och ensamhet. Förutom att min viktigaste nära (manliga) person försvunnit ur mitt liv.

Nu kommer det förhoppningsvis lösa sig med själva begravningen.  Har en nära släkting som jag förhoppningsvis kan luta mig mot. Det kommer gå. Men ensam är jag ju likväl. I vardagen.

Det slog mig att jag i perioder på fullaste allvar inte riktigt förstått alla fördelar med en partner. Nästan pinsamt att erkänna men ibland har jag inte riktigt vetat vad jag ”saknar” när jag inte haft en relation. Så. Jag gillar att se meningen med saker och ting, att titta på ”vad kan jag lära mig av det här?” eller ”vad är funktionen med det här?” Nu känner jag på ett mycket smärtsamt sätt vad jag saknar och ser därmed också vad jag behöver.  Vilket känns…fint, på ett konstigt sätt. Svårt att förmedla eftersom jag har en bild av att de flesta självklart vill ha en partner utan att behöva fundera på ”varför”. Men som ”undvikare” (googla på anknytningsmodeller för att förstå detta bättre) har jag lätt försvarat mig och fokuserat på fördelarna med att vara ensam / singel. Inte nu längre…

Är vi alla ensamma? I någon aspekt är vi kanske det. Vi kan inte dela allt med andra. Eller? Tycker om tanken att ”vi är alla ett” fast jag har svårt att få fatt på den just nu. Det är tyvärr lättare att vältra mig och känna mig som den mest ensamma människan just nu.

Livet. En dag i taget. Försöker tänka att ”this too shall pass”. Allt förändras.