Ayurveda-detox och sambandet mellan Ayurveda och Yoga

Ibland blir jag riktigt entusiastisk, och vill berätta för ALLA vad jag har sett / läst / upplevt. Ni vet den där känslan av ”aha!” som kommer ibland. Kanske i kombination med ”åh vad spännande och intressant!” Just nu har det varit flera sådana tillfällen sedan jag börjat fördjupa mig lite i Ayurvedan (skrapar fortfarande på ytan egentligen). I morse var ett nytt tillfälle när jag genom en annan blogg fick tips om en Ayurveda-detox på en vecka, som börjar nästa måndag. Genom att anmäla sig på ”Yoga Journals” hemsida kan man få recept, yoga- och meditationstips för veckan. Så intressant!

Tittade vidare på deras hemsida och hittade en artikel som gjorde att det pirrade lite i magen – en artikel som hette: ”Ayurveda and Asana – Ayurveda can shed light of the practice of yoga”. SÅ intressant! Och det känns så självklart när jag läser det. Jag som dessutom för bara en vecka sedan träffade och skrev om ayurvedisk yogaterapeut som gav mig ett eget program för just mina obalanser och min dosha. Här hittar jag dessutom en väldigt bra introduktionsartikel till Ayurveda och om doshorna.

Jag kan snöa in på saker, och just nu har jag ingen riktig distans – jag är bara entusiastisk! Men så får det vara. Jag har anmält mig och är nyfiken på alla tips jag kommer att få, framförallt när det gäller meditation där jag just nu tycker jag bara sitter och planerar för morgondagen…

Det finns mycket att läsa i Yoga journal och jag önskar jag hade mer tid. Men nu ska jag ge mig. Ni som är intresserade får titta själva och kanske ni också vill testa ”the fall detox”. Om inte tiden finns att följa de råd man får kan de ju tjäna som en inspirationskälla när man känner för det. Man ska inte tänka ”allt eller inget”. Lite är bra nog – och det säger jag främst till mig själv! Och kanske är det fler än jag som blir inspirerade och vill testa lite nytt.

Jag avslutar med dagens Paulo Coelho-citat: ”If you think adventure is dangerous, try routine. It is lethal.”

Sköt om er!

Resa-till-en-ö-tankar

Jag vill resa till en ö. Omgiven av turkosblått hav, med kokospalmer som susar i vinden och ljud av vågor som sakta rullar upp på stranden. Kanske finns det färgglada papegojor med exotiska läten. Kanske är det sådär lagom varmt i skuggan så jag kan sitta med en bok och bara njuta.

Sri Lanka

Och när jag inte sitter i skuggan av en palm får jag kanske en underbar ayurvedisk massage som gör både kropp och sinne avslappnade och får mig att sova som ett barn hela natten. Och på morgonen kan jag ta en tidig yogaklass och låta kroppen vakna till de stillsamma rörelserna och andningsövningarna…

En dröm. Och jag vill resa dit. Det jag fantiserar om verkar vara Sri Lanka, ett land där jag aldrig varit men som jag bara hört gott om. Att landet påminner om mitt älskade Indien gör det bara bättre.

Jag funderar. Än så länge drömmer jag, men ju mer jag pratar om det desto mer verklig blir drömmen. Då infinner sig tvivlet – varför vill jag åka ”egentligen”. Är det för att fly min vardag och för att ducka för saker jag inte trivs med? För att glömma det jag saknar och bara drömma mig bort mot horisonten? För rätt är det väl inte om jag reser bort från något snarare än till något?

Det är som om jag inte riktigt vågar lite på mig själv och min vilja. Har lurat mig själv förr och gjort saker jag egentligen inte vill eller saker som jag gjort av fel anledning. Bäst att inte vara så impulsiv utan låta det ”gro” ett tag. Men jag vet att några veckor på ett och samma ställe, där man är i lugn och ro, är som balsam för själen. Efter min första Indienresa tog det flera månader (!) innan jag kände mig stressad över huvudtaget. Jag var bara lugn och grundad i mig själv och mådde så bra som jag inte gjort på många år.

Jag är medveten om att det här är lite av ett lyxproblem. Och som en kompis sa: ”Om det nu skulle vara ett beslut grundat på felaktiga premisser är resultatet inte så illa ändå. Det kunde vara mycket värre!”. Och ja, när jag ser min drömstrand och tänker mig dit håller jag med. Det hade kunnat vara så oändligt mycket värre…

Terapeutisk yoga och att praktisera Satya

Jag har verkligen sett fram emot idag! Ikväll träffade jag Maya för första gången, som är ayurvedisk yogaterapeut. Efter en koll av min kropp tillsammans med information om min pulsdiagnos hos ayurvedaläkaren Janesh Vaidya, fick jag ett eget yogaprogram av henne. Programmet ska balansera mig och ska stärka mina fysiska svagheter (ländrygg) och ger mig det jag behöver mentalt (att landa i kroppen och inte vara uppe i huvudet hela tiden). Som jag uppfattade det. Kanske har det andra effekter, det ska bli spännande att se hur det känns. Yoga är dessutom väldigt meditativt och det känns som om jag behöver mer av det.Dancing Shiva

Det kändes väldigt lyxigt att få en privatlektion i yoga och jag kan varmt rekommendera det. Maya var en varm och närvarande tjej, väldigt uppmärksam och omtänksam. Till henne kan man gå med allvärldens problem, både fysiska och andra problem, eller bara för att man vill. Mer om yogaterapi kan du läsa här. Nu har jag fått i hemläxa att göra mitt program varje morgon. Disciplin och karaktär ska således också tränas här, välbehövligt!

På frågan om hon har några synpunkter eller funderingar på om jag ska fortsätta med min andra träning – styrketräning och löpning – blev svaret att jag ska praktisera yogans två första yamas (som är som budord), nämligen Ahimsa som betyder icke-våld, med meningen att jag även ska praktisera det gentemot mig själv, och inte göra sådant jag inte vill eller som inte känns bra, och den andra är satya som betyder att leva sant, att vara sann och ärlig mot sig själv och andra, med meningen att jag ska göra saker med insikt om varför jag gör dem. Om jag lyssnar på mig själv så kommer jag komma fram till vad jag ska göra.

Intressant. Genast gick tanken till min träning, springer jag bara för att bli smal och tränar jag styrka för att jag tycker det ger mig något eller gör jag de endast för att uppnå ett skönhetsideal? Mycket att tänka på nu. Det känns bra att börja ta några steg på vägen mot… ett bättre jag kanske?

Tack till mina nya lärare, Janesh och Maya. Jag är tacksam för att jag träffat er.

Tankar om yoga och längtan till Indien

Även om jag hade utövat yoga i några år, då Ashtangyoga,  var det först när jag kom till Indien förstaVarkala strand gången som jag verkligen fastnade och började älska yoga. Att väcka kroppen med yoga samtidigt som solen gick upp över havet var verkligen en härlig start på dagen. Eller att yoga på eftermiddagen och som bakgrundsljud höra ljudet av palmblad blandat med vågorna. Det är något visst att få yoga i Indien men det går faktiskt bra hemma också!

Efter morgonyoga i Indien

Efter morgonyoga i Indien

På bilden syns en av de många vilda hundarna som gärna sökte sällskap på stranden efter min morgonyoga.

Under den andra resan till Indien fastnade jag ännu mer och kände att yoga var något jag verkligen mådde bra av, både fysiskt och psykiskt. Hade två riktigt bra yogalärare, båda Indier. Kommer ni till Kerala i Södra Indien kan jag rekommendera er att testa både Vasudevs yoga shala och till Santhosh yoga.

Efter ett års uppehåll från yogan, på grund av armbågsproblem, vill jag nu tillbaka. Tror det hjälper mig att varva ner, gör mig mer grundad och mindre lättstressad. Yoga är ju så mycket mer än bara den fysiska biten och det lärde jag mig mycket om i Indien, där de har ett mer holistiskt synsätt. Yoga och meditation tror jag kan förebygga mycket stressrelaterade problem. Jag har många vänner som vittnar om detta, inte minst de som varit utbrända och som hittat tillbaka mycket tack vare yogan.

Idag bokade jag en yogahelg i Bergslagen om en månad. Blev rekommendera av en kollega som var lyrisk över läraren hon haft. Det känns väldigt bra. Ambitionen är att få till en regelbunden yogapraktik, möjligtvis med daglig meditation. Det är förstås aldrig bra att ha för hög ambitionsnivå, risken är att man då ger upp eller slutar om man inte når upp till den. Så vi får se. Nu dags att stänga ner datorn snart, inte speciellt yogiskt att surfa kvällarna i ända tror jag… trevlig kväll!

Lycka och vägen dit

En rätt så pretentiös rubrik minst sagt. Den kanske till och med är missvisande. Det jag tänkt skriva om är det faktum att jag ibland får frågan om det verkligen är bra att titta och lyssna inåt, gå i terapi osv., för hittar man inte alltid något då? Är det inte bäst att vara leva och inte känna efter så mycket? Kanske inte fundera så mycket?

Jag är ingen expert men jag börjar ju förstå hur jag fungerar, och det är säkert inte så olikt andra. Jag kan må bra, vara glad, se fram emot saker, uppskatta saker och människor i mitt liv, men ändå känna mig ledsen inombords ibland. Ibland också till synes utan anledning. Man rymmer många känslor. Janesh Vaidya (som verkar ha blivit min nya husgud ;-)) uttrycker det här i boken Ayurveda för ditt sinne, på ett sätt som känns klockrent: Man kan ha en ”underliggande känsla” som ofta grundas i barndomen. ”Det är ett hälsotecken om känslan är lycka”, men det är ett fåtal som har lycka som underliggande känsla. Känslan är mer eller mindre stark beroende på vilken situation man är i. Den kan t.ex. vara en känsla av tillit, rädsla, glädje, sorg eller nyfikenhet.

Jag tror på förändring även det kräver en arbetsinsats och sällan är en quick-fix. Jag tror det finns en anledning till grundkänslan och är den inte lycka (vilket den inte är hos mig) så mår man bra av att försöka ändra den till något mer positivt. Man ska absolut inte ändra på något om man tycker att allt fungerar bra, och jag känner själv att mycket i mitt liv fungerar bra, men om jag accepterar den ledsna och kanske lite rädda känslan i mig, och nonchalerar den, kommer jag heller inte att våga utsätta mig för situationer som är mer riskfyllda känslomässigt. Ja, ni förstår väl: t.ex. att ge sig in i en relation, att öppna sig och för en annan människa med risken att bli övergiven.

Jag tror att den känsla jag går och bär på innebär att jag lever ett mindre rikt liv än jag skulle kunna göra. Jag tror att den begränsar mig. Risken blir att jag nöjer mig med mitt jobb, mitt liv som singel (jag har det ju bra) och försöker att inte sträva efter något annat eller bygga upp mål. För jag tror ju inte att jag ska lyckas nå dem.

Så även om det är svårt att förmedla så vill jag försöka förklara att jag verkligen tror på att titta inåt, att gräva lite, att försöka förändra och förbättra det inre, för det kommer i så fall att ge så mycket mer möjligheter i det yttre. Jag tror också att de som faktiskt går runt och mår bra, men kanske tycker att vardagen är stressig, att de ibland blir irriterade på sin man / sina föräldrar eller så, faktiskt inte skulle ”hitta problem” om de skulle träffa en terapeut.

Jag tror att många faktiskt ”mår bra” och är grundade med tillräckligt bra självkänsla och balans i livet. Men jag tror också att det finns de som går och känner att livet faktiskt inte känns så roligt, som är mycket ledsna utan att riktigt förstå varför och som har svårt att se något glädje i det de gör – och att det då är dags att söka någon form av hjälp, eller förändra sin livssituation. Eller både och.Och ”hjälp” behöver inte vara psykolog eller terapeut, vissa mår ju bra av yoga, meditation, självhjälpsböcker och mycket annat. Om man struntar i känslan av att något inte känns bra, så kommer det inte att försvinna av sig själv…

Jag tror verkligen att man utåt sett kan verka harmonisk och må bra och ändå ha saker att jobba med. Och för egen del vet jag att det är så. Att jag sen söker svaret på många håll gör nog att jag ses som en sökare. Men vet ni – den som söker kanske finner?!

…och vandringen fortsätter

Det är snart höst och jag noterar att flera, som liksom jag är singlar, tycker att hösten känns lite jobbig. ”Ännu en höst utan pojkvän” (eller motsvarande för mina killkompisar, men jag vet inte, för vi pratar inte lika mycket om sånt), eller ”jaha nu börjar hösten och jobbet igen och ingenting har förändrats”.

snart höst

snart höst

Själv älskar jag hösten och håller som bäst på att höst-fixa hemma men när jag stannar upp hinner känslorna ikapp. Som igår under min konsultation med Janesh Vaidya som jag skrev om igår, när jag insåg att jag visserligen trivs bra med mitt liv men att jag samtidigt har en ledsamhet inom mig. ”Jag trivs bäst ensam” klingar falskt, även om det onekligen vore lättare om jag verkligen kände så.

Jag gläds SÅ åt min vän i söder som träffat en riktigt bra man efter många år som singel, min vän som just blivit gravid med en toppenkille hon träffade rätt nyligen, och min vän som när som helst ska gifta sig på en exotisk ö där hon träffade mannen i sitt liv på semester i början av året. För man kan glädjas åt andra och samtidigt känna en ledsamhet på insidan. En tomhet och en stilla undran: när är det min tur då?

Jag försöker blicka och vandra framåt (och samtidigt vara närvarande i nuet så klart!). Nästa vecka startar min terapi igen och jag ska också, efter rekommendation från Janesh Vaidya, träffa en yogaterapeut på DermaNova. Efter diagnostisering får jag ett eget yogaprogram anpassat för just mig. Det känns jättespännande!! På hösten känner jag mig alltid peppad att börja med något nytt så det här känns bra. Fast jag ska erkänna. Ibland känns det för himla trist att hålla på att förkovra sig och ”växa” och lära känna mig själv, när jag egentligen bara vill träffa nån och växa med honom. Då tänker jag: Tålamod och Tillit. Andas djupt och försöker ha både och.

Och jag vill gärna tro på det Janesh skrev till mig igår: ”I am sure you will awake from your deep sleep and walk towards the dawn.”