Lite om självkänsla

Självkänsla är ett populärt ord, och också något man gärna vill ha. I vart fall vill man inte ha någon större brist på självkänslekontot. Många med mig inser när de lär sig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla att det ena kan vara på topp medan den andra kommer långt efter. Blev förvånad så sent som för någon vecka sen då en vän jag alltid sett som superstark berättade att hon hade jättelåg självkänsla. Hon som klarar allt, är söt och enormt social. Samma sak med en annan vän som är supersnygg och talangfull, hon tror inte att någon skulle vilja ha henne… Sorgligt att det kan vara så.

Bristande självkänsla är en sak som jag tagit upp en del i terapin, eller är kanske snarare en faktor jag tror ligger bakom mycket annat. Därför var det mycket glädjande när jag här om dagen tänkte att ”it´s his loss” när jag började misströsta över en kille som inte hörde av sig (han gjorde det lite senare). Det kanske låter banalt och litet, men för mig att faktiskt känna så – att det var han som förlorade på att inte höra av sig till mig – var något helt nytt. Jag värderade mig själv högre än jag gjort tidigare, och det känns som ett kvitto på att självkänslan är på väg upp!

Min bestämda åsikt är att med bättre självkänsla blir livet lättare. Punkt! Klart man ”klarar” sig ändå, men har man möjlighet att jobba på det har man så mycket att vinna. Behöver inte vara genom terapi, vissa blir hjälpa av att läsa bra böcker (om personlig utveckling / självkänsla) och andra genom att helt enkelt utmana sig och göra sånt som inte känns bekvämt.

Nu var det i alla fall en välsignelse att ha en bra (bättre) självkänsla. Att kunna känna att jag är bra oavsett vad andra gör låter enkelt men när det känns enkelt – då har man kommit en bra bit på vägen! Jag är glad och tacksam och fortsätter min resa. Önskar er alla en god självkänsla!

Terapi-tankar som singel

Jag går i terapi. Det är inte så avancerat eller så speciellt. De flesta jag känner går eller har gått. Ibland får jag frågan ”när är du klar då?” Inte vet jag. Jag tror aldrig man blir ”klar”, däremot känner man en dag att nu är jag redo att avsluta det här. För klar är man nog först när man lämnar jordelivet. För min tro och förhoppning är att man utvecklas hela tiden i livet och när man behöver lite hjälp på traven – då går man i terapi.

Idag sa jag till min terapeut att jag är trött på att vara singel. Min terapeut är, som jag skrivit om tidigare, väldigt teoretisk och kan ibland veckla in sig i långa, väldigt abstrakta resonemang. Men i slutändan får jag anta att det han säger har något att göra med mig i alla fall. Så när han sa att ”ibland får man rannsaka sig själv och så får man ställa sig frågan ”känner jag mig redo för en relation?”, fick det mig att undra: – Försöker han säga något till mig? Hur 17 vet man om man är redo egentligen?

Sen beklagade jag mig över att jag inte var sådär självsäker, utåtriktad och spontan som när jag var runt 25 och gick ut flera gånger i veckan och alltid kände mig säker på att få blickar och uppskattning. Då jag gick ut och dansade mycket och kände mig helt, helt fantastisk. Var har den tjejen tagit vägen? Min terapeut sa då att ”när man börjar bli äldre och mer mogen börjar man mer och mer inse att man inte behöver andra lika mycket längre, vissa går i terapi bara för att de känner detta och tror att det är något fel på dem”. Tja, försök ni själva – var är kopplingen till mig?! Fast det är kanske lite betryggande att inte vara lika beroende av andras uppskattning längre, det kan jag ju hålla med om.

Slutligen sa han följande klokskaper, när jag sa att jag fortfarande drar mig undan ibland när någon visar intresse, att känslor skapar impulser som skapar handling. Är man inte nöjd med resultatet får man se till att känslorna inte styr och omfokusera. ”Det går aldrig att komma framåt om man inte ändrar sitt beteende”, vilket för övrigt måste vara hans tolkning av Albert Einstein som sa att det bara är idioter som gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett nytt resultat.

Albert var klok han. Och även om jag raljerar över min terapeut så tror jag han vet vad han pratar om. Och jag fattar nog mer än vad jag vill ge sken av. Det är bara det att han aldrig säger samma sak som mediet Betty: att jag snart kommer att träffa en mörk och väldigt framgångsrik man som kommer göra mig mycket lycklig. Det hade varit så mycket enklare då! När HAN visar intresse ska jag stå kvar, både mogen och redo!

…och vandringen fortsätter

Det är snart höst och jag noterar att flera, som liksom jag är singlar, tycker att hösten känns lite jobbig. ”Ännu en höst utan pojkvän” (eller motsvarande för mina killkompisar, men jag vet inte, för vi pratar inte lika mycket om sånt), eller ”jaha nu börjar hösten och jobbet igen och ingenting har förändrats”.

snart höst

snart höst

Själv älskar jag hösten och håller som bäst på att höst-fixa hemma men när jag stannar upp hinner känslorna ikapp. Som igår under min konsultation med Janesh Vaidya som jag skrev om igår, när jag insåg att jag visserligen trivs bra med mitt liv men att jag samtidigt har en ledsamhet inom mig. ”Jag trivs bäst ensam” klingar falskt, även om det onekligen vore lättare om jag verkligen kände så.

Jag gläds SÅ åt min vän i söder som träffat en riktigt bra man efter många år som singel, min vän som just blivit gravid med en toppenkille hon träffade rätt nyligen, och min vän som när som helst ska gifta sig på en exotisk ö där hon träffade mannen i sitt liv på semester i början av året. För man kan glädjas åt andra och samtidigt känna en ledsamhet på insidan. En tomhet och en stilla undran: när är det min tur då?

Jag försöker blicka och vandra framåt (och samtidigt vara närvarande i nuet så klart!). Nästa vecka startar min terapi igen och jag ska också, efter rekommendation från Janesh Vaidya, träffa en yogaterapeut på DermaNova. Efter diagnostisering får jag ett eget yogaprogram anpassat för just mig. Det känns jättespännande!! På hösten känner jag mig alltid peppad att börja med något nytt så det här känns bra. Fast jag ska erkänna. Ibland känns det för himla trist att hålla på att förkovra sig och ”växa” och lära känna mig själv, när jag egentligen bara vill träffa nån och växa med honom. Då tänker jag: Tålamod och Tillit. Andas djupt och försöker ha både och.

Och jag vill gärna tro på det Janesh skrev till mig igår: ”I am sure you will awake from your deep sleep and walk towards the dawn.”

Toppen-tips & terapi-tankar

Först ett litet tips: Klippte mig idag och är jättenöjd, kan rekommendera Ermina på Cupcake. Hittade dit via en hemsida där man via ”deals” kan göra saker och köpa saker mycket billigare, Let´s Deal. Genom sidan har jag nu gått till tandläkaren för 300 kr och klippt mig för 195 kronor, d.v.s. med mer än 50 % rabatt. Finemang!

Idag var det förutom hårklippning terapi på schemat. Har efter dagens terapitimme tagit uppehåll under sommaren och det känns… bra. Det är ju inte så att jag är beroende av den, jag behöver den mer för hela livet. Jag kommer inte hålla på så länge till tror han, och det känns ju också bra. Med mig i bagaget fick jag råden att tänka på och vara MIG SJÄLV, bekräfta MIG SJÄLV och uppfylla MINA behov, istället för att ständigt uppfylla andras (verkliga och tänkta) behov. Så jag har fått lite självfokusering som hemläxa kan man säga. Det låter säkert flummigt i mångas öron men jag är säker på att många lever som jag gör, eller åt det hållet i alla fall. Sätter andra framför sig själv och tar ansvar för andras liv. Och om jag får gissa så är det ett rätt kvinnligt fenomen… tyvärr.

Såg förresten en f.d. pojkvän på internet idag (dumt nog googlade jag på honom). Han är fortfarande väldigt snygg och nu är han framgångsrik också. Med honom var jag sällan mig själv, jag var hela tiden till lags och hade aldrig några avvikande åsikter och blev därmed en rätt ytlig och tråkig person. Förutom när vi var ute på Stureplan, DÅ var jag i mitt esse! Okej då, jag var 19 år då och vi festade mest hela tiden, men ändå. Nu tycker jag ändå att jag HAR en personlighet, att jag kan säga ifrån och kan vara mig själv. Men kanske inte fullt ut och målet är att göra det. För oj vad det känns när hjärtat krossas…så det jag skrev i ett tidigare inlägg stämmer inte riktigt. Jag HAR fått mitt hjärta krossat…

…men man måste ändå våga låta någon ta plats i ens hjärta, och våga tro att det tål att krossas igen om vägen skulle leda dit. Det gäller att skaffa sig lite mod helt enkelt! Mod och självbekräftelse är melodin för min sommar.

Och så ska jag försöka tänka lite mer innan jag pratar, för ibland kan jag säga saker som jag senare inser var okänsligt av mig att säga. Jag kan råka såra människor i min närhet utan att jag riktigt förstår det. Förrän efteråt. Förlåt.

Mycket hoppiga tankar idag men så får det vara. Det var en sån dag idag, en helt vanlig måndag som börjar lida mot sitt slut. God natt!

Att öppna dörrar och få tyst på rösten i huvudet

Igår var jag hos terapeuten. Går i terapi för att han ska hjälpa mig få en bra relation med en bra man. Bra män är inte svårt att hitta, det är faktiskt mest mig felet ligger hos. Måste ju både vilja och våga ge upp singellivet och våga släppa in nån. Inte det lättaste. Vi pratar om allt möjligt och jag är nog inte klar med honom på ett tag eftersom jag fortfarande är singel (fast jag hade en relation i 4 månader som han tog åt sig delar av äran för ;-)). Han är duktig. Hade jag fått provision på alla jag skickat till honom hade jag varit en rik kvinna 🙂 Tror att större delen av hans privatkunder just nu är mina vänner eller bekanta. Men han har alltid tid för fler – hör av dig om du vill ha hans nummer!

Pratade igår om en sak som alltid gör mig ledsen att prata om, och som jag inte berättat för honom tidigare. Han blev glad att jag visade så mycket känslor (i klarspråk: han verkade nöjd att jag grät) för det ledde oss vidare till ett viktigt tema: att våga öppna sig.

De flesta anser sig nog vara hyfsat öppna och kan prata om känslor. För visst kan vi prata om smärtsamma saker som vi varit med om, men är det att vara öppen? Frågan är om du vågar ringa till någon när du är mitt uppe i det, nästan inte kan prata av gråt och det kanske närmar sig midnatt? Det är det få som gör, men det är viktigt att våga. Det är helande att våga öppna sig när det smärtar som mest, det är då man kan få mest hjälp. Så jag jobbar med det. Vill våga tro att någon orkar med, orkar lyssna och finnas där. Och det behöver ju inte handla om stora saker, det kan handla om besvikelser och små ledsamheter som jag tror många hanterar på sin kammare, för att sedan prata om när de värsta känslostormarna har lagt sig. Gör inte så! Öppna dörrarna istället för att stänga dem, våga bli berörd!

Det är svårt, jag vet. Det är svårt att skriva om också, för jag ju ingen expert, jag håller ju på att lära mig. Det är också väldigt personligt men jag tror det är allmängiltigt också, jag tror att många känner igen sig? Har jag rätt?

För övrigt vill jag tillägga att jag mår väldigt bra just nu, förutom förkylningen då. Livet känns bra. Jag behöver bara få tyst på rösten i huvudet som ibland tar vid när jag säger till någon att ”jag mår bra, tack”, för då säger den ”förutom att jag inte har nån kille då…”. Ska det verkligen få sätta hela min stämning, hela mitt humör? Nej, jag stretar emot och försöker istället fokusera på det som är bra och säger till rösten i huvudet: ” kanske inte det, men jag har vänner, en fin familj och har ett tryggt liv och en stark kropp. Så det så! Vad säger du nu då?!” Då tystnar den…