Om tillit till livet & ritualer

Hade en mysig och givande middag med en vän här om dagen. Vi pratade om en inställning till livet som innebar att man förutsätter att man får just så mycket av livet som man klarar av. Hon och hennes kärlek hade inte kunnat bli ett par för 2 år sen när de först träffades, ingen av dem var redo då och var inne i helt olika processer. När de sedan träffades i år var de båda redo – och kunde ta emot varandra. Härligt!Det är ett synsätt jag vill ta till mig. För det jag ännu inte har, kommer jag kanske få när jag är redo för det. Vilken bra tanke. Tillit, som jag skrivit om förut, dyker upp igen alltså.

Och apropå olika synsätt så åt jag lunch med en vän som nyligen kom hem från Thailand. Där finns en högtid (som heter Loy Kratong) som innebär att man tillverkar små båtar av bananblad, placerar blommor, ljus och ev något mer i dem och låter dem sedan flyta iväg med havet. När man gör detta kan man önska sig något och låta sina bekymmer och dåliga samveten flyta iväg. (Traditionellt handlade det att skänka gåvor till vattengudar men vad jag förstår finns flera tolkningar av denna ritual.) Jag tror att ritualer är bra och helande för oss, oavsett om vi ”tror” på något speciellt eller ej. Kanske ännu mer om vi inte har någon ”tro” som stöttepelare. Worrydolls, som jag skrev om här tidigare, är ju också ett exempel på detta. Allt som får oss att må bättre är bra. Nu ska jag tända ljus, koka kola till adventsfika imorgon och sedan äta en god middag. Ska försöka känna tillit till framtiden. Det mår jag bra av.
Trevlig helg!

Omtanke om sig själv & att acceptera sina känslor

Läser just nu en bok från början av 90-talet, som ingår i mitt ”personlig-utvecklings-bibliotek”, ”Förstå dina känslor – att läka sig inifrån”. Man kan läsa många liknande böcker men innan man gör något med det man läser gör de ingen större skillnad. Annat än att man i stunden kanske tycker att man får vissa insikter.

Ungefär som historien som Buddha lär ha berättat om mannen som var sjuk, gick till läkaren och fick ett recept på medicin. Han var så glad över receptet att han gick runt och skröt om sin fantastiske läkare. Men frisk blev han inte. Inte heller när han läste receptet, hämtade ut medicinen och skramlade med burken, och skröt över din förträfflige läkare. Först när han TOG medicinen blev han frisk. Tänk va, man förändrar inget genom att läsa – man måste Göra något också! Kanske självklart men jag vet många med mig som läser och läser… och sen går livet vidare som vanligt ungefär.

Boken uppmuntrar till övningar och ifrågasätter det beteende och det förtyckande av känslor som bottnar i strategier många av oss grundade som barn, när vi inte fick den bekräftelse eller det bemötande vi behövde. Att bli arg eller ledsen var kanske inte accepterat och följden blir att vi som vuxna beter oss om barn – en inte särskilt belönande strategi. Många förtrycker känslor eller utvecklar strategier som stöter bort människor, eller så stöter de själva bort människor för att slippa hantera dem, och de känslor de väcker.

Utmaningen blir att uppmärksamma vad man har för känslor, och sen titta på dem och ta hand om och tillåta dem. Det gör oss hela. Som hela människor kan vi möta andra utan att känna oss som offer – eller som trotsiga barn.

Jag rekommenderar boken, för många av oss bär med oss problem som gör det svårt att känna tillit och kärlek  – och det är ju så viktigt!! För egen del övar jag genom terapi, meditation och minfulness. Allt smälter samman, alla ger samma budskap och visdom. Och det känns som om det bara finns en väg. Framåt. Hoppfullt. Stämmer bra överens med konserten i fredags – att våga vara den man är, innerst inne. Ola Salo, du är klok som en bok!

…och vandringen fortsätter

Det är snart höst och jag noterar att flera, som liksom jag är singlar, tycker att hösten känns lite jobbig. ”Ännu en höst utan pojkvän” (eller motsvarande för mina killkompisar, men jag vet inte, för vi pratar inte lika mycket om sånt), eller ”jaha nu börjar hösten och jobbet igen och ingenting har förändrats”.

snart höst

snart höst

Själv älskar jag hösten och håller som bäst på att höst-fixa hemma men när jag stannar upp hinner känslorna ikapp. Som igår under min konsultation med Janesh Vaidya som jag skrev om igår, när jag insåg att jag visserligen trivs bra med mitt liv men att jag samtidigt har en ledsamhet inom mig. ”Jag trivs bäst ensam” klingar falskt, även om det onekligen vore lättare om jag verkligen kände så.

Jag gläds SÅ åt min vän i söder som träffat en riktigt bra man efter många år som singel, min vän som just blivit gravid med en toppenkille hon träffade rätt nyligen, och min vän som när som helst ska gifta sig på en exotisk ö där hon träffade mannen i sitt liv på semester i början av året. För man kan glädjas åt andra och samtidigt känna en ledsamhet på insidan. En tomhet och en stilla undran: när är det min tur då?

Jag försöker blicka och vandra framåt (och samtidigt vara närvarande i nuet så klart!). Nästa vecka startar min terapi igen och jag ska också, efter rekommendation från Janesh Vaidya, träffa en yogaterapeut på DermaNova. Efter diagnostisering får jag ett eget yogaprogram anpassat för just mig. Det känns jättespännande!! På hösten känner jag mig alltid peppad att börja med något nytt så det här känns bra. Fast jag ska erkänna. Ibland känns det för himla trist att hålla på att förkovra sig och ”växa” och lära känna mig själv, när jag egentligen bara vill träffa nån och växa med honom. Då tänker jag: Tålamod och Tillit. Andas djupt och försöker ha både och.

Och jag vill gärna tro på det Janesh skrev till mig igår: ”I am sure you will awake from your deep sleep and walk towards the dawn.”