Ett steg fram och två steg bak

Var på massage idag, en massage jag fått presentkort på för cirka 2 år sen eller kanske längre sen än så. Har inte ”hunnit” boka in en tid och har aldrig hittat en dag där jag tycker jag har ”tid” för en timmes massage. Trots att jag verkligen älskar massage! Kom dit i ganska god tid tyckte jag, men hade tagit fel på tiden så jag var över en halvtimme tidig. Trots att jag bokat tiden igår kväll hade jag glömt bort vilken tid jag skulle vara där. Trots att jag även fått ett sms och ett mail med påminnelse om tid och plats. Som jag läst.

För en vecka sen kom jag till min vårdcentral med andan i halsen, hade cyklat så fort jag kunde för att komma i tid, bara för att få höra att jag var där 30 minuter för tidigt och kunde sätta mig ner och vänta. Gick och köpte en kaffe och tänkte att jag var ju så säker på tiden, fast när jag tittade efter stod rätt tid i min almanacka.

För ytterligare nån vecka sen skulle jag varit på mammografi. Det kom jag på först flera timmar senare, så nån mammografi blev inte av. Trots anteckning i almanackan och sms-påminnelse.

Håller jag på att bli senil eller bara nonchalant? Nejdå. Det är ”bara” stress. Och utmattning, har det visat sig. Eller typ utmattningsdepression tror jag det står i det senaste läkarintyget, fast jag läser helst inte mina läkarintyg för det står så mycket tråkigt där, som att jag är gråtmild och läkaren är väldigt ordrik när hon beskriver alla mina tillkortakommanden och besvär. Det är jobbigt att läsa, som att jag försöker hålla en distans till den där stackars tjejen som sitter hos läkaren och låter ynklig. Henne kan jag ju inte ta med mig till jobbet för att prestera något, det funkar ju inte.

Och det funkar ju inte heller. Har just gått ner från att jobba 75 % till att bara jobba 50 % igen. Och jag som trodde att det gick ”åt rätt håll”, Trodde ju att jag hade sorg och var lite deppig och att det skulle ge med sig. Brukar det inte det? Så kom stress, utmattning och ihållande depressions-symptom. Och trots att jag jobbar med människor som drabbas av just detta, trots att jag tycker jag är bra på att hantera dem, rådge dem, lotsa dem igenom den första tidens sjukskrivning när de skäms och känner sig odugliga, innan de sen kan börja rehabiliteras och hitta tillbaka, så är jag usel på att förstå mig på mig själv och med varsam hand lotsa mig igenom samma process.

Det är svårt att vara sjukskriven. Jag kämpar med acceptans hela tiden. I snart 5 månader har jag gjort det. Imorgon är det 5 månader sen pappa dog, sen dess har allt varit annorlunda. Men om jag tänker efter har jag så många gånger varit nära att gå in i väggen /utbrändhet / utmattning eller vilket ord som nu används. Har flera gånger räddats av att jag dragit i nödbromsen, avbokat ALLT en hel vecka (om det handlat mer om fritidens alla upplevda krav och måsten) eller så har jag åkt till Indien och vilat och njutit i en månad, och på så sätt lyckats klara mig undan sjukskrivning. Med en hårsmån inser jag.

Det är som att jag inte kan se mig själv. Har skrivit om andra som varit sjukskrivna men inte förstått hur nära jag varit och att jag är där nu. Skriver detta för att dela med mig och för att jag också på något sätt vill hjälpa mig själv att förstå. Som en dagbok jag kan gå tillbaka till. Allt är nytt. Det är svårt att förstå att jag behöver vila ett helt dygn efter en middag med vänner, eller att jag bara orkar göra en sak om dagen – sedan tar energin slut och jag blir gråtfärdig av trötthet vid tanken på att behöva göra något mer. Vissa dagar är det bättre och andra sämre, jag vet inte vad jag orkar eller vad som är bra för mig att göra.

Jag trevar mig fram. Orkar jag? För att jag vill något betyder tyvärr inte att jag orkar. Jag vill så hemskt mycket mer än jag orkar och inser mer och mer hur många saker jag även i fortsättningen kommer behöva säja nej till, fast jag inte vill något hellre än att delta i workshops, festivaler, middagar och resor. Har börjat simma, trots att jag i vanliga fall tycker det är supertråkigt. Kroppen trivs i vattnet. Det är inte jättemycket motstånd och jag blir inte helt slutkörd, det är nog bra för mig nu.

En dag i taget. Små steg. Försöker hitta ”nycklarna”. Inga ”måsten” eller ”borden”. Ingen tidspress, mycket vila och återhämtning. Mycket göra inget alls, blandat med sådant som ger energi. (Fast samma sak kan en annan dag ta mer än det ger… svårt!) Medkänsla med mig själv, ”compassion”, inser jag är något jag saknat och som är bra att ha med mig på resan.

Så här är jag. Just ikväll chokladdoftande efter den välbehövliga massagen idag med chokladolja. Är tacksam för de ljusglimtar jag hittar. God natt!

Annonser

Trauma release – och flera tips från terapeuten

Har insett att den första delen av sorg – chockfasen – har pågått för mig i över 3 veckor. Ja alltså sen jag förlorade min pappa. När jag var hos min terapeut för en dryg vecka sen tipsade hon mig om TRE, Trauma (& stress) releasing excersices. Vill gärna tipsa fler om detta!

Jag kan ibland se mig själv som en rätt ”flummig” person. Men, min terapeut är inte flummig, så jag blev förvånad när hon pratade om Trauma release. Har tidigare valt bort workshops med detta både för att det ”låtit konstigt” och med tanken ”jag har ju inget trauma”.

TRE, som metoden heter, innebär att man skakar av sig fysisk och emotionell stress. Det används vid posttraumatisk stress men även vid ”vanlig” stress. Djur gör detta, utan att behöva lära sig. Vi har det i oss men har lärt oss av med det kan man nog säga. Det finns massor att läsa om detta på nätet så jag ska inte skriva mer om det men kan tipsa om en video om detta: https://vimeo.com/103209258

Att skaka kroppen och /eller få den att skaka är väldigt avslappnande lite oavsett hur man gör. Inser att detta skakande redan finns i mitt liv, det har i år dykt upp på yogaklasser, i workshops, min naprapat gör det, och jag hade faktiskt samma vecka som terapeuten tipsade mig nyfiket kryssat i ”intresserad” på en TRE-workshop som dök upp på FB. Så det var tydligen nåt jag skulle testa!

Har testat 3-4 ggr nu och det är….udda men skönt. Kan andas djupa andetag (annars svårt just nu) och det känns bra om än lite konstigt. Tänker att det nog är väldigt bra och kommer fortsätta göra det då och då. Det kommer inte upp några känslor utan det är bara avslappnande. Tydligen är det inte bara samtal som kan göra gott för själen. Spännande och intressant med alternativa metoder som kompletterar varandra.

Utöver detta tips fick jag även rådet av min terapeut att titta på julkalendern, uppkrupen i soffan med filt och lussebulle. Behöver mjuka saker i mig, runt mig och att titta på just nu. Orkar inte med drama och behöver bli bättre på att vila och ta hand om mig. Framför allt nu i min sorg och sorgebearbetning. Så det gör jag nu. Varje dag, och det känns fint.

Better safe than sorry – om att försöka ha kontroll

En kollega skojade med mig idag, om något som jag själv berättat för honom. Tittade helt blankt på honom och förstod inte vad han pratade om. Senare hade jag och en kollega ett spontant ”music-quiz” när jag åt middag och han övade på sin gitarr (jobbade sent båda två, fast jag var nog den som jobbade ;-)). Jag är rätt duktig på musik. Brukar vara. Det blev fel på allt. Band, låt, land.

Ingen koll med andra ord. Påtagligt stresspåverkat minne. Lite läskigt faktiskt. Och jag är en som gillar att ha koll, och kontroll. Kanske – antagligen – lite för mycket. Det tar hemskt mycket energi att försöka ha kontroll när hjärnan inte hänger med. Och stressen sätter sig även på beteendet – och på kontrollbehovet.

Som när jag nu shoppat inför min resa (inget köpstopp på Malariatabletter, solskydd och så vidare), köpte först mjölksyretabletter som jag ätit förut. Bra för magen när man åker utomlands. Men så rekommenderade de på Apoteket den andra sorten. Den som har 5 miljarder mjölksyrebakterier (och inte bara 1). Så jag köpte den också. För den andra hade jag redan köpt. Så har jag köpt både de billigare och de dyra öronpropparna. För mamma sa att de senare var så himla bra. Bäst att gardera sig, så jag inte får ont i magen / inte kan sova för att jag nöjt mig med den billiga modellen…

Suck.

Min förhoppning är att jag under och efter min stundande semester ska kunna släppa lite på kontrollen och ”bara vara” lite mer. Jag har en bit dit. För även om jag nu vet exakt var jag ska bo under hela min resa så vet jag ju inte hur det ÄR på de ställen jag ska bo på. Fast jag läser allt jag kan hitta om alla guesthouse så kanske det ändå är si eller så. Eller så blir det helt, helt underbart… det går inte att kontrollera!

Här ska jag bo i slutet av december...