Ensamhet och dejting

Jag brukar sällan känna mig ensam men just idag gör jag det. Kanske beror det på att jag vet att de flesta av mina vänner inte är kvar i Stockholm. Eller så beror det på att ingen har frågat om jag vill hitta på något i helgen. Samtidigt har jag ju varit upptagen varje kväll i nästan 2 veckors tid, så det finns ju människor som vill träffa mig. Men nu känner jag mig ensam ändå.

Ibland känner jag att jag är den som tar mest initiativ till att träffa mina vänner / kompisar. Är det för att jag är mer angelägen eller för att de är vana vid att jag tar initiativet? Saknar att ha en riktig bästis, som har 100 % koll på vad jag gör och som alltid vill ses. Fast det var länge sen jag hade en sån och det är inte lätt att vara en sån bästis om man har man och barn heller. Kanske har jag växt ifrån bästis-stadiet, jag har bara inte fattat det.

Så när jag sitter hemma och känner mig lite ensam passar jag på att logga in på en nätdejtingsajt. Trots det jag tidigare skrivit om detta här & där och även om jag känner mig väldigt osugen på att dejta så hoppas jag pyttelite att mannen i mitt liv ska höra av sig. Och att jag ska förstå att det är HAN så jag inte sållar bort honom och går vidare. Det är ju lätt hänt… (och händer säkert).

Fick just mail från en man från Jamaica, som bor i Sverige. Han ser bra ut och verkar bra. Men… jag har haft många utländska pojkvänner och dejter. Jag tror att kulturskillnader ibland kan ställa till det. När jag tänker tillbaka har jag dejtat / varit ihop med män från Polen, Kanarieöarna, USA, Kanada, Chile, Indien, Cypern, Italien och nu senast Holland. Jag verkar ju onekligen gilla det exotiska i utländska män, (är barnsligt förtjust i bruna ögon…) men är inte säker på att det är rätt ändå. Fast vad vet jag vad som är rätt och fel…hittills har det gått ”sådär”…

Time will tell. Nu väntar jordgubbar med grädde och någon tanke om att acceptera en lördagskväll i ensamhet. Det är faktiskt inte så illa!

The kings speech och saker man lär sig

Har äntligen sett The Kings speech, verkligen sevärd. Det jag uppskattade var, förutom den genomgående smarta humorn, den psykologiska biten. Talpedagogen sa t.ex. till den blivande kungen samma sak som min terapeut sagt till mig: ”det du var rädd för när du var barn behöver du inte längre vara rädd för”. För tänk vad lätt det är att omedvetet hålla fast vid gamla ”sanningar” och händelser och låta dem styra våra liv. Som personen som fick höra att läraren tyckte han var dum och som trodde på det i över 20 år och faktiskt inte lyckades med någonting, tills han övertalades att göra högskoleprovet och insåg att han inte alls var dum. Tvärt om! Men lärarens ord hade gjort honom ”dum”. Så onödigt!!

Vad lever jag med för ”saker från förr”? Jag försöker ta reda på det, för jag vet att det finns saker som hindrar mig från att leva fullt ut. En är nog att jag måste vara snäll och lättanpasslig för att bli älskad. Givetvis har inte mina föräldrar sagt det till mig men så uppfattade jag att man skulle vara. Och HUR kul är egentligen en snäll och lättanpasslig tjej? Inte så kul i längden kan jag tala om, varken att vara eller att vara ihop med. När jag var yngre var jag helt omedveten om detta och de killar jag träffade föll för att jag var söt, glad, rolig, lite crazy och så men i längden hade jag inte mycket till personlighet – jag hade ju inget mod att uttrycka någon egen vilja, en egen personlighet. Killarna gick vidare till någon annan… Mitt hjärta krossades sällan, för det är ju också väldigt läskigt att bli kär.

Jag tycker att jag har mer av en personlighet nu, jag har en nyvunnen integritet och jag varit kär. Det är svårt ändå, men inte omöjligt hoppas jag.

Kunde kungen så kan väl jag, jag har också hjälp, både av terapeut och fina vänner! Tackar idag särskilt till min närboende som alltid bjuder på trevligt sällskap och intressanta diskussioner. Eller bara lite häng. Ibland är det precis vad jag behöver.

God natt!