Hoppfullhet!

Idag är en bra dag. När jag i morse var på gymmet och tittade mig i spegeln kände jag mig Glad! Kanske var det endorfinerna som påverkade mig men känslan sitter fortfarande kvar. Jag känner mig på ett mycket allmängiltigt plan ”hoppfull”. Det gäller inte bara mig, jag känner mig hoppfull för andra också. Känner hoppfullhet inför att de kommer att få det de vill ha, att saker och ting kommer att ordna sig och att det blir till det bästa för alla.

Ovanlig känsla. Jag som brukar känna av min vårdeppighet nu känner istället av en massa vårkänslor. Killarna på gymmet luktade extra gott. De unga killarna på jobbet är extra snygga. Morgonen är härlig med solens tidiga uppgång och även den näsbitande kylan är på något sätt positiv.

Det är väl okej att vara glad och odelat positiv ibland?! Kanske är det våren. Kanske är det min träning. Hur som helst så är det ju delar av mitt liv just nu, så det är en bra dag. Hoppas fler känner likadant eller kan förmå sig att se lite mer hoppfullt på tillvaron och framtiden. Vi behöver det! Vi förtjänar det!tack Chezsofia för lån av bild

Annonser

”Löparen Sandra” & att lyssna på sin kropp

Jag på tjejmilen -09All min träning sker i perioder, jag har alltid perioder – kortare eller längre – där jag kommer ifrån träningen och det accepterar jag till fullo. Jag har sprungit sen studenttiden, aldrig särskilt snabbt eller så himla långt men det har alltid funnits där som en favorit bland träningsformerna. Jag har sprungit på Kanarieöarna, Mallorca, i Båstad, Halmstad, Lund, Malmö, Rättvik och så vidare – det är så lätt att komma iväg var man än är.

Så nu när jag haft ett uppehåll på ett par veckor, och för första gången på över 2 år är  anmäld till ett lopp, gav jag mig ut för att känna på formen idag. Ambitionen var att springa en timme, den blev raskt reviderad till 40 minuter men efter 30 minuter kände jag att jag verkligen inte orkade mer. Eller snarare, det kändes inte så bra helt enkelt.

Det är så lätt att säga till andra att de ska ”lyssna på sin kropp”, ”inte pressa sig för mycket” och så vidare. Men att leva som jag lär, det är inte lika lätt. Att inse att det inte alltid går som man tänkt sig, att man ibland vill mer än man kan kan ibland vara svårt att ta till sig.

Nu fick jag acceptera. Eller kanske kapitulera. Och så tänkte jag på vad Maya sa, min yogaterapeut. Att jag ska lyssna på mig själv. Både på kroppen och den inre rösten. Idag orkade jag inte mer, det kändes både fysiskt och psykiskt, och jag är glad att jag då stannade av, stod och stretchade långsamt i solen och njöt av att jag i alla fall kommit ut. Det får räcka så och jag är tacksam det.