Semmeltest – Stockholms bästa semlor

Bild

Som en sann älskare av semlor tycker jag att jag borde redovisa årets – enligt mig – bästa semlor. Jag är uppvuxen på semlor. Min mamma älskar semlor och bakade alltid mängder med semmelbullar när jag och min syster var små. Som mellis efter skolan fick vi en eller två semlor i hetvägg (= i varm mjölk). Inget konstigt med det tyckte jag då men har på senare år förstått att inte alla är uppvuxna med semlor på det viset.

Min förtjusning i semlor har hållit i sig. Under gymnasiet kunde jag äta en semla om dagen i flera veckors (månader?) tid. Årets första semla intogs ett år på nyårsafton (det blir nästan inte årets första då men ”säsongens första” kanske!) och jag har utan problem kunnat äta semlor fram till påsk. Många semlor. På senare år syns semlorna runt midjan och jag måste, verkligen, begränsa mig. Har som devis nu att jag bara ska äta goda semlor, alltså – inte vilken semla som helst.

Så, i år har jag ätit följande semlor (bland annat):

På delad första plats kommer dessa tre:

Riddarbageriets gigantiska semla, med ”mycket av allt”, det som inte ger den 10 poäng är att jag tycker att mandelmassan var lite för smakrik, som av rostade mandlar, och därför dominerade något.Tösse: en väldigt god semla, klassisk
Vetekatten: vann test i Metro, också en klassisk semla med riktig grädde, god bulle och mandelmassa med lite smak av bittermandel. Hade kunnat äta två!

Gateau gör riktigt goda semlor, liksom Xoko (som något år vann första pris), men semlorna där är lite anonyma. Ritornos är okej. Semmelälskaren på mitt jobb tycker Thelins på St Eriksgatan har fantastiska semlor, jag tycker de är bra men inte toppen. Thelins i Fältöversten bjöd på torr semla med grädde utan gräddsmak. Hu! Tydligen är, enligt min kollega, Gunnarssons Lyxsemla en riktig 10-poängare. Den har jag inte provat än, men kanske imorgon…

Perspektiv på livet och att le som en maasai

Bild

Är supersur och irriterad. Känner mig lurad och besviken. Fast nu när jag börjar skriva inser jag att jag inte ens vill skriva varför. Det känns för futtigt. Trots att jag varit irriterad hela dagen och har lagt flera timmar på att prata med support (har en telefon som inte fungerar) utan lösning. Har känt mig nere. Som om det var personligt. Som om det här inte skulle ha hänt någon annan.

Inser att det här kan gå åt två håll. Antingen kan jag fördjupa mig i det tragiska i att jag tar det personligt att jag både köpt en dator och en telefon som inte fungerar, inte ens efter support i 6 veckor. Det tycker jag är tragiskt, att det berör mig på något plan jag inte riktigt kan förklara.

Men jag kan också höja blicken. Och tänka att herregud. Här sitter jag i en fin lägenhet, med bra jobb och hög lön och så deppar jag ihop över saker och människor som inte uppfyller mina krav som konsument. Jag har just läst om fattigdomen i Etiopien. Så obeskrivligt hemskt. Och det är bara ett ställe i världen där miljoner (!) människor lider.

Såg en väldigt vacker utställning på Dunkers igår med Ewa-Marie Johanssons foton på Maasai-kvinnor. Mama Maasai heter den. Vilket liv de lever. Fattigt och hårt liv. De är analfabeter och är i princip helt beroende av att ha en man och många får HIV av sina män. Men de har ändå tillgång till mycket glädje och stolthet. Vilka bra förebilder!!

Jag får skärpa mig. För visst får man vara ledsen, besviken och irriterad ibland men det är viktigt att inte fastna i det, och tappa perspektivet. Min mamma uppfostrade mig till att jämföra mig med dem som har det sämre och det var nog inte så dumt. Många gånger ger det styrkan att ”rycka upp sig”.

Sen måste jag också skärpa mig på det andra planet. Det är klart att det inte är något fel på MIG som gör att jag får trasiga saker. Det är slumpen. Det är också slumpen att jag bor i Sverige och har det bra. Faktiskt viktigare att tänka på. Perspektiv återigen. Får fortsätta påminna mig. Känns mycket bättre nu faktiskt. Kanske lyckas jag påminna någon annan också, om hur bra vi egentligen har det?