Att sluta värdera & vara lite snäll mot sig själv

Ett stort gäng kloka människor (t.ex. Buddha, min terapeut och Anna Kåver) säger att man ska försöka sluta värdera. Inom Buddhismen kallas det ett icke-dömande förhållningssätt och detta är också en stor del av det som kallas Mindfulness.

Först när jag hörde det här tänkte jag att så håller inte jag på. Väl? Jag är ju snäll och fördomsfri? Jo, jo… när jag började lyssna, verkligen lyssna, till vilka tankar jag har blev jag rädd. Dels så värderar jag ner mig själv väldigt mycket. Om jag t.ex. inte lyckas med något börjar min hjärna (som jag tyvärr inte kan skylla på för den är ju på nåt konstigt sätt också jag) säga ”det är så typiskt mig, jag kan verkligen inte såna här grejer”. Eller tankar/värderingar som: ”inte kan jag göra det här”, ”vad dum jag är så gjorde så och så”, ”jag är inte tillräckligt snygg / smart / rolig” och ”inte kan väl nån VERKLIGEN älska mig för jag är ju sån och sån”. Sorgligt! Och jag tror tyvärr inte jag är ensam om det här…

Och värderar jag andra då? Jodå. Hela tiden visar det sig. Jag tittar på andra och tänker ”snygg, ful, tjock, fult klädd, grå, ser trist ut…” osv. Varför? Kanske för att jag tror att andra värderar mig och då känns det bra att värdera andra? Helst så att jag kommer ut lite bättre?

Dålig självkänsla kallas det för. Och medicinen? En sak kan vara att just försöka sluta värdera. Jag provade en vecka, och attans vad jag blev uppmärksam på mitt värderande av mig själv. Men jag sa till mig själv att sluta, och det kändes… bättre! Mina tankar är ju inte sanningar. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag är bra och förtjänar det bästa! Synd bara att mina tankar inte alltid går åt det håller. Men jag kämpar på och tycker jag är på god väg.

Fast här om dagen satt jag i Vasaparken och sa till min kompis: ”Titta, där kommer två blekfisar!” (t.o.m. blekare än jag är) Då undrade han hur det gick med det där icke-värderande förhållningssättet… Det var väl inte så farligt men jag har nog en bit kvar. Både när det gäller mig själv och andra.

Anna Kåver skriver väldigt bra om detta. Hon har skrivit en bok som handlar om att lära känna och acceptera sina känslor, se här, för att begripa sig själv och andra lite bättre. En lite tunnare och mer lättläst bok av Anna heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” som jag & många jag känner har läst och uppskattat. De här böckerna handlar om acceptans, som jag skrivit tidigare om här, men också om att inte värdera.

Och när jag ändå håller på att tipsa så vill jag tipsa om boken med den lite fåniga titeln: att välja Glädje, av Kay Pollak. som handlar om att bli modigare, tryggare och att känna mer glädje i livet.

Kämpa på!

Annonser

The kings speech och saker man lär sig

Har äntligen sett The Kings speech, verkligen sevärd. Det jag uppskattade var, förutom den genomgående smarta humorn, den psykologiska biten. Talpedagogen sa t.ex. till den blivande kungen samma sak som min terapeut sagt till mig: ”det du var rädd för när du var barn behöver du inte längre vara rädd för”. För tänk vad lätt det är att omedvetet hålla fast vid gamla ”sanningar” och händelser och låta dem styra våra liv. Som personen som fick höra att läraren tyckte han var dum och som trodde på det i över 20 år och faktiskt inte lyckades med någonting, tills han övertalades att göra högskoleprovet och insåg att han inte alls var dum. Tvärt om! Men lärarens ord hade gjort honom ”dum”. Så onödigt!!

Vad lever jag med för ”saker från förr”? Jag försöker ta reda på det, för jag vet att det finns saker som hindrar mig från att leva fullt ut. En är nog att jag måste vara snäll och lättanpasslig för att bli älskad. Givetvis har inte mina föräldrar sagt det till mig men så uppfattade jag att man skulle vara. Och HUR kul är egentligen en snäll och lättanpasslig tjej? Inte så kul i längden kan jag tala om, varken att vara eller att vara ihop med. När jag var yngre var jag helt omedveten om detta och de killar jag träffade föll för att jag var söt, glad, rolig, lite crazy och så men i längden hade jag inte mycket till personlighet – jag hade ju inget mod att uttrycka någon egen vilja, en egen personlighet. Killarna gick vidare till någon annan… Mitt hjärta krossades sällan, för det är ju också väldigt läskigt att bli kär.

Jag tycker att jag har mer av en personlighet nu, jag har en nyvunnen integritet och jag varit kär. Det är svårt ändå, men inte omöjligt hoppas jag.

Kunde kungen så kan väl jag, jag har också hjälp, både av terapeut och fina vänner! Tackar idag särskilt till min närboende som alltid bjuder på trevligt sällskap och intressanta diskussioner. Eller bara lite häng. Ibland är det precis vad jag behöver.

God natt!